Zen och skräcken i Nanking

Föreställ dig en buddhistisk respons på krigshandlingar. Just det: Sakyamuni Buddha sätter sig och mediterar i vägen för de anfallande soldaterna. Det är bilden av buddhism. Det är buddhism. Förbudet att döda är så välkänt att många tror att alla buddhister är vegetarianer.

Ta då emot denna utsaga av Sawaki Kodo från 1942: ”Vare sig man dödar eller inte dödar, upprätthålls föresatsen att inte döda. Det är föresatsen att inte döda som svingar svärdet. Föresatsen som kastar bomben.”

Sawaki Kodo var en av 1900-talets största zenbuddhistiska mästare. Ett flertal andra zenmästare ägnade sig från förra sekelskiftet och framåt åt samma sorts krigshets i buddhismens namn. D.T. Suzuki, den japanska zenbuddhist som länge var mest känd i västerlandet, konstaterade, också han under andra världskriget, att det var så praktiskt med zen – själv ideologilös kunde den appliceras på vilken världslig ideologi som helst.

På Luciadagen 1937 intog Japan den gamla staden Nanking i Kina. Peking och Shanghai hade de redan lagt under sig. På sju veckor i Nanking lyckades japanerna mörda, våldta och tortera 350 000 kinesiska invånare. Fler dog i Nanking än i Hiroshima och Nagasaki tillsammans. 80 000 kvinnor blev våldtagna – många i gruppvåldtäkter – och en del stympade. Fäder tvingades våldta sina döttrar, söner sina mödrar. Barn och åldringar skonades inte. Tusentals unga män halshöggs, brändes levande eller användes för bajonetträning. Till och med nazisterna i staden tyckte det var jobbigt med detta barbari.

Så här svamlar ungefär samtidigt D.T. Suzuki: ”... i verkligheten är det inte han som lyfter svärdet, utan svärdet självt, som dödar. Han som lyfter svärdet hade ingen strävan att döda någon, utan fienden uppenbarar sig och gör sig till offer. Svärdet utför liksom automatiskt sin rättvisegärning, vilken är en gärning av nåd. Mannen med svärdet blir en konstnär av första graden, i färd med att utföra ett verk av verklig originalitet.”

Dessa farbröder, mästare och lärare, har många utövare varit beredda att gå i elden för, även nu. Moderna buddhister måste titta med nya ögon på lojalitet och underkastelse, som finns som ett starkt stråk i buddhistisk kultur och ställer enorma krav på lärare och utövare. Liksom zen färgades i Japan av till exempel shintoism och de starka feodala strukturerna samt av det strama, det sköna, det enkla, färgas buddhismen i väst på både gott och ont av vårt slöa men toleranta samhälle och av mycket, mycket mer som inte går att se på så nära håll. Slöheten gör kanske att vi aldrig blir upplysta, men också att vi inte ids lyfta vapen mot någon. Ingen lat människa har någonsin tagit initiativ till ett krig.

(Utmaning: skriv om lojalitet)