Flickan och mamman och dikten

Den unga flickan hade stretat. Tidiga morgnar när ingen annan var uppe, tre kvart efter skolan innan någon hunnit hem. Fort skulle det gå också. Hon skapade en försoningsgåva efter att hon hade haft en konflikt med mamma om alkohol. Inte varit direkt full men inte fullständigt nykter heller. ”Du som är så förståndig!” ”Jag trodde du trodde på Gud!”

Hon komponerade en dikt. Det var första gången hon skrivit en dikt, förutom haikudikterna i skolan. Fem sju fem. Hon skrev om bandet mellan dem, att det aldrig skulle brytas. Hon menade det. Det var äkta. Utan mamma vore hon ingen. Jo, utan mamma skulle hon klara sig men inte utan hennes uppmuntran.

Sen mätte hon och räknade rader och skrev försiktigt in dikten i ett häfte. Det passade precis. Åtta sidor. Hon tog ett duvblått papper och vita och gula kritor och målade ett omslag. Det blev faktiskt riktigt fint. Slutligen sydde hon samman allt i vecket med sytråd utan att sticka fel och förstöra något.

För säkerhets skull slog hon in dikthäftet i ett paket innan hon kom med det och en kopp kaffe till mamma en morgon. Mamma hade börjat gråta. ”... skälvande av iver att nå,” läste hon. ”... skälvande av iver att nå.”
– Min egen, älskade flicka! sa hon sen och de kramades.
Även flickan hade en klump i halsen men den gjorde gott.

Hon gick ner till sig och städade bort alla kladdar och skisser. Dikten skulle bara vara mammas. Hon skulle kunna ta fram den när hon ville och se hur fin deras relation är. Detta var för fjorton dagar sedan. Nu var det flickans tur att bära ut tidningarna till återvinning. Öppningen till tidningsbehållaren var liten, det gick bara att ta sådär fyra tidningar i taget. Luckan föll hela tiden igen.

Medan hon håller på, ser hon i kassen kanten av något välbekant. Något blått och vitt och gult; något som någon förfärdigat med möda. Mamman har inte kastat det av misstag, det är rivet tvärs över i bitar.

Flickan drabbas av yrsel, lutar sig mot tidningsbehållaren med den hand som inte håller kassen. Hennes första impuls är att behålla bitarna för att kunna skriva om dikten, bevara den. Sen åldras hon plötsligt tre år och hivar alltihop i behållaren, sammanbitet. Det går inte att prata med någon kompis om detta, föräldrar ska inte existera, men hon messar Johanna: ”Jag tror jag har blivit vuxen.”

(Utmaning: skriv om återvinning)