Vargarnas möte

En bit längre upp på berget ligger Sisalsjön, undandragen, undangömd, underligt cirkelformad. En sjö för nattliga seanser, innesluten i en krans av granar, som alla tycks vänta på att få ta ett steg fram och titta efter ordentligt. Hit kommer vi skidande en söndagsförmiddag i slutet av mars med vemod i varje stavtag. Det kan vara sista helgen som det är tillräckligt med snö för att vi ska kunna åka skidor. Mitt ute på isen stannar Steinar, som åker först.
– Titta, viskar han och pekar med staven ner mot snön.
”Stora hundspår”, tänker jag först men förstår på hans åtstramade viskning.
– Varg? andas jag och tycker med ens att klomärkena är för grova, för vilda, för en hund.
Steinar visar med staven. Det är två vargar som stämt möte ute på isen vid Sisalsjöns mitt, kanske i natt. Sen har de gått åt varsitt håll igen. Jag kisar mot spåren och ser precis hur de två vargarna förflyttat sig. Jag vill få det till att de ylat när de suttit här i sin hemliga konferens, det ser jag också framför mig. Vi kunde ha hört det, om vi inte glammande firat Earth Hour i flera timmar. Men Steinar är tveksam. Jag kan få se vargarna yla på varsin sida sjön men inte när de träffades. Då var de tysta.
– De kanske också firade Earth Hour under halvmånen, säger Annso
Jag tittar upp mot den nyfikna grankulissen. Det slår mig att någonstans där bakom är de. Visst, en varg rör sig långt men vi har en gemensam yta att röra oss över, vargarna och vi. Det är mäktigt.

(Utmaning: skriv om att röra sig)