En spann över helvetet

Kära sufier! Minns ni dagen när den av den högste älskade, vår lugna, vackra asket som älskade Allah för hans egen skull – vår kära Rabia – kom störtande genom gatorna i staden med en brinnande fackla i ena handen och en spann vatten som skvimpade i den andra? Vi stod och tryckte i gathörnen medan hon sprang genom varje gränd och över varje torg, ropande: ”Jag ska tända eld på paradiset och hälla vatten över helvetet!” ”Jag ska tända eld på paradiset och hälla vatten över helvetet!”

Den äldste av oss lyckades stoppa henne för att fråga vad hon höll på med. Darrande stod hon i gathörnet och flämtade fram: ”Denna dubbla slöja måste lyftas från pilgrimernas ögon!” ”Vilken dubbel slöja?” frågade den äldste. ”Föreställningen om paradis och helvete, förstås,” sa Rabia milt. ”Vi ska be till Allah i trängtan bara efter honom, inte av rädsla för straff eller förhoppning om belöning.” Hon trampade på stället nu och vi tackade och lät henne gå. Som en flaxande korp rusade hon vidare och skränade sitt rop: ”Jag ska tända eld på paradiset och hälla vatten över helvetet!”

Fritt efter legenden om Rabia al-Basra, 700-talet

(Utmaning: skriv om ett spektakel)