Gömda

– Mamma? viskar jag. Mamma?
Ut ur mörkret kommer en hand och lägger sig över min mun. Vi får inte förråda vår närvaro. Jag vet det så väl men jag talade ur sömnen. Långsamt, för att inte avge minsta ljud, makar hon sig invid mig i min säng gjord av sockerlådor. Alldeles för trångt. Hon smeker min grubblande panna, som om det syntes vad jag behöver. På andra sidan muren stånkanden och stön. Flyttar de något? Kommer de att se lönndörren bakom bokhyllan? Vilka är det som är där? Är det bara familjen Povdiv eller har det kommit myndighetspersoner? Varför skulle Povidvs möblera om utan att tala om det för oss? Jag är inte rädd. Tankarna går bara i cirklar och träffar inte rätt.

Mamma andas i mitt öra:
– Var inte rädd. Var inte rädd.
Jag är minstingen, nyss fyllda åtta. Jag är en viss risk. Det sa herr Povdiv när vi fick flytta in på våningsplanet ovanför verkstadslokalen, innanför Povdivs egen lägenhet. Hade jag varit det minsta yngre hade han inte vågat ta emot oss.
– Rita är en stillsam unge, sa mamma. Hon vill bara läsa och skriva.
Men det blir inte mycket läst. Fru Povdiv tycker att det är en säkerhetsrisk bara att gå till biblioteket och låna böcker åt en åttaåring. Papper får jag hur mycket jag vill. Jag ritar och skriver. Skriver sagor som jag läser för de andra i kvällningen, när verkstadsarbetarna har gått.

Mamma har inte mycket att göra. Det märks på henne. Hon är mera tvär och svår att förstå sig på. Inte ens maten får hon laga, det skulle verka misstänkt och förresten har vi ingen spis. Mest sitter hon och väntar i fåtöljen. Hon har väntat i arton månader nu.

På dagarna måste vi vara alldeles tysta, när de jobbar där nere mellan sju och fem. Då sover vi mest. Vi ser ändå aldrig ljuset. Den underbaraste tiden på dagen är klockan sex, när vi kan kräla ut ur våra bäddar – ja, en timme senare än när de slutar i verkstaden men det är som om huset behöver den tiden för att ställa om sig och bli tryggt för oss nattvarelser. Då kommer maten. Vi får ett lagat mål mat om dagen. Efter maten pratar vi, fortfarande viskande. Vi spelar spel och läser för varandra. Jag vet inte om det är som att vara på läger eller i fängelse eller något annat. Vi har i alla fall varandra men jag märker att jag har blivit mycket mer sprättig och nervös.

Mamma längtar efter ljuset och årstiderna. Jag tänker inte mycket på det. Jag gör ett eget spel som handlar om romarriket. Det finns en bok här som jag läser och läser. Jag har fått klister och färgkritor av herr Povdiv. Det är som om de vuxna tål det här sämre än vi barn. Mamma sämst. Det är som om mamma förlorat mycket av sin mjukhet. Hon lyssnar förstås alltid när herr Povdiv rapporterar om nyheterna. Jag lyssnar aldrig. Det är nog för att hon lyssnar så noga som hon blir sträng och stram och orolig. Men inte nu, under sovtiden, då hon ligger i min lilla lådsäng och gnuggar min näsrot. Jag är på väg in i sömnen igen när lönndörren bräcks öppen med ett brak och dagsljuset väller in. Till och med jag, som är minst, vet det hon vetat i flera minuter: att det är slut nu.

(Utmaning: skriv om en mamma)