Gabriella och Annelie

– Det är väl typiskt! utbrast Gabriella. Majs- och chiliwraps och tequila till midsommar.
Annelie tittade förvånat på henne. Mot vanan blev hon tvungen att säga emot väninnan.
– Det är väl allt annat än typiskt, sa hon.
– Joo, det är så typiskt osäkra svenskar att inte kunna hålla fast vid det svenska, utan suga i sig andra traditioner som svampar.
Annelie var inte säker på vad hon tyckte riktigt.
– En del kanske är typiska på det sättet, andra kanske är mer... mer matjessillstypiska. Liksom. Det är väl olika, det där.
– Typiskt. Du kan inte ha en åsikt. Måste gardera dig.
– Ja, men det är så olika.
– Det är inte mycket som är olika. I landet lagom går vi alla i skock.
– Till våra ensliga röda stugor med vita knutar?
– Ja, tänk om man satte upp kameror vid alla stugorna vid alla insjöarna! Man skulle få se hur alla packade upp samma grillbrickor vid samma tid och tände grillen för sent så att korvarna blev brända, år efter år samma beteende utan att dra lärdom.
– Vad du vet, sa Annelie bara. Hon ville inte bråka.
– Jag har alltid känt mig främmande här. Det är därför jag observerar så mycket som andra kanske missar.
– Där är i alla fall du också typisk.
– Vad menar du?
– Jag tror det är typiskt svenskt att känna sig som en bortbyting i något avseende.
– Äh! Det är det väl inte. Jag har skäl att känna mig utanför.
– Det har alla.
– Vart vill du komma?
– Jag vill inte komma någonstans. Det var du som började med wrapsen.
Gabriella blir arg.
– Å, det går inte att ha en vettig diskussion i det här landet! Alla är för konflikträdda. Var som jag! Var litet osvensk!
– Bingo! Osvensk. Det är väl ändå det svenskaste ordet av alla!

(Utmaning: skriv om något typiskt svenskt)