Teckna med bultande hjärta

Jag brukade faktiskt fängslas av spädbarn. Perfekta små tår, ett helt nytt liv i sin egen rätt – ni vet, allt det där. Allt det där, ni vet, som ska vara närmast religiöst. Snusa dem i nacken. Låta dem gripa om ett finger.

Fortfarande vill jag teckna deras konturer. Då tänker jag med saknad på Kerstin Thorwall. Hennes flyhänta, perfekta streck. Liksom hon vill jag hålla mig på ett sådant avstånd att jag kan rita dem, spädbarnen. Bara på det avståndet växer min kärlek.

Jag vet att jag får vänta fyra-fem år. Tills jag ser dem på sina sparkcyklar med dubbla hjul bak, som de bär i stället för att åka på för att visa sig starka. Det är en större utmaning att teckna dem då, de rör sig så snabbt och jag avundas Kerstins oavslutade linjer, som ger rörelse och ibland djup.

Det är egentligen från det att de kan gå som jag börjar kommunicera med dem. Jag vinkar. Kastar en kommentar. En ett och ett halvt-åring promenerar över vår gård med sin pappa. Jag intervjuar henne om hennes kompisar och dagiset och hon svarar adekvat på alla frågor. Pappan är förstummad. Tror att jag kommer från en annan planet. The Child Whisperer. Jag är inte säker på från vilken planet jag kommer just då. Det enda jag vet är att jag talar jämbördigt.

Stilla går jag mot min port i saknad av barn tätt inpå mig. På botten av min diafragma känner jag lättnad därvid. Jag är nog bäst på glimtvisa möten. Då kan även jag vara fängslande.

(Utmaning: skriv om något fängslande)