Transistorradion

Det var du som bekymrade dig. Du som räknade penningarna och bestämde att jag inte hade råd med en transistorradio.
– Det är så mycket som kan hända, sa du. Pannan kan gå, och varmvattenberedaren. Och endera året måste vi rödfärga huset.
– Rödfärg är då inte så dyrt, dristade jag mig till att säga. Rödfärg är fattigmansvara.
– Din fattigmansvara kostar hundra kronor hinken, invände du. Och ett hus är stort. Och Krona är i sin. Så att.
– Alla har radio, sa jag barnsligt. Alla har haft radio i decennier och den här går att ta med sig överallt!

Ja, jag var så barnslig så jag tog penningarna och for in till Lycksele och köpte den billigaste transistorradio jag kunde hitta. Bara för land- och sjöväderrapporten, Sommar och svensktoppen. En behändig sak. ”Farvattnen utanför Jären och Lista.” Vi hade långt till större vatten men sjöväderrapporten var poesi.

Först hade jag den i snickarboden. Gömde den barnsligt för dig. Men du listade ut att något var å färde när jag smög mig in i boden lagom till klockan ett varje dag i juli. En dag petade du av haspen med en sticka. Du stod i dörren, inte arg – det hade varit lättare – men bekymrad. Nu var du bekymrad för min eviga själ. Vi gick ju i kapellet varje söndag och på Strängmusikens övningar om onsdagskvällarna.
– Det finns radioandakter, sa jag.
– Ofrälsta statskyrkoprelater, sa du.
– Men musiken, Stina! sa jag.
Jag rattade in P2 och ur den lilla högtalaren tillrade Chopin som bäckvattnet här bakom. Du kunde väl inte bestämma dig i en hast för om det var ogudaktigt, för du gick.

– Jag är bekymrad, sa du vid trefikat. Vi har väl alltid fattat gemensamma ekonomiska beslut?
Där lät du som en politiker, om man kunde tänka sig en kvinnlig politiker. Jo. De fanns ju. I det fördolda.
– Om du nu ska börja... Och kon är i sin och allt, fortsatte du.
Då lät du som Stina igen.
– En ko, sa jag. Och transistorn är det första och det sista. Den kan ge båtnad även för dig. Det finns föredragen.
– När har jag tid att lyssna på föredragen?
– När du diskar!
Jag försökte låta så överbevisande som möjligt.

Tre veckor fick jag ha radion i snickarboden. Sen flyttade den in i salen. Du hade tagit fram en helknypplad duk som den fick stå på på ett litet bord med en besynnerligt formad björkvril. Du lyssnade liksom i smyg för det mesta. Jag visste aldrig på vad. Men en gång när vi satt båda två framför Sommar, som vi plägade – det var Torsten Ehrenmark som talade – sa du:
– Tänk att en sådan behändig tingest kan öppna världen för oss. Nu har man så mycket mer att bekymra sig för. Vår typ av lantbruk, till exempel, kommer att gå i graven långt innan vi är pensionsmässiga.
Men du sa det alls inte bekymrat. Du sa det med någon form av salighet. För ett ögonblick tänkte jag som jag tänkt förut att du kanske livnär dig på bekymmer. Att bekymren rentav är goda och bra för dig.

(Utmaning: skriv om att bekymra sig)