Faster Hedda och farbror Teodor

Det var sista ransoneringssommaren efter kriget och bara kaffet var på kupong. Storasyster Elsa och jag var ensamma hemma, hon jobbade på pastorsexpeditionen och jag på tvätten. Efter två jobbiga veckor pustade vi ut en fredagskväll, sparkade av oss de trånga skorna och la upp fötterna. Om vi fick sitta och slöa så här ett par timmar, skulle vi kanske orka hitta på något roligt till aftonen. Elsa höll på att hälla upp teet när det ringde på dörren.

Där utanför var det ett mörker. Två ofantliga figurer helt klädda i svart stängde ute allt ljus. ”Ni har aldrig sett oss förr. Vi är faster Hedda och farbror Teodor från Skara,” sa den ena figurens mun. ”Vi är på resande fot genom landet.”

De båda kolosserna bökade sig in genom dörröppningen och släppte sin tunga packning. Detta var året då statens järnvägar lät vem som helst som kunde betala resa hur som helst för en billig penning i en månad. Många passade på att åka så långt som de aldrig åkt, som hit till garnisonsutposten i norr. I vårt torkrum hängde ännu fuktiga lakan omanglade efter den senaste gästen och kaffet var slut.

Faster Hedda och farbror Teodor åt förstås som lejon, slet och rev i tuggorna och tog hela tiden mer.
”Jo, det här var väl gott. För all del,” sa Hedda när hon ätit. Det skulle hon komma att göra efter varje måltid. Stolen var som en miniatyr under hennes breda bak.

Medsamma vi hade utfodrat våra okända släktingar gav vi oss ut för att tigga. I en timme fick vi sitta i förmaket hos Svärds för att så småningom pressa fram vår önskan: om möjligen en enda kaffekupong? om inte för mycket begärt? och kanske två uppsättningar lakan – bara till låns, förstås. Vi var dödströtta.

Det blev fler tiggarrundor. Faster Hedda och farbror Teodor stannade i nästan en vecka. De tyckte det var oartigt av pappa och mamma att vara borta. ”De är ute och reser, som ni,” sa Elsa. ”Fast de skrev i förväg och frågade om de kunde komma,” kunde jag inte låta bli att säga. Elsa nöp mig nedanför armbågen.

Jag ska aldrig glömma när kaffet släpptes fritt. Det var måndagen efter att faster Hedda och farbror Teodor lämnat oss. Samma dag kom också mamma och pappa hem till två uttröttade unga flickor. Jag fick till och med tårar i ögonen när jag beklagade mig men mamma sa bara att det inte var mer än rätt att släktingar fått njuta vår gästfrihet när pappa och hon gästat andra. ”Men ni är inte faster Hedda och farbror Teodor,” sa jag sammanbitet. De hade till och med fläckat Svärds sänglinne med något fett, såg Elsa och jag när vi bäddade ur.

(Utmaning: skriv om ett avbrott)