Om att befria

Om man vill befria någon kan man till exempel ge den personen en liten spade. Inget märkvärdigt, det räcker med en som är något större än en planteringsspade. Och så några frön. Solrosor och krasse. Högt och lågt. Och timjan och basilika, kanske oregano. Ni vet den där rörelsen när man sätter spaden i jorden och lyfter upp en koka. Den säregna doften som är bortom ruttenhet. Earth to earth, ashes to ashes.

Sen kommer väntan. Den är lång. Alla som i något syfte grävt i jorden vet att väntan kostar på. Ett är att ta det första spadtaget. Ett annat är att släppa de näpna fröna ett efter ett i det lilla diket man gjort med krattskaftet. Något helt annat är den förhoppningsfulla väntan på att torra frön ska spira. Det är tur att ogräset finns och ger sysselsättning, och vattenkannan. Det som händer nere i jordens täta mörker får man inte vara med om.

Det är inte samma väntan när man sitter utan klocka i en fuktig cell och undrar när torterarna kommer härnäst. Nej, det är en väntan som sliter och biter i hjärtat, för förhoppningens skull. Och när de sköra skotten till slut kommer gråter man ett par tårar och har svårt att skilja på krassen och solrosorna.

Men solrosorna är de som en gång ska resa sig högt över fängelsemuren, som guldglänsande periskop. Det ger makt. Man går i kriminalvårdens kläder som man alltid gjort och man har ingen aning om vad som händer utanför murarna – inte innanför heller, förresten – men man har sitt alldeles eget land.

Är det inte vad du kallar befrielse? Menar du naivt att man med parlamentariska eller utomparlamentariska metoder ska kämpa för de oskyldigt fängslades frihet? Även om man inte vet exakt i vilket fängelse de sitter, även om man aldrig någonsin kommer att lyckas? Har du aldrig sett en solros?

(Utmaning: skriv om att befria)