Lump-Lasse

Bygdens skönhet skulle giftas bort och det var dagen för bröllopet. De kära två och alla de som stod dem nära var vimmelkantiga av trötthet, för familjerna var inte rika men bara det bästa var gott nog. Nu skulle bäras bord men det fanns inte tillräckligt många karlar och brudgummen fick inte smutsa sin svarta frack. Brudens mor tittade neråt vägen och visst, där satt han, som så många gånger förr, Lump-Lasse. Hon pekade tvekande och försynt och tittade på sin dotter, som sa:
– Lump-Lasse?
Han hade varit där sedan hon var riktigt liten och hon hade alltid varit litet rädd. Lump-Lasse hette Lump-Lasse inte för att han handlade med lump, utan för att han gick klädd i det. Inte ett klädesplagg var helt och på lukten kunde man säga att han inte var särskilt ren, heller.
– Lump-Lasse? sa dottern igen och hennes mor nickade sakta, för alla hade alltför mycket att göra och han var den enda som gick att städsla.
Bruden traskade fram till honom och sa:
– Vill du bära bord? Pengar rakt ner i fickan.
Han tittade upp, genom skägget, som det syntes henne, med sin ishavsblå blick och gjorde en jakande huvudrörelse. Lump-Lasse pratade inte i onödan.

Men när borden burits och han motades bort för att inte smutsa dukarna, blev han stående vid spannarna med ängsblommor som skulle användas för att smycka kyrkan. Då talade han.
– Och de här? sa han.
Det var det enda han kom att säga på hela dagen och han sa det om blommorna till kyrkan, utsmyckningen till festlokalen och om de två hyrda hästarna, en halt och en galen. Raskt och inte utan smak prydde han kyrkan med blommor, gjorde i ordning en ärebåge vid brudparets plats vid middagsbordet och såg till att byta den ena hästen och tämja den andra. När klockan var två och det var tid för vigsel var alla utpumpade men lyckliga. De hade hunnit precis i tid. De bättrade på läppstiften, fluffade upp sjalarna, torkade skorna mot byxbenen och strömmade som en bekymmerslös rännil in i kyrkan. Lump-Lasse gick och satte sig på sin plats vid vägen. Ingen hade kommit ihåg att betala honom. Kanske de skulle göra det när uppståndelsen var över. Det var inte mycket att öppna munnen för.

(Utmaning: skriv om att anlita någon)