Inte bara smög du en arm om hennes hals på fyllan. Inte bara lämnade du dansen tidigt och gick de sju kilometerna med henne till hennes torpstuga i dalen. Du lämnade också avtryck med din stank på hennes lår – och längre in. Till yttermera visso satt du, när jag kom fram i gryningen, på farstubron och täljde på en pinne, visslande. Du hade tagit min plats.
Men jag måste låta dig vara. Jag kan bara beskåda utvecklingen och hoppas. För min älsklings hals är hennes, inte min. Det står henne fritt att bjuda vem hon vill in i sitt torp och i sitt sköte. Det märke jag satt på henne är inte ett ägomärke, utan ett hemligt tecken på våra själars frändskap.
Gäll är din vissling. Duvorna tystnar, förvirrade. Jag kan inte gå in över tröskeln utan att du är borta. Jag vill och får men jag kan inte. Det är hon som ska välja nu.
(Utmaning: skriv om något graverande)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
sällsamt och sorgligt, en trevande berättare
SvaraRaderaMan får onekligen en viss avsmak för pinntäljaren. Berättaren verkar vara en betydligt mer sympatisk person. Mycket bra!
SvaraRaderaSå utlämnad man är när man gett allt man har och det enda man kan göra är att vänta, för att se om allt man hade var tillräckligt. Jobbigt! Bra berättat!
SvaraRaderaGillar.
SvaraRaderaVet inte om berättaren är sympatisk. Satte de märken på varandra eller satte han/hon bara ett på henne? Det är ju viktigt, anser jag.
SvaraRaderaGillade det svärtade i texten.
Enormt snygga ordvändningar!
SvaraRaderaJa du, Författarmarmoria, det är dags för dig att ge dig ut i den stora världen. HAr du skickat in till förlagen? JAg tycker du skriver njutbart, även när det är svart och sorgesamt. Cissi
SvaraRadera