Svarta naglar, änglahår

Man skulle kunna peta hans naglar under alla de långa timmar han ligger i dvala men han behöver sina händer, som ritar graciösa arabesker i luften. Han är svårstucken som en ungflicka, de numera magra armarna är giraffprickiga, stora lilablå fläckar.

Rakar sig gör han fortfarande själv, med apparat, noggrant och omständligt, på högra sidan av ansiktet. Ingen får hjälpa till. Då luggas det.

Varken överdrivet prydlig eller direkt sjaskig ska han gå ifrån oss. Om han möter någon på andra sidan får han väl gömma händerna bakom ryggen. Sitt silvervita änglahår instruerar han alltid personalen att kamma i en tjusarlock som frimodigt visar spåren av ärret på skulten och borde charma ljusvarelser såväl som bäraren av himmelrikets nycklar. Han charmade mamma en gång i tiden. Då låg han i skogshuggarkoja i veckorna och kom hem och tvagade sig på lördagseftermiddagen. Lärarinnan var för fin för honom, spådde farmor, men hon hade fel. Och så blev jag till, en blandning mellan stad o ch land, mellan ängel och intellektuell. Jag sitter vid hans sjuksäng och känner hans gener kvillra gensvar i mig. Femtio procent av mig är till hundra procent hans dotter. Jag har inte hans tro och inte hans lokalsinne men liksom han är jag skitig ibland, dock inte värre än att det går att skrubba av någorlunda vid högtidliga tillfällen.

(Utmaning: skriv om något prydligt)