Utmaning 210 - Arvet från krutkällaren

Söndag på Slånbärsgården. Blå blom och ny löpare på bordet. Inte sju sorter men pinfärskt bröd. Vi pratar om mostrarna, Tant Rosa, Tant Blå och Tant Orange. För mig är det så, att tant Rosa och Tant Blå alltid har rätt... ja, i alla fall är Tant Orange alltid knäpp. För mig. Snäll men knäpp. Eller, rättare sagt, en ragata. Men nu säger mamma att även Tant Blå är fjantig. "Fjantig" är det ord hon använder. Tant Blå är fjantig för att hon alltid ska dölja allt för Tant Orange. Ja, för mamma också. Jag misstänker att det är det senare som får henne att reagera. Systrarna vill veta allt och baktalar varandra för det. Tant Blå och Tant Rosa kan börja gråta för Tant Oranges informationsanskaffningsterror. Mamma är tuffare.

När jag kör hem, tänker jag på deras uppväxt i krutkällarens vaktmästarboställe. Jag har inte många bilder av den, ser bara hur de sitter i snygga femtiotalsklänningar, i taket ett virrvarr av linor med handvirkade dambindor på tork. De sitter där och pratar, som man gjorde innan teven kom. Precis som nu viftas det väl med händerna, skakas på huvudena och röster höjs. Ivern! Vitaliteten! Högt och lågt debatteras och, förstår jag nu, recenseras. Det tycks om allt, ofta i fördömande ordalag, ibland i prisande. Några mellanlägen finns inte.

Det här är den kultur jag är fostrad i. Min livsluft. Det är hälften av min genuppsättning. Visste inte att annat fanns. Umgängesmönstret i Kims familj är annorlunda men det är först nu, efter tjugo års liv tillsammans, jag börjar förstå att de inte är en kuriös avvikelse från normen, utan att de också kanske är norm. Ett annat universum har de hjälpt mig att öppna, ett som inte är dikotomiskt, utan har många små puttriga centra som kan utforskas.

Jag blir ivrig där. Vill vända och tala om för mamma min enkla, revolutionerande insikt: Det du har tagit ställning till, etiketterat som "dåligt", kan du inte utforska. Det stängs för vidare betraktande. Således kan jag inte heller kategoriskt stänga dörren till det kategoriska klimat jag växte upp med. Jag skulle inte kunna, ens om jag ville. Jag är det.

(Utmaning: skriv om att finna fel)

Utmaning 209 - Rättvisan och konsten

Det här var en sådan där gång när jag inte förstod mig på mamma. Eftersom jag sjöng och läste bättre än Anna-Maria, som sjöng falskt, låg det väl i allas intresse att jag sjöng och läste mest när vi två spelade upp program för min och Anna-Marias mamma? Hon var trög på att lära in också, Anna-Maria. Om hon skulle sjunga mer, skulle vi inte kunna ge lika långa och spännande program på temata som "Vår" och "Höst" för mammorna, när de satt och drack kaffe efter jobbet.

Men jag argumenterade inte. Inte mycket. Mamma kom med en sådan där "man ska vara snäll"-propå som fungerade ögonblickligen på mig, även i ett sådant här fall, när jag visste att Anna-Maria inte ville sjunga mer än hon redan gjorde. Faktiskt. Jag anade att Tant Birgitta, Anna-Marias mamma låg bakom. Hon var nog den minst kulturella av oss alla fyra. Jag hade inte helt klara aningar om vad "kulturell" var men jag visste att jag var det. Alla våra sånger och dikter var hämtade ur gamla böcker. De gamla böckerna var bättre. Ibland stod det till och med "voro" och "stodo" i dem. Jag rös av välbehag. Hemma hade jag pillat åt mig en blåklintsblå bok med sedelärande berättelser som måste ha varit morfars, för han var född på 1800-talet och den här boken var tryckt då. Jag tyckte om att tänka mig, att morfar legat och läst samma sagor ur samma bok när han var liten som jag gjorde nu. Jag var kulturell. Det var gammalstavning i boken.

Som allt annat ebbade mina och Anna-Marias program ut. Det var inte roligt längre när det var millimeterrättvisan och inte konsten som skulle styra. Mamma och Tant Birgitta fick dricka sitt eftermiddagskaffe utan kultur.

(Utmaning: skriv om att förtjusa en publik)

Utmaning 208 - Det svarta hålet

Hon är ett svart hål. Det är som om hon inte tror att någonting är viktigt. Att låna ut böcker till henne är att kyssa dem adjö. Hon har min Welcome to the Desert of the Real, en vacker liten bok, som jag fick av Phil innan han visste om han skulle kunna få tag på den i samma upplaga till sig själv. Jag vet att hon har den, någonstans bland sina samlade kesoburkar, barnklänningar från sextiotalet och trettio år gammal kurslitteratur, men hon har inte ens hört talas om den. "Zizek", säger jag. "Slavoj Zizek. Du hade läst honom i DN och ville läsa mer." Jag minns inte vad hon svarar. Hon rycker på axlarna med sina ord. Men det är jag som är den slarviga. I just vår subkulturs lilla rollfördelning är det så: jag är den slarviga. Hon är alfahonan, som ordnar och ställer för flocken. Hon ser inte sin skugga, den belamrade källaren med sin svaga doft av ruttet.

Men nu är det viktigare. Nu är det protokollet. Protokollet från årsmötet, som skulle justeras. Och min hårddisk har pajat. Och det har gått tre månader. Det enda beviset på att det där mötet har ägt rum ligger någonstans bland hennes papper - förhoppningsvis - eller i något upplag av crème fraiche-burkar. Och hon har aldrig fått det. Kan inte ens dra sig till minnes att hon blev justeringsman. "Vännen. Nu hittar du på." Nej, jag hittar inte på. Just för att jag är slarvig vet jag att jag skickade henne protokollet. Och skrev att det var viktigt. Att det var ett steg på vägen till att utesluta Bengt. Jag hittar aldrig på.

"Det är ett oförklarligt försvinnande", säger jag till ordföranden. "Och min hårddisk har gått sönder."
Vi har känt varandra ända sedan Uppsala. Jag kan inte utlämna henne.
"Vi får försöka rekapitulera." säger ordföranden hjälpsamt.
"Men alla voteringarna!" säger jag. "Kontrapropositionerna."
"Har du inga anteckningar?"
"Slängde dem när jag skrivit protokollet. Rutin. Man räknar inte med att hårddisken ska lägga av."

Vi blir kanske inte av med Bengt. Men protokollet kommer nog att komma fram, någon gång när ingenting betyder något längre. Den tiden brukar också komma.

(Utmaning: skriv om ett oförklarligt försvinnande)

We

"We are the world..." nynnar han med underligt ansträngd stämma. Den underliggande kvarten som vanligt för låg. Och dimma. Jag ser det på hans ögon. Han går in i dimman nu.

Det värsta är att han tror på det. Han tror på det svulstigt kvasireligiösa. Vagga av och an. BandAid. Han har lyssnat till det här och "Tomorrow" i tjugofem år. Förstår inte att alla andra har slutat. Om han förstod skulle han ändå fortsätta. Han har ingen stolthet. Eller så är det just det han har. Rispiga LP-skivor. Kassettbandstrassel upprullat med en gammaldags blyertspenna i trä. Han är fyrtioåtta och luktar pojkrum.

Lägg av, fräser jag åt "there's a choice we're making" slickande nära mitt öra. Han tror han kan förföra med det som bara är ägnat att störa. Men det är klart. När vi träffades tyckte jag att det var charmigt. Då var han inte fyrtioåtta, han var fyrtiofyra och ett halvt. Det var på en karaokebar. Jag är medveten om att jag visste exakt vad jag gav mig in i. Men då förstod jag inte att han var monoman.

Själv sjöng jag Pretenders "Hymn to her". En del säger att vi är samma andas barn. Men jag vaggar inte. Och jag kan byta låt. Skulle kunna, om jag kunde några låtar.

(det kom ingen Skrivpuffsutmaning idag, så jag fick göra en själv med tärning och DN. Fjärde sidan, tredje spalten, femte ordet: we)

Utmaning 207 - Vår abbot

Det är abboten som städar här. Han går ständigt omkring med en dammborste av strå. När han går förbi ett skåp eller ett altare, dammar han det, om han inte är på väg in i zendon. Han dammar i full uppmärksamhet. Det ser ut att gå så sakta för honom, noviser brukar störta till hans hjälp, men han visar dem lugnt in i zendon eller köket. Detta är hans domän. Var afton sopar han hela klostret och kvällen före vart och ett av månens kvarter skurar han. När skriver han sina dharmatal? Han behöver inte skriva dem. När tar han emot gäster? När gästerna dyker upp. När vilar han från sitt ansvarsfulla arbete med dokusan och undervisning och administration? När han sover och när han städar. Detta är en gammal sed i vårt kloster, som många känner till men inte alla.

En besökare kom till klostret sent en kväll, när vår förre abbot just avslutade sin sopning ute på dörrstenen. Med sirliga, väl avvägda tag föste han samman det grus och boss och damm han fått ihop.
- Städarmunk! skrek besökaren, som besökare brukade göra. Tag mig till din abbot.
Vår förre abbot upphörde omedelbart med vad han höll på med, slog ihop händerna till hälsning och gick före mannen in i abbotens rum, visade främlingen att sitta och satte sig själv mitt emot honom. Mannen blev ställd. Abboten började fnissa. Eftersom besökaren fortfarande inte visste om han framför sig hade en galen städare eller en städande abbot - vilket vore lika galet - fortfor han att vara tyst.
- Vad vill du mig? sa abboten till slut.
- Jag vill veta hur man blir riktigt effektiv, svarade mannen med tvekan. Är det några särksilda sutror man ska läsa eller finns det övningar man kan göra?
- Försök med att vara riktigt långsam.
Då förstod besökaren att oavsett om det var en städare eller abbot han hade framför sig, var det en galning. Han beredde sig att stiga upp från zafun men så kom han på andra tankar.
- Abbot! Städarmunk! Får jag stanna i ditt kloster ett år och lära mig effektivitet?
Abboten böjde jakande huvudet mot vår nuvarande abbot.

(Utmaning: skriv om att göra något långsamt)

Utmaning 206 - Besvärligheterna

Häpnadsväckande skön var bruden om morgonen, sköljd i rosenvatten och dagg. Om aftonen solkad, sölad, rispad och i gråt, ty tiden hade lidit och besvärligheterna kommit. "Besvärligheterna" - det var så den kom att heta allt därefter, dagen när det skulle bli ett bröllop mellan Marmaris och Ghaol. Dagen som slutade med att Marmaris lagade den långa revan i sin ljuva klänning, som tagit en månad att sy, och färgade den svart. Sedan gick hon alltid i svart, hukande mellan husen.

Men om morgonen fanns bara lycka. Ghaol hälsade sin brud, som sig bör, med en påse nötter. Ghaol som inte bott ens ett år ibland dem men som köpt den största egendomen och gjort sig respekterad. Han hade fyrtionio får och femtioen getter och stod varje morgon upp och rakade sitt skägg. Marmaris far var den störste bonden och hon var tränad att bli en god husmor. Ghaol hade uppvaktat henne med violer, som han låtit sina herdar plocka i bergen.

"I tidens gryning", tänkte Marmaris efteråt, "sattes orsakskedjan igång som ledde till besvärligheterna." Det var varken en tröstande eller en smärtsam tanke. Det var bara så det var. Hon hade redan suttit upp framför Ghaol på hans skimmel för att ceremonierna skulle kunna inledas. Då hörde småpojkarna hovklapper. Ingen saknades vid bröllopet men vigselförrättaren lät ändå sina händer sjunka. Någon av gästerna hävdade efteråt att Ghaols ansikte mörknat. Det var redan mycket mörkt. Hur någon kunde se det mörkna var en gåta.

Ett stort sällskap kom ridande. Längst fram en vild kvinna i rött. Hon svängde en paraply som en rusig soldat sin bajonett och vrålade ursinnigt:
- Jag har småbarn hemma, jag har småbarn hemma!
Marmaris böjde på huvudet, som för att visa att ceremonierna skulle återupptas, men i denna rörelse kom hon att se sin tilltänkte och allt i henne stannade upp. Ghaol var märkbart berörd av den viftande kvinnan, som nu skrek:
- Hon stjäl min man! Hon stjäl min man!

Ghaol försökte först smita undan, hävda att han misstagits för en annan och att kvinnan med paraplyet var galen, att han aldrig sett henne förut med mera sådant. Först när hans egen far lösgjorde sig ur hopen runt kvinnan i rött och barskt tillrättavisade sin son, föll han i frustande gråt.
- Jag ber om tillgift, Marmaris, snorade han. Jag var fast i ett fängelse och trodde jag hade funnit en väg ut.
Vid ordet "fängelse" kastade sig den främmande kvinnan över Marmaris och drog upp en repa i brudklänningens hela längd med den vassa paraplyspetsen. Då gled Marmaris ner ur sadeln och gick därifrån utan att se sig om. Men hon gick till kärret och lade sig ned invid det i klänningen som var len som maräng. Det fanns ingenting som rörde sig i henne. När mörkret började bädda åt henne gick hon hem och tog fram bykkaret och färgmedlet.

(Utmaning: skriv om en tvist)

Utmaning 205 - På tillväxt

Man kan bli stor, tröstar hon sig med. Det kan hända även henne. Hon tittar misstroget på sina magra armar. Hur skulle...? Visst har hon växt sedan hon var en baby men att det i hennes lilla kropp ska finnas kraft att... Nej. Hon har inte riktigt den framåtandan.

Minst är hon alltid också.
- Du som började skolan ett år för tidigt, säger klasskamraterna när de vill sätta henne på plats.
- Jag började skolan tjugofem dagar för tidigt, säger hon ofta i mothugg.
Hon är född den 25 januari. Är bara ett par månader yngre än många av dem.
- Vore det inte bättre för dig att gå i skolan med folk i din egen ålder? säger Maria en dag, släpigt. Då går de i sexan. Det är som ett slag i magen. Hon tycker att hon är trygg och accepterad. Ungefär tre månader senare kommer hon på vad hon borde ha svarat:
- Vore det inte bättre för dig att gå i skolan med folk som är ungefär lika intelligenta som du?
Maria är ingen studiebegåvning men har yttre företräden. Hon kommer att bli vuxen, det är inget snack.

Spinkig och ett halvt huvud kortare än de andra trälar hon på. I badhuset blir hon blå om läpparna. Hon hatar badhuset, blir sömnig av att vara i vatten. Om hon kom på att hata. Hon är rätt timid. Hon och Leffe är de sista som är kvar i barnbassängen. Håglöst ser de till att aldrig lära sig simma så pass att de kommer ut till de andra i tjugofemmetersbassängen.

Den långa marschen tillbaka till Vasaskolan. Istappar i håret. Underliga spel som hon inte förstår. Folk som är vänner ena dagen och inte den andra. Vad man ska skratta åt och inte. Hackordningar. Hon ser sig som en fågel som kan flyga mellan grupperna, till synes välkommen överallt. Ja, hon accepteras för det mesta, som ett litet sällskapsdjur, kanske just för att de märker att hon inte riktigt förstår. Hon tänker inte lära sig heller.

Hur udda hon är kommer hon säkert aldrig att komma på. För evigt finns förklaringen där, carte blanche att vara disträ och oförmögen: "Hon är ett år yngre än vi". Respekteras men tas aldrig helt på allvar. En sorts maskot, en liten sparv.

Gäst hos verkligheten. Hur kan en så tråkig bok gömma sig innanför pärmar med en så vacker titel? De bara går utefter järnvägen hela tiden. Hon läser Operationen istället, bestämmer sig för att bli författare eller neurokirurg. Helst båda. Författare är väl inget jobb? Pippi tycker hon om men ställer sig ibland oförstående. Mest inför krumelurpillren. "Lilla, lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur". Bara en skönmålande vuxen kan hitta på en så fånig ramsa. Det finns inga fördelar med att vara liten. En vuxen kan välja. Författare eller neurokirurg.

(Utmaning: skriv om något litet)

Utmaning 204 - Kalas för Gösta

Anki har med sig två ägg från hönorna som pickar utmed taggtrådsstängslet. Hon ägnar all tid hon har över åt att spåra dem för att se var de lägger sina ägg. Protein är viktigt. Så också vitaminer: Rune har ångat en soppa av nässlor. Ångat bara precis så mycket att de mjuknat och tappat stinget. Till dryck kan de inte finna något bättre än sitt vedervärdiga vatten. "Vi låtsas att det är champagne", säger Solveig och ler ett filmstlärneleende med sitt varannantandsgap. De har varit här länge nu. Gösta är den första någonsin som får gå. Det är det de ska fira. Kjell har i hemlighet skrivit några sånger som är lätta att lära.

- Att du får gå måste ju betyda att de ska lägga ner lägret så småningom, säger Rune.
Hans haka hänger, förväntansfullt. Men Gösta säger bara:
- De har sagt att jag sonat mitt brott.
Han har anklagats för att gömma en dator. Det är klart, alla andra är anklagade för grövre brott.
- Hur ska du ta dig hem? undrar Anki, praktisk som alltid.
- Gå. Lifta, kanske.
- Men det är åttio mil!
- Jag tänker känna mig som Bolle i Vägen till Klockrike.
- Det finns ingen annan råd, säger Kjell till Anki. Jag undrar hur mycket trafik det är på vägarna nu?

Frågan hänger i luften medan Anki portionerar ut flisor av ägg i de repiga, olikfärgade plastbunkarna som är deras matskålar. Sen häller Rune sin soppa över. Den smakar kärvt och milt av vår. På okända vägar har Rune till och med fått tag på salt.

Kjell får sitta och hålla på sina hemdiktade sånger. De sjunger En vänlig grönskas och Du lindar av olvon och tyst, tyst, så att kapos inte ska höra, Cornelis. De förbjudna sångerna gör dem fnittriga. Det behövs ingen champagne.

(Utmaning: skriv om en fest)

Utmaning 203 - I mörka salen

Hon visste inte vart vi skulle fara, ändå tog hon det säkra för det osäkra - som det heter - och bar med sig ett stort rektangulärt paket. Jag förstod på paketets storlek och form att hon trodde att det skulle finnas möjlighet till reflektion. Reflektion i hennes mening. Men i djupa, mörka hålor hjälper speglar föga.

Jag tog henne till skyddsrummet vid Stora Mossen, som MC-klubben just utrymt. Där hade jag redan samlat mina övriga klienter. Hon var den som var mest illa däran, därför tog jag henne dit sist. Mannen som kan tala med hundar tar inte in den mest störda pitbullen i hundgården först. Jag är den fula som kan tala med vackra. Av många anledningar föredrar jag att göra det i beckmörker.

När vi kommit in i mörkret, försöker vi bekanta oss med varandra. Det är vanskligt för de spegelsköna, för de är så vana vid att jämföra sig. En rangordning upprättas omedelbart på grundval av utseende. Det går inte i en mörk bergshåla. De hänvisas till att jämföra foundation-märken. Efter en stund lugnar de ner sig. Jag vet att det kommer att gå bra. Jag sänder ut en lugn, stark energi, precis som Mannen som kan tala med hundar. Jag är flockledaren.

Jag börjar mitt ganska långa, improviserade tal. "Jag vill tala med er om en spegel", säger jag. "Eller, rättare sagt, två".

Jag berättar först om Narcissus, förstås. Narcissus vid sin göl. Som förvandlas. Jag uppehåller mig ganska länge vid honom. Visar på olika sätt med ord hur mina klienter börjat stelna. Är på väg att bli som han.

Men sedan berättar jag om Enyatta, som vaknade en morgon och trodde att hon förlorat sitt huvud. Hon rusade runt i vild förtvivlan och lugnade sig inte förrän en spegel räcktes fram till henne och hon fick se sitt huvud. Det är en buddhistisk parabel.

En spegel som fängslar, således, och en som befriar. Jag förklarar för dem hemligheten med den befriande spegeln.

Narcissus speglade sig i stilla vatten. Enyatta i en borstad metallbit. De speglar som mina klienter smugglat hit är av metallbestruket glas. De får behålla speglarna. De får behålla krämerna och stiften. Jag tar ingenting ifrån dem. Men efter en vecka i mörker har de förändrats. Befriats. Då sänder jag ut dem igen. Det är rörande att se dem. De är som blinkande små valpar, ystert nyfikna på allt.

(Utmaning: skriv om en spegel)

Utmaning 202 - Storsyndaren

Spiken i kistan. Nu har han ägnat sig åt alla dödssynderna, ändå är han bara sju år. Det var vällusten han hade haft kvar. Vällust. Väl-lust. Det hörs att det är något bra. Ändå är det en synd. En dödssynd. Han har försökt fråga mamma vad synd är men hon är svävande.
- Synd är att missa målet, säger hon. Du vet, som när du kastar pil och inte träffar. Då säger du "vad synd". Eller hur?
Mamma är präst i Svenska kyrkan. Hon slingrar sig alltid. Modigt kastar han ur sig begreppet "dödssynd". Han har tänkt intensivt på det ända sedan han läste om det i en av mammas gamla böcker uppe på vinden. Nu fnyser hon:
- Papistiskt påfund!
Han bestämmer sig för att fråga om vad "papistisk" är en annan dag. "Påfund" tror han att han förstår. Hon märker att han blir tyst.
- Allitteration attraherar, säger hon i ett tonläge som om hon förklarade något.

Samtalet börjar spåra ur. Han går och sätter sig under hängbjörken. Det var här det skedde. Det var i torsdags klockan 13.22. Han hade diskret kollat tiden på mobilen vid tidpunkten för orgien. Orgien, när Josefin, som redan fyllt åtta, lyfte på volangkjolen en lång stund och han fick se hennes murra! Den såg ut som ett dinosauriehuvud. Från sidan. En camarasaurus. Och björken hängde ner ända till marken och den cirkelrunda ridån formade ett rum som bara var för Josefin och honom. Så hade de tänkt sig det, innan de märkt luktspåren av hundratals kissare.

Josefin har lekt i sin trädgård flera gånger sedan dess men aldrig kastat en blick åt hans håll, Det är nog bara början på syndastraffet, tänker han dovt. Han önskar att han kunde prata med mamma om sånt här. Inte om Josefins murra, det är privat, men om synd. Om högmod och vrede, avund och girighet, frosseri och lättja. Om vällust. Det som han jobbat med hela sommaren. Han får för sig att alla religioner säger att om man är människa, är man syndig. Vem blir inte arg? Vem är inte litet lat ibland? Det vill han fråga någon om. Men mamma är rädd för att han ska "påverkas menligt" om hon säger vad hon tror. I själva verket tror han att under alla sina teorier, tror hon ingenting alls. Hon kanske tror att hon tror.

Skit samma. Nu har han avverkat alla dödssynder och han är bara sju. Vällusten kommer han att komma tillbaka till, vreden säkert också, frosseriet till jul och avunden kommer väl att dyka upp. Girighet - jo. Lättjan har han konstant. Högmodigt kan han konstatera att han är en storsyndare. Vad nu?

(Utmaning: skriv om lust)

Utmaning 201 - Rufus

Det är en klump som är lika stor som en treliters creme fraiche-hink. Det är Rufus, hennes son. Med honom kommer ett nytt slags kärlek. Hon betraktar hans gubblika drag och något i henne droppar som smält tenn. Hon blir svag i lemmarna, obrukbar. Kärleken som en kraftfull, dold process; hon törs inte dela den ens med barnets far. Ändå kan de sitta invid fårskinnsfällen, båda två, långa, långa stunder och bara se på Rufus och le. Men det är inåtvända leenden. De delar blickar men vad som händer inuti dem kan de inte dela. Så är detta både det närmaste och det som är längst ifrån. En känsla så stor att den måste göras osynlig.

Det är en kärlek som penetrerar med sin ishetta, smälter bort strukturer hon noggrant byggt upp. Hon står på botten av ett svart hål med ansvaret, med rädslan. En vanmakt så stor att hon måste dölja den bakom beskäftighet. Hon blir böjlig som ett grässtrå. Med mormor gäller doktor Spock, med mamma Anna Wahlgren och med mödrar i hennes egen ålder caffè latte. Hon undrar om alla dessa barnuppfostringsparadigm bara är strategier för att hålla den bråddjupa rädslan stången. Rädslan för att vara vuxen, ansvarig. För det oerhörda: att svara för en annans liv. Borde inte det vara förbjudet?

Bara ibland, när hon är ensam med Rufus, hittar hon upp ur rädslan. Hans mjuka lemmar rör sig. Från hans mungipa rinner litet mjölk han kräkts upp. Han är bara nu och här. Han ska växa, fråga henne saker, sura. Nu byter de tröja. I jägar-samlarsamhället fanns inga barnuppfostringsböcker.

(Utmaning: skriv om att vara rädd)

Utmaning 200 - Spela kort

Det gnisslar när hon skjuter in stolen på den gistna glasverandan. Två amoriner i fönstret skallrar lätt. Detta blir dagens femte eller sjätte parti. Pappa delar. Hon ler mot sin mor som uppmärksamt betraktar fadern.
- Slicka inte på tummarna, Bengt, säger hon, liksom hon sagt varje gång han delat.
Han blänger. Blicken säger allt om fyrtio års fångenskap och tycks fortplanta sig även till munnen, som förvrids till en grimas.
Två gånger om året är hon här. Alltid i högsommaren, som nu, och till jul. Förr sov hon alltid bort en stor del av tiden, nu sitter hon håglöst och spelar kort, samma kortspel som de spelat sedan hon gick på gymnasiet. De är så glada att hon är här. De är så glada, att det gör ont. I henne. Säkert också i dem. Den rena föräldrakärlekens smärta. Hon suckar.
- Fryser du? frågar pappa.
Hon ruskar på huvudet.
Mellan partierna händer det ibland att de samtalar. De träffas för sällan. Det blir förhör. "Hur går det med...?", "Har du någon...?" "Har ni tänkt på...?" De börjar bli gamla. Borde sälja villan. Hon suckar igen.
- Fryser du?
Hon väntar på undret: att glasverandan lossnar och dalar mot marken.

(Utmaning: skriv en text på 200 ord)

Utmaning 199 - Mitt i almanackan

Eländigt, oländigt oändlig är vår tid: jura, krita. Perm. Kambrium! Årmiljonernas, dagarnas enorma klot ligger mitt i almanackan, skymmer sikten. En dag vaknar du och har blivit medelålders. Ungdomarna som kramas är av en annan generation, vad mera, du vet att äldre människor har sett dem så här i alla tider. Ömt, inte nedlåtande. Du vet att du är gammal för med stillnat sinne, möjligen någon saknad, ser du hos dem hormonerna, livsdjurets liv, och inte kläderna, frisyren, vem som är snyggast. De skulle kunna gå i folkdräkt. Driver dagg, faller regn.

Du vet att du är gammal, för du känner ditt eget livsdjurs liv. Vet att det göder sig, föder sig varje dag, aldrig är stilla, fastän ungdomstiden skuggas av det stora klotet som rullar så trögt. Vet att du vet en hemlighet som de unga aldrig visste: det slutar aldrig. I din sladdriga kropp har du insikter och hemliga kamrar av lust. Om du fick välja, behåller du hellre det liv du har nu än får ungdomen tillbaka.

Måttlöst, fantastiskt stort är tidens klot. Det är knappt så du minns hadeikum. Men kanske, när du går i barndom! Och klotet har rullat ett varv! Alla ska ömka dig för din oförmåga men du sitter bekvämt i blöja och betraktar en pelargonknopp.

(Utmaning: skriv om något stort)

Utmaning 198 - Hej konsument

Det börjar med godiset på väg hem från skolan. För att allt är så tungt. Allt. Skolan. Mamma. Egentligen är den där stunden mitt emellan,vid lösgodiset på Konsum, den enda vila hon har. Sen den förlåtande sötman, de dagar hon har råd.

Det är inte många år som går men de är sega som gyttja. Pengar har hon sällan, pengar till tröst, pengar som dövar när de omsätts i varor. Hon skaffar pengar. Blir otrygg när plånboken är tom. När hon flyttat hemifrån blir det mindre godis, mer mat. Den dyrare osten. Fyra sorters kex. Tryffelolja. Fortfarande är konsumtionen primitiv. Allt hon köper kan stoppas i munnen. Magen är hennes bankfack. Ångesten när pengarna är slut.

Hon växer, får utblick. De primära behoven tillgodoses och hon kan sträcka sig längre än till mun och mage. Hon lever i en kultur där man kan köpa sig en identitet. Hur man passar in har hon aldrig vetat förrän nu. Nyckeln var för enkel. Rätt kläder med de riktiga kulörta knapphålen ger status. Ända till nästa månad, när knapphålen är ute, liksom leggings, och det är en viss kavaj som köper en rätten att existera för de andra, de som räknas. Signalerna om dessa tvära kast är subtila och hon knäcker aldrig helt koden. Köper mycket i onödan.

Så det samlas. Kläder. Inredningsprylar - kläder till hemmet. Hemmet som knappt syns bakom allt hon handlat. Datorer, böcker. Bra saker gör inga hål i kassan. Så har det alltid känts. Ägandet är inte det viktiga, det är köpandet. Fynden. Det som är nyttigt, det som är vackert, det som skulle kunna få henne att passa in, det som skulle göra henne unik. Hon låter målarpenslarna stå. Att köpa är att skapa sig själv. Nog finns inte. Mättnaden driver henne vidare som en hunger.

tack till Sven Lindqvist

(Utmaning: skriv om habegär)

Utmaning 197 - Mittemellanorden

Det finns onda ord och det finns söta. "Godnatt" är sött, och "Gå nu till kiosken och köp dig en glass." De luktar kanel. Alla vet att de är söta ord.

Sen finns det ord som verkar söta men som egentligen är onda. Mest rädd är jag för sådana ord. Jag får inte tala om vilka de är.

Onda ord är enkelt. Det är... Ja, jag vet att ni vet. Jag behöver inte säga några.

Mamma säger aldrig onda ord. Men det finns ord som mamma tror är varken söta eller onda, mittemellan. Hon använder dem jämt. Jämt säger hon att jag ska städa mitt rum. Jag vill så gärna men varje gång hon säger det kan jag inte längre. Det gör ont i bröstet, som peppar. Det måste vara mellanrum mellan hennes ord för att det onda ska försvinna.

Mittemellan-orden använder hon ofta utan mellanrum. Det låter som när det regnar. Jag tror faktiskt att min mamma har fel. Faktiskt. Det finns inga mittemellan-ord. Det finns bara onda och söta. Och hur man sätter ihop dem! Och rösten!

När jag blir stor ska jag tänka på det här. Då ska jag förstå hur ord gör peppar i bröstet, eller kanel. Då ska jag göra långa listor. På dem ska det stå precis hur man ska prata med sina barn. Precis. Och jag ska åka till skolorna där mammorna jobbar och prata med dem, utan mellanrum mellan orden.

(Utmaning: skriv om att tjata)

Utmaning 196 - episk efteråt existens enfald eller

Efteråt karvar vi tavlor i stammarna på de gamla ekarna i backen. Att göra tavlorna går fort, det som tar tid är att plana ut en yta i stammen för dem.

Han ristar spretigt en utriggare i hög sjö, min bild är mer symbolisk. Som vanligt vet jag inte vad den symboliserar men den har många runda former. Det är upp till den som tittar att tolka.

Mor kommer ner och beundrar vad vi åstadkommit. Hon säger inte mycket men jag förstår att hon anser att vi bearbetar det som hänt. Vad det än gäller, anser hon alltid att vi håller på med att bearbeta det som hänt. Det är förbluffande. Själva är vi sällan säkra på att något hänt över huvud taget. Varken den här gången eller någon annan gång.Vi kapsejsade. So what. Vi hade flytvästar på. Nu ska vi skaffa ett stabilare flytetyg. Pontonflotte eller katamaran? Vad vi än väljer, blir det brett och svårstyrt.

Vi sätter oss ner under ett av träden, håller varandras händer och minns den underbara tiden av enfald: mjuka paddeltag upp mot vinden i vår smäckra kajak. Som att smyga i vått gräs i mockasiner.

(Utmaning: skriv fem favoritord på E och en berättelse där minst två av dem är med)

Utmaning 195 - Bichon Havanais

Claude kommer till henne om morgonen. En hårig bringa mot hennes bröst, pashminamjuk tunga mot nästippen. O, fröjd. Lycka är en varm... Men hjälp! Herregud! Klockan är åtta. Den skulle ha varit sex. Vad har hänt? Snubblar ut ur det trassliga täcket. Hittar en blå och en vit socka. Den vita har en rand.
"Claude, Claude!" Makligt kommer han ut ur sovrummet. Sträcker på sig utstuderat långsamt, kastar håret ur ögonen. Vacker, så vacker, i sin ruggiga ragg. Det svider till i bröstet. Men här finns inte tid för trams.
"Varför väckte du mig inte?", säger hon bekymrat och hafsar på sig litet kläder. Inget svar. "Nu får vi verkligen skynda oss."

Det är en annan verklighet därute så här sent. Novemberdagen har grytt och ligger som valsat stål under dem när de lullar iväg. Molly och Maximus, Cooper och Bella har redan varit ute.
"Fais pipi, fais pipi", uppmanar hon. Hennes franska är usel. Hon har till och med glömt hur man böjer 'faire' men med Claude måste hon prata franska ibland. Vad 'bajsa' heter har hon inte tagit reda på.

Hon har levt med Claude i fyra månader nu. Lärt sig leka, lärt sig kärlekens smärta. Det har blivit mycket mindre uteliv, umgänge möjligen hemma, om man hittar någon som uppskattar det. Det har hon uppriktigt sagt inte gjort ännu. Alla hennes vänner är fria och lediga.

Bandet till hennes föräldrar har blivit starkare. De avgudar Claude. Mamma vill till och med prata med honom i telefon. Kallar sig 'grande-mère'.

Det blir en ganska rask runda. Hon är redan så försenad att det egentligen inte spelar någon roll. Claude hittar ett messmörspaket, av allt. Förra veckan kom han dragande med en använd dambinda. Hur hamnar allting ute i naturen?

På hemväg möter de Berit i tjugoåttan, böjd över sin rollator. Hon smusslar fram en godbit.
"Vad var det att han var, sa du? En béarnaise?"
"Bichon havanais, Berit. Bichon havanais."
"Det kommer jag aldrig att kunna lära mig."
"Det spelar inte så stor roll."
"Söt är han, i alla fall. Och du får motion. Går det bra, tycker du?"
"Ja, det tycker jag. Jag säger som Charles M. Schulz: 'Lycka är en varm valp'."
"Men är det inte jobbigt? Jag ser dig ute jämt."
"Nej, att gå ut är inte jobbigt. Det är väl pälsvården i så fall."
"Bichais..."
"Bichon havanais. Du får förlåta, men vi är sena idag."
"Bichon havanais. Nu ska jag lära mig det."

(Utmaning: dagens tema är förstås 'franskt'!)

Utmaning 193 - Den vakna tiden

Klockan är sjutton noll tre och hon börjar vakna. Uppstigen har hon varit sedan ottan och hon har väl kravlat omkring i sitt liv, öppnat och knutit ihop påsar, stökat med det som är. Ett liv, ett jobb: att upphöja futtigheter till det allra viktigaste. Ett liv, ett jobb. Ägna en timme och trettioåtta minuter åt att reda ut ännu ett av datorns påhitt. Och det var ändå kanske det mest meningsfulla idag. Vad vet hon. Hon bryr sig inte. Nu börjar hon vakna.

Hon låter hakan krypa ner i kashmirsjalen, njuter det mjuka som en snuttefilt mot kinden. Går mot bussen. Det är rusning, hon behöver inte skynda. Bussar tätt, tätt, tätt som impulserna i hennes nervbanor, äntligen. Nu börjar det vakna livet. Det uppmärksamma. En skalbagge landar på hennes handlov och hon stannar för att inte störa, för att inte påskynda dess flykt. Ett kort möte. En sorts förtrolighet. Hon står vaken och stilla på en dånande trottoar. Människor får väja. Hon får en liten puff och skalbaggen lyfter.

Smör och tomater och blåmusslor och toapapper. Hon är vaken för sina inköp, inte för trängseln i butiken. Människorna är människor. De skulle kunna vara hennes vänner. Någons vänner är de, i alla fall. Tjuvläser i kassakön. Köper en bit choklad. Liten, liten. Lindt. Till kaffet.

Hemma på boplatsen. Smulor överallt. Ett hastigt tag med dammsugaren. Det förnärmar katten men det får gå. Hon får besök i afton. Bort intorkade muggar, bort skålar med yoghurtfiligran. Musslorna är alldeles rena och fint slutna. Hon skär purjo. Klappar katten. Det spritter i ryggen. Snart kommer Hans. Han är som hon vill bli: vaken hela dagen. Tills dess är hon glad att hon valt rätt del av dygnet att gå i dvala på.

(Utmaning: skriv om att vakna)

Utmaning 194 - Framme

Natten föll. En krater i ditt bröst. Den vidgades. Så glest, så glest mellan orden.

Sen korsade du det vida vattnet. Stilla paddeltag.

Vi lade betelblad och mynt på dina ögon. Du var framme, slutgiltigt. Ett stycke hade vi fått vara med på vägen. Att komma tillbaka var hårt och ynkligt. Du hade företagit den färd som bara kan begås allena men det var vi som var lämnade med ensamheten.

(Utmaning: skriv om att gå i mål)

Utmaning 192 - Knopmannen

Vad jag inte vet om Spinoza är inte värt att veta. Men jag har en syster också. Hon är besatt av kor. Våra vägar korsas sällan men nu hade de kulturfestival i hennes lilla by och hon bevekade mig att komma dit.

Där stod han, på en hembygdsgård på landet. Han höll i knopslagarworkshopen. Bort månaders bekymmer över Spinozas kartesianska epistemologi. Jag satt med hakan hängande som ett barn på cirkus, förtrollad av vad han gjorde med sina smäckra händer. Mitt eget rep hängde slappt i knät. Jag ville inte förstöra magin genom att börja solka det. För mig var en knop - om den nu var något - en knut, en meningslös härva. Han kunde dissekera en knop, se den för sin inre syn, frammana den ur ett minne, analysera den. Slutgiltigt förförde mig knopmannen när han slog ett slags australiensisk seglarknop genom att kasta repet i en snurrande rörelse i luften. Han hade mig, om han ville. Jag behövde honom. Mitt eget liv led av hälta.

När barnen blev trötta på eftermiddagen tog alla en paus och gick hem och åt. Min knopman stod invid en rödmålad stuga och högg ved. Vad annars. Min knopman. Det var omöjligt att fråga min syster vad han hette.

Mina ögon behövde inte söka honom under kvällen. Ett sjätte sinne hade utvecklat sig - vad skulle Spinoza ha sagt om det? Jag visste alltid var han var. När solen dalade stod han på en klippa invid ån och spelade polskor på fiol, så att svetten stänkte om hans svarta hår. Då frågade jag. Så torrt jag kunde, sa jag till min syster: "Han är ganska duktig. Vem är det?" "Å, det är Peter", svarade hon. "Han är distriktsläkare inne i stan. Jag har berättat om dig och han är så nyfiken, för han håller på en del med filosofi."

Då grät jag. Jag var väl mera onykter än jag förstått. Jag ville att han skulle vara en ädel vilde, en eggande motpol, bekräfta att jag själv inte skulle kunna få vad han hade, att han skulle vara som Crocodile Dundee om han hamnade hemma i Stockholm. Jag ville att vi knappt skulle förstå varandra. Jag ville att han skulle vara hel, utan att ha tillgång till min värld.

(Utmaning: skriv om balans)

Utmaning 191 - När du ville ha en glass

Vad jag vet: det här är min hand. Sträcker den ut mot dig. Och vidare? Den stannar där. Den vilar på din skuldra. Dessa ord. Dessa ord för något så enkelt! Nu måste vi pusta ut. Förnimma miraklet: att vi rör oss på samma plats vid samma tid.

Du säger att det sker varje dag. Att varje dag i sig är ett myller av sekunder, räddhågat trädda på en tråd som kallas tid av en jätte som inte har något bättre för sig. Att i detta virrvarr vi ständigt möts. Att ingenting, absolut ingenting, skulle bli gjort om vi med sådan vördnad... nalkades. Var och en. Det skulle inte gå. Och jag orkar inte förklara. Men jag tar inte tillbaka min hand.

Så långt har vi kommit. Vi är försiktiga nu. Jag bryr mig om något som du inte förstår och du respekterar det. Blir obekväm men stannar. Nu vill du ha en glass. "Suga på något", säger du leende. Jag frågar om det är självironi. "Spel för gallerierna", säger du. Jag suckar. Det är så få som stannar på samma ställe. Så många hoppar omkring. Det är det du kallar att få något gjort. I den lilla, lilla luftspalten mellan min hand och din kropp är det alldeles varmt.

(Utmaning: skriv om att bli tagen på allvar)

Utmaning 190 - Vårt fik

"Nu har vi nått vägs ände", säger du. Som om jag inte ser det. Milt tar du mina kladdiga händer och tvingar ner mig på en stol. Du bänder mina armar. Filippinben. Så mager jag blivit, på bara tre år.
"Vi kan inte ha det så här längre".
Jag tittar på de fuktiga gröna masonitskivorna som hänger fastnubbade vid väggarna. Nickar. Marängsmeten blir snart förstörd.
"Miljö- och hälsoskyddsnämnden har sagt ifrån".
Jag slickar mitt finger. Det är som poesi.
"Men svara då! Marika! Vill du ingenting?"
Det rosslar till i svalget.
"Knäckrutor", säger jag och märker att du blir otålig.
"Vi har frysta bullar till en armé! Det kommer inga gäster längre! Räkningarna! Om det inte vore för miljö och hälsa."
Det drar från glipan i ytterdörren. En maska har gått på vänster ben. Vad händer när ingenting längre händer? Jag menar, vad är fortsättningen? När tar det slut? En fluga har drunknat i citronkrämen. Jag brer över ett lager maräng.

(Utmaning: Skriv om en vändpunkt)

Utmaning 189 - Trivas

Känslan av att klara sig på egen hand, i sitt eget universum, på en liten fnul, ett litet smul - ett par nektariner och några kopek. Oövervinnerlighet och frid. Fri andning. Trivas. Och så: förtrolighet. En vän i fåtöljen. Dela bröd.

Vänskap är min religion. Ensamhet mitt största behov. Ju längre jag lever, desto lättare är det att få vågen att stanna i jämvikt. När jag har balans mellan ensamhet och samvaro är jag i den känsla jag trivs med. Då klarar jag också de påtvingade mötena. Knuffar inte. Buffar inte. Går smidigt. Inget fastnar.

Balans. Mellan ute och inne. Mellan extas och mörker. Mellan aktivitet och vila. Balans är inte stillastående. Förleds inte av nollan på vågen. Balans är samspel, växelverkan, en osynlig dans. Den dansar jag när jag trivs.

(Utmaning: skriv om en känsla som du trivs med)

Utmaning 188 - Inburat träd

Jag är ett träd. En alm. Jag vet det. Det syns inte men det är sant. Jag skadar inte någon. Men det är skadligt för mig att vara ett träd. Jag vet inte varför. När jag kommer längst in i min träd-het hamnar jag här, i dessa ljusa rum. De säger att jag stelnar. Jag säger att jag växer, pumpar sav. Jag är ett träd, jag vet det.

Jag har visshet. Jag kan tvivla eller ana eller veta. När jag tvivlar är jag på Samhall och är olycklig. När jag anar är jag också på Samhall men lever ett fullgott mänskligt liv. När jag har visshet... Om ni visste! Har ni aldrig velat vara träd någon gång? Växa för evigt, inte skada någon.

När jag har visshet hamnar jag här, där dörrarna är låsta. Annars skulle det gå illa, säger de. De säger att jag inte anar hur bra det är att jag har dem omkring mig. De som stöttar. Hmpf. Jag ber. Stötta ett fullväxt träd?

Tack till Czeslaw Milosz

(Utmaning: Skriv om att ha ett stöttande nätverk)

Utmaning 187 - Tystnadens ljud

Han kliver in i tystnadens rum. Här är mitt eget. Här hörs bara våra bultande hjärtan.
- Har du ingen musik? frågar han.
- Det är på datorn i så fall, svarar jag vis av prövning.
Det har sagts mig att det finns musik på nätet. Podradio? Jag minns när jag körde buss om natten, skränade vilt till Nothing Compares to You. Eoner har gått. Nu är det tyst i min värld. Jag läser och skriver. Går och sitter. Är ute och cyklar. Kunde lika gärna vara döv, om det inte vore för de i tystnaden infattade ljuden, som månstenar i silver.
- Var är den, då? frågar han.
- Under där, pekar jag mot en dammig laptop mitt i en trave böcker.
Fiktioner på topp. Han börjar faktiskt rota.
- Nej, förresten, säger jag. Du kan lyssna på musik överallt annars men inte här. OK?
Hans långfibriga muskler stelnar.
- Varför säger vi inte såhär: du kan ha tyst när som helst, bara inte när jag är här. OK?
Fortsätter rota. Stryker dammet av datorn.
Min strupe dras ihop.
- Nej, det är inte OK, säger jag.
- Varför inte? ler han taggigt.
- För att det är mitt hem. Vill du inte ha tystnad kan du gå.
- Akta så du inte går för långt... mumlar han men är redan på väg till dörren.
Så skördar jag var och varannan vecka offer med min tystnadsterror. De kan inte knulla utan musik, än mindre dela en apelsin. De blir nervösa, ja, skräckslagna av ett hem utan teve och cd-skivor. De är det ena lägret. De i det andra flockas till mitt hem i drivor. Kallar det oas. Blir sittande utöver natten med fönstret öppet mot skogen och trafikbruset.
- Du kan ha tyst hemma också, säger jag hjälpsamt när jag tycker att det börjar bli sent.
- Äsch, det är inte samma sak.

(Utmaning: Skriv om tystnad)

Utmaning 186 - Huset

Han ser inte pelarna på verandan, vet inte om han har gått in i dem eller inte. Det spelar heller ingen roll. Mekaniskt lägger han nycklarna i skålen på hallbordet, ryser inför husets tyngd. Det har varit hans hem i trettiofem år. Aldrig har det tagit emot honom med likgiltighet förut. Han kan vartenda skrymsle. Han kommer att gå nu, oseende, längs den ödsliga hallen, in i salongen, plocka fram sin tjugofemåriga Laphroaig och sätta sig i den senapsgula fåtöljen. Han gör det, och det är som om huset bågnar omkring honom, pressas inåt av sin tyngd. Och det är honom likgiltigt. Till och med whiskyn är honom likgiltig.

Hon ser inte pelarna på verandan men de står där som de alltid gjort och hon fattar tag i en av dem och snurrar runt, som hon gjorde när hon var tre och huset var ett äventyr. Nu är det uppbrutet, taggigt, rämnor av sol kastas in. Har det alltid varit så ljust? Hon kliver in och huset flyter omking henne. Aldrig har hon sett detta ljusa färgspel omkring sig. Det är som om huset självt har tagit sig en svängom medan hon varit borta och inte riktigt hunnit ställa sig på plats igen. Det står och vaggar på sin grund och hon kunde inte bry sig mindre. Hon kunde inte bry sig mindre.

(Utmaning: Beskriv en byggnad så som den uppfattas av en man vars son just dött i kriget. Beskriv samma byggnad som den uppfattas av en kvinna som är nyförälskad.)

Utmaning 185 - Stark och klar

Själen går litet i otakt men min röst är stark och klar. Jag sitter i en gisten stuga på ett ensamt berg och klinkar på min spruckna spinett men min röst är stark och klar. Om jag så virar in mig i vadmal bär den igenom - rösten. Om jag så doppar huvudet i tjära är min röst stark och klar. Vart kan jag fly från min röst? Den är stark och klar. Den går inte att trötta ut. Jag blir till en visa på bygden. "Där går hon, invirad i lumpor och svart som stenkol. Det är rösten hon är rädd för. Sin egen röst!" säger de. Och: "Hu, så hemskt". Andras vansinne verkar alltid litet obestämt och felriktat. Det glunkas. "Hon har ju röst och allt men doppar sig ändå i tjära." När det är rösten jag vill åt. Som är stark och klar, stark och klar. Formar en ton i min skalle. Innanför tygsjok och skit. Innanför åratals avlagringar. Ton av minne. Ton av en annan möjlighet. Ett vägval utan ensliga berg och djupa svackor: vandra med rösten. Vandra stolt, stark och klar.

(Utmaning: Dagens skrivarmantra: Min röst är stark och klar. Skriv om det!)

Utmaning 184 - Tor Tytting och jag

Senaste gången jag skulle gifta mig, var det med en karl. Mitt namn, Tina Andersson, lät inte tillräckligt storvulet för den grandiosa framtid jag stakat ut för mig, så jag skulle gifta mig med Tor Tytting. Tor Tytting hade ett milt väsen och högt hattnummer, påminde en aning om E.T. Det har jag insett i efterhand.

Det var Tor Tytting som lärde mig att akta mig för dem med milt väsen. De med milt väsen tar gärna offerrollen. Man tror att de sitter och bara är milda när de i själva verket även är kränkta. Är man burdus, som jag, tilldelas man gärna skurkrollen. Oförtjänt. Av de milda.

Tor Tytting gjorde mig alltmer nervös. Vi kunde ha varit på en tillställning och jag kunde ha sagt något frejdigt och rättframt om de tjockskalliga - det här tar jag bara som ett exempel - och så kunde han på hemvägen, efter en lång tystnad, med mild stämma proklamera att han var kränkt. Han kände sig utpekad. Kunde han säga. Med mera sådant. Mycket mera sådant.

Till slut visste jag inte hur jag skulle bete mig för att inte kränka Tor Tytting. Jag var som en yster ponny som fått hagen pepprad med landminor. Jag blev obekväm och beskedlig. Då var inte det heller bra. Då fick jag höra av Tor Tytting att han hade börjat älska mig för att jag var yster. Hur kan man vara yster, om man hela tiden ska fundera på var man ska sätta ner hovarna?

Vi kränkte varandra, Tor Tytting och jag. Han kränkte mig genom att bli kränkt. Det är sant. För i och med att han blev kränkt, såg han inte min kärlek. Min ystra, burdusa, rättframma kärlek som så hett åtrådde hans milda väsen.

Jag blev inte gift. Inte Tor Tytting heller, vad jag vet. Någon storståtlig framtid står jag inte längre efter. Om jag ska ha någon framtid, ska det duga att skriva under den med mitt eget namn. Men ännu många år efter att vi enats om att gå åt olika håll, Tor Tytting och jag, kan han komma till mig i drömmen och lägga sig vid min sida. I drömmen vet jag hur man är mild mot de milda.

(Utmaning: Ett flertydigt ord att skriva om: GIFT)

Utmaning 183 - Festföremålet

På väg in i salen känner hon sig som en brud. En grånad brud i silver. Bara buketten fattas. Nu åker hon rullstol. Henry kör henne inte, han går bredvid. Som en åldrad skagenmålare, slängig i ljus linnekostym. De är ännu ett vackert par. Personalen har sagt att hon inte kommer att orka. Nu öppnar Petter dörrarna och sorlet slår emot henne. Orka? Hon är väl dam.

De är ungefär fyrtio som redan slagit sig ned vid hästskobordet. De närmaste. Hennes klan. Ivriga, leende ansikten. Beata från söndagsskolan och syster Peter från avdelningen. Familjen. Bo och Bo. Hon vet att hon inte kommer att börja gråta. Till förrätt är det västerbottenspaj.

Vid huvudrätten börjar det. Den efterhängsna vanan att fila på de spontana talen offentligt. Hon behöver bara en inledningsmening, så kommer resten att lösa sig. "Jag är Anna Katarina Bohm, 540125-7222, och jag har just fått metastaser i skelettet..." Nej. Usch, nej. Man regredierar när man är sjuk. "Jag tänkte mig en sista fest..." Jesus. För egofixerat och dramatiskt, även det. Det var en förfärlig tur att hon började tänka på talet, i alla fall.

De hade rätt på avdelningen. Hon blir trött av så mycket folk. Hon kommer knappt att orka mingla efter middagen. Hon byter en blick med Aina vid bordets vänstra långsida, möter sorg och sympati. Vart hon än riktar blickarna ikväll: hennes kära. Prata kommer hon att hinna göra med dem en och en men nu får hon en sista gång se dem allihop tillsammans. Hon höjer sitt vattenglas utan att ännu veta hur hon kommer att börja. Glider med tungan över läpparna. Så säger hon det: "Ni är en skattkista full med minnen..."

(Utmaning: skriv om en skattkista full med minnen)

Utmaning 182 - Min mening

För mig har livet nästan ingen mening, bara en kort men efterhängsen - subjekt och predikat: "Jag är." Dessa dagar och nätter när jag ingenting förmår: "Jag är." Jublande veckor när jag uträttar något: "Jag är." Men mest när andningen är så viskande tunn: "Jag är. Jag är. Jag är."

Det är en uppfordrande mening. Ibland raglar jag under dess tyngd. Den står osminkad och vapenlös, utan förklaringar och manifest. Utan anvisningar om hur man ur den härleder det meningsfulla.

Din mening kan inte vara min mening, även om vi skulle ha samma. Men vi har inte samma. "En världsfrånvänd bubbla", säger du om min mening. Jag säger, att den är utgångspunkten för att jag ska kunna se dig. För att jag ska kunna möta alla triljoner "du" i världen.

(Utmaning: skriv om att göra något meningsfullt)

Utmaning 181 - Vänlige Victor

"Han är inte farlig", sa mannen och tog i med alla krafter för att hålla in besten som drog i kopplet. "Bara väldigt social", försäkrade han och djuret morrade. Jag hoppades att den inte hade fått korn på vad jag hade i väskan. Det vore inte bra, inte bra alls.

För newfoundlandshunden i kopplet var jag inte det minsta rädd. Han hette Victor. Jag hade själv tränat honom och många andra hundar till svamphundar kring 2014-2015, när det var högkonjunktur för det. Precis när lagen skulle träda i kraft. Victor hade en utmärkt nos men var trögrörlig och blev därmed inte godkänd som arbetshund. Nu gick han oaktiverad och frustrerad hos en snäll men inkompetent husse. Ack ja. Och jag hade minst fyrahundra gram svart trumpetsvamp i väskan. Förhoppningsvis skulle hussen inte ens märka att Victor markerade.

Jag log skevt mot mannen. "Jag är verkligen mycket rädd", sa jag och lade huvudet på sned. "Han är så stor. Kan ni inte få honom att sluta med det där?" Fyrahundra gram svart trumpetsvamp - det skulle räcka till stuvning till fyra familjer. Victor gick målmedveten rakt emot mig, morrande och skrapande med högertassen, precis som jag lärt honom.

"Nu håller han på igen! Ni får förlåta! Han är alldeles spattig, stackarn. Omplaceringshund." Mannen som hängde som en trasa efter Victor såg mycket olycklig ut. Jag var också olycklig. Jag hade fostrat Victor och hans gelikar att hugga, om en misstänkt vägrade visitation. "Har han bitit någon?" frågade jag retoriskt. "Nej, aldrig någonsin." Svaret kom snabbt. Jag såg att han förstod att jag visste att han ljög. "Ni måste hjälpa mig", väste jag mellan tänderna med ett vansinnigt hopp om mannens godhet. "Jag bär svamp." Mannen stelnade till. Det var som om min subversiva bekännelse ekade runt omkring mig. Jag hade räknat med vilda sirener men ingen människa syntes till.

Vilket samhälle hade jag varit med om att skapa? Ett samhälle där all självhushållning var bannlyst av regimen, eftersom den hotade marknadskrafterna. Där straffskalorna för lingonplockare startade vid tio års fängelse, där flädersaftsälskare sändes till Mellansel för att gräva upp järnvägsräls. Där beskedliga taxar som gått på vuxenskolans kantarellkurser omskolades till mördarhundar som bet tills de kände tandrad mot tandrad.

Nu stod jag inför en av mina skapelser. Vänlige Victor med rätt att döda. Om inte... Fortfarande viskande förmedlade jag till den okunnige hundägaren det lösenord som bara hundföraren kan ge. Skulle han uttala det? Skulle Victor komma ihåg? Mannen öppnade munnen:

(Utmaning: En "börja" från AC Collins bok 365 börjor: Han är inte farlig, sa mannen och tog i med alla krafter för att hålla in besten som drog i kopplet. Bara väldigt social, försäkrade han och djuret morrade. Jag hoppades att den inte hade fått korn på vad jag hade i väskan. Det vore inte bra, inte bra alls. fortsätt!)

Utmaning 180 - Imitatörens död

De hade hoppat på det mest av en slump. "Skrivknuff - en vänlig knuff in i ditt eget skrivande" hette sajten, där det lades upp en skrivövning varje dag. Snabbt skapades ett löst sammanhållet community av människor som delade sina texter med varandra. De var med.

De hade aldrig träffats. Den ena bodde i Göteborg, den andra i Stockholm. Den ena var en originell skribent, den andra en ovanligt skicklig epigon. Kort sagt: den andra härmades. Hon härmades så subtilt att det inte märktes. Inte ens för henne själv.

De blev vänner. Båda suktade efter varandras ord. Båda blev - på olika sätt - bekräftade. De startade - omedvetet - en klubb för inbördes beundran. Och göteborgskan visste inte att genom att beundra stockholmskan, beundrade hon sig själv.

De bestämde sig för att träffas. Ingen av dem visste ännu att deras relation var baserad på den enas imitation. Men göteborgskan märkte redan på Centralstationen att personen hon mötte var mindre dynamisk än hon räknat med. Hon kunde dock sin litteraturhistoria och visste att många stora andar varit mycket tillbakadragna. Men var fanns den knivskarpa observationen? Den ordfest hon väntat på blev inte av.

De skildes åt med en lättad suck. De hade sett varandra i ögonen och kunde inte ljuga mer. Göteborgskan gick hem och skärskådade sina texter. Stockholmskan syntes aldrig mer på "Skrivknuff". Hon kastade sig under en bil på Drottningtorget några minuter efter deras möte. Därmed var hennes saga - i alla bemärkelser - all.

(Utmaning: skriv om att härmas)

Utmaning 179 - Agents of change

De var agents of change i en räcka byar uppe i bergen. Den heta dimman stod ständigt omkring dem, Putte och Astrid. De var post-68. Aid Chic. Tog sig fram på en 125-kubikare. Svarta som sot i ansiktena efter färderna ner till ambassadfesterna i Lumumbatown. I bergen bodde de i en hydda. De odlade maniok som alla andra.

Agents of change. Inte pengar, utan rim och reson, skulle hjälpa de fattiga. Medvetenhet. Kooperativ. Community centres. Putte och Astrid skulle ha skrikit högt om jag sagt det jag tänkte: att de var som sentida missionärer. Visst fanns det pengar, när byborna bestämt sig för Sanningen: kooperativ och Community Centre. Visst bestämde de sig för det, eftersom de förstod att det fanns pengar.

Jag spelar blott en blygsam roll i den här historien. Till skillnad från Putte och Astrid hör jag till den snävare kretsen kring svenska ambassaden i Lumumbatown. En gång var jag mellanstadielärare, nu lever jag högt på att designa smycken som tillverkas åt mig av fattiga, hukande guldsmeder i bruna polyestershorts.

Stillsamt förförde jag Astrid i en kolonialsäng i ambassadörens finaste gästrum. Fastän hon hade duschat före festen,var hennes fot som vilade mot ena sängstolpen ännu svart, med vita märken efter hennes flip-flops. Huvudet låg slängt åt sidan. Hon hade två fingrar djupt inne i sin mun för att tysta ylandet. Av någon anledning associerade jag till getkadavren på marknaden. Då visste jag inte att jag blev hennes change agent. Jag visste bara att hon såg sig som förmer. Ju rikare jag blev, desto mer skulle hon förakta mig. Men jag gav henne orgasmer hon inte kunnat drömma om, bara med mina fingrar och min tunga. Någon strap-on hade jag inte tagit med mig.

När Astrid steg in i min verkstad tre veckor senare, var hon inte svart i ansiktet. Hon hade skumpat i buss. Motorcykeln fick Putte ha kvar medan han skulle knyta ihop projektet, kanske stanna tills det kommit efterträdare, hon visste inte vilket och brydde sig inte. Men motorcykeln tillhörde projektet som hon nu hade lämnat. För mig.

Jag tog hem henne, badade henne, satte på henne och förklarade att min inhemska sambo skulle komma hem till kvällen. Astrid grät. Pengar hade hon förstås inte. Jag gav henne ett par hundra dollar och sa "sorry". Hon sa att hon inte kunde gå tillbaka till Putte. Att hon måste utforska detta nya. "OK", sa jag, "men inte med mig". Astrid grät mera.

En agent of change är som en katalysator - någon som påverkar en process utan att själv förändras. Mina kunskaper om kemi är begränsade till vad jag lärt mig i silversmide. Det kan hända att en katalysator är möjlig inom kemin, men det är oändligt svårt att få till stånd något sådant i mellanmänskliga sammanhang. Det är min erfarenhet.

Det har gått tre år. Astrid är tillbaka i Stockholm och mailar mig varje dag. Vi träffades när jag lanserade en kollektion på NK i fjol. Jag har min tillvaro här. Jag tänker inte flytta hem. Men fler och fler semesterresor till Sverige kan det bli. Jag är mycket attraherad av Astrid. Den dag jag känner att hon inte föraktar mig, kan jag tänka mig att ge mig hän. Låta mig förändras med henne.

(Utmaning: skriv om att förändras)

Utmaning 178 - Mandelkubben i baksätet

Taggtråd i huvet och svarta moln. Fokuserad: synfält som är sytrådsbrett. Vill inte se mer heller. Jag går från skygglappsbutik till skygglappsbutik. Vill vara här. Vill vara arg. Ilska är ingenting. Ilska är en ventil. Jag slår sönder stolar, de som kommer i min väg. Bättre det, än att slå sönder barnen, och hunden. Barnen. Jag älskar barnen - ja, hunden med. Här står jag och skriker på mina barn för att de trampat sönder några mandelkubb. Barnen som jag älskar blir en störning i utkanten av synfältet. Av det trådsmala synfältet. Jag blir så arg. Jag blir så arg på att min möda inte respekteras. På att ingen ser vad jag försöker åstadkomma. Mandelkubb till eftermiddagskaffe med tanterna i torpet. Hopsnodda på en pisskvart. Ugnen på eftervärme. Det var jag själv som ställde dem på golvet i baksätet. Jag blir så arg.

(Utmaning: Skriv om att vara på uruselt humör)

Utmaning 177 - Hansemans saga

Och det föll sig så olyckligt att geten Hanseman vart tjudrad på Bergatrollets äng bortom Bergatrollets hemliga bergapalats med ett tjockt, tjockt rep. Det var i gryningen men trollen hade satt uppå fästet en skiva för solen. Förmörkad var getens dag. Och det vart afton och det vart morgon.

Hanseman begrundade sitt oblida öde och begrät det. Varannan timme kom trollet och såg till att geten inte tuggat på repet. En rutten hötapp och vatten fullt med sniglar lämnade han varannan dag när han gick.

På detta sätt förlöpte många dagar. Hanseman stod håglöst i sitt tjuder. Så en dag kom trollet med ett nytt rep. Det var ej tjockare än tågvirke. "Nu har du varit så duktig, getabock, att du ska få ett tunnare rep." Glad vart väl Hanseman tills repet kommit på. Han var ej mindre bunden än förut.

Så förgick år efter år. Hanseman hade trampat upp ett sorgesamt dike i en ring runt pålen, vid vilken han stod fjättrad. Ibland glömde honom trollet men en dag uppenbarade han sig med en silkeslina, inte tjockare än en tallekvist. "Nu du, getabock, ska du få en belöning för din trofasta beskedlighet!" skrockade han.

Hanseman sneglade upp ur sitt djupa, djupa dike och fortsatte sedan att trava runt, runt sin påle, som han hade för sed.

"Stanna då, bock, så att jag kan tjudra om dig!" ropte trollet. Ånyo stannade geten och bräkte ur sitt luttrade hjärta: "Du kan binda mig med en tunn tråd men jag är ändå lika bunden. Blott om du ger mig friheten åter, har du belönat mig."

Och han återtog sitt tröstlösa travande runt, runt i tjuder på Bergatrollets äng bortom Bergatrollets bergapalats och är jag rätt underrättad, så vandrar han där än. Se, det var en ledsam saga.

Tack till Johannes av Korset

(Utmaning: skriv om att sitta fast)

Utmaning 176 - OBSD

Ovanor, herr Domare? Ovanor visste jag inte att jag hade förrän Ni skickade mig på den där självmedvetenhetskursen. Där insåg jag långt om länge att många av mina beteenden som jag inte reflekterat över i själva verket var ovanor. Rökningen, inte minst. Och städletargin. Men min största ovana är egentligen att stjäla bussar. Jag lider av OBSD. Obsessive Bus Stealing Disorder. Det slogs fast på kursen. Jag har intyg. Får jag gå nu?

Det är inte så blodigt som det verkar. Ehuru det börjar bli en del år sedan, har jag en gång själv jobbat på det bussgarage där de flesta av mina stölder sker.

Det kanske inte är förmildrande men det gör det oändligt mycket lättare. Jag kan koderna, vet hur man mixtrar med portautomatiken och vid vilka tider risken för upptäckt är minst. En gång lyckades jag vara borta med en buss i en vecka utan att det märktes. Det var när jag körde serber till ett bröllop i Sörmland.

Man bör hålla sig inom radien för en tankning, herr Domare, annars blir det dyrt. Om bröllopet hade ägt rum i Pristina och inte i Flen, hade jag inte kunnat ställa upp lika beredvilligt.

Betalt? Jag fick ju komma med på festen! Nej, jag skor mig inte på min böjelse. Jag gör det för att känna mig fri, sa terapeuten på kursen. Och det kan nog stämma. Jag minns första gången...

Men det måste i allsin dar vara preskriberat, herr Domare! Då jobbade jag fortfarande och fick en obändig lust att åka till Kanaanbadet. Det var den soligaste dagen sommaren 1999. Jag tog en buss i garaget, utan att se att en kollega låg och sov i den. Alla var där - vid Kanaan, alltså. Jag fick köra mot trafiken i vändslingan för att komma förbi alla bilar. Ingenting hade uppdagats om det inte var för den där kollegan, som hade en avlösning att passa i Alvik. Får jag gå nu?

Men för terapi måste man väl vara motiverad, herr Domare?

Jaså, elstötar...

30 000 liter bensin på tio år - det låter mycket, förstås. Från mitt perspektiv, herr Domare, stod bussarna liksom bara där. Skulle ändå användas. Om det var till Backlura eller till Flen var väl inte så noga. Kollektiva transportmedel, Ni vet.

Elstötar, alltså. Specialboja. Men herr Domare, i det här specifika fallet...

Ja, herr Domare, jag ska gå. Jag ska gå.

(Utmaning: Skriv om en dålig vana)

Utmaning 175 - Det som skrämmer

Jag skriver om det som skrämmer. Klimathotet skrämmer inte. Det är som det är. Gaia kan inte dö och själva ska vi ändå dö någon gång. Det som skrämmer är det som pågår medan vi håller på med det här. Livet. Buddhistmunkar i Sri Lankas parlament som skriker: "Döda, döda!" Munkavlar och moralens väktare. Moralens väktare är de liberala demokratierna i väst, de som för bara ett par generationer sedan var koloniala och imperialistiska stormakter. Nu bannar de, med rätta, Kina för Tibet.

Det är en så knäpp värld. Det skrämmer. Och ditt skrik i drömmen skrämmer också. Jag drar dig närmare och snusar mot din hjässa. Svettiga lakan. I morgon kommer du inte att minnas något.

Det är ett moraliskt imperativ att minnas. Att minnas att de var kolonialherrar då, även om det är helt rätt att de protesterar nu.

Nu vänder du på dig. Andas lugnare. Du blir skräckslagen för andra saker än jag. Du tror att du ska förlora ditt jobb. Ärligen: det tror jag också. Att vi ännu inte sett kulmen på finanskrisen. Jag håller med. Att vi ska komma att slita brödet ur munnarna på varandra, som de gjorde under Leningrads belägring. Riva hus för att få bränsle till våra brasor på köksgolven. Osedda fasor. Det skrämmer dig.

Men nu har vi här. Vår pakt. Vår värdighet. Du negligerar min rädsla som jag underkänner din. Vi kan bli ett modigt par i världen.

(Utmaning: skriv om det som skrämmer)

Utmaning 174 - Arbetets Glädje

Mor hade Arbetets Glädje. Hon sa det med dubbla versaler:
- En ann' har ju Arbetets Glädje.
Det hade inte vi barn. Det fick vi noga veta. Att vi hade popcornätandets glädje, och kojbyggandets, och läsandets och tevetittandets glädje var oväsentligt, ja, rentav skadligt. Glädje var i allmänhet litet suspekt. Men Arbetets Glädje! Det var något annat. Det var inte vilken böjelse som helst. Det var en nådegåva. Nej, tvärtom, det var en dygd mor hade uppnått av egen kraft och skulle ha heder av.

Ingen vila fanns. Hon var som en duracellkanin. I slutet av en syssla hade hon räknat ut vad nästa skulle bli. Inte minsta andning emellan. Och så länge hon var igång, var det inte riktigt tillåtet att sjunka ner i en fåtölj och läsa, eller att gå ut och leka. Vi var hennes subalterner, ständigt beredda att flyga upp och göra honnör:
- Kan jag hjälpa till med något?

Efter sin tredje hjärnblödning är hon nu förlamad. Nu är det vi som rantar runt som i batterireklamen när vi kommer på besök. Vi vet hur hon vill ha det. Men riktigt som hon vill ha det kan det inte bli. Vi saknar Glädjen.

Hon förbannar sitt öde. Det är inte bara liggsåren. Det är den påtvingade vilan. Hon ligger där som ett äreminne över generationer av kvinnor som fått veta och trott på att "idle hands are the devil's best friends". Jag fuktar hennes läppar med vatten, stryker hennes pappersmjuka panna. Viskar:
- Kan jag hjälpa till med något?

(Utmaning: Skriv om att vila)

Utmaning 173 - Det osagda

"Det var förstås Liselottes far som... men det nämner vi inte i familjen"
Änkefru Holding på Tyttinge snurrade energiskt sin vigselring.
"Menar du det, söta vän? Men det är ju förfärligt! Och Liselottes mor som..." svarade henne väninnan, prostinnan Madeleine Vall.
"Mmmm - och det fyra gånger om!"
"Med samma...?" frågade prostinnan andlöst.
"Med samma", sa änkefru Holding prompt.
"Det måste ha varit före..."
"O, ja, det var väl tre eller fyra år före. Men ändå!"
"Ändå!" Prostinnan grep frånvarande den sista gurksmörgåsen. "Vet Liselotte att..?"
"Den älskliga flickan vet inte ett spår. Inte ett spår."
Den älskliga flickan suckade sammanbitet där hon satt i sitt gömställe i förmaksfönstret och karvade med en pennkniv i sin arm. Hon skar en stund, sen hejdade hon sig och sög noggrant upp blodet med en linnetrasa. Fortsatte sedan. Det gällde att inte lämna några spår.

(Utmaning: Skriv om att undvika)

Utmaning 171 - Hajj

När vi anlände till Meckas flygplats var vi fortfarande i tid. Senare fick vi veta att dådet inträffat klockan sjutton och fyrtiotre, exakt samtidigt som det fjärde böneutropet. Vårt plan hade landat 17.35. Inte ens om vi hade lämnat våra väskor på bagagebandet och störtat i taxi in till stan hade vi hunnit. Ingen människa skulle heller komma på något så överilat. Det otäckaste med katastrofer är att de föregås av sådan vanlighet. Den bergfasta tron att Mecka står kvar för alltid - Insh'Allah.

Det var inte vår första hajj men det var vår viktigaste: mellan oss satt vår son Navid, nio år gammal, och flämtade som en svettig liten hund. I tre års tid hade vi sökt upp de bästa barnkardeologerna för hans besvär. Nu återstod bara att kyssa stenen och buga för mirakel. Men först välbehövlig vila på ett av stadens bästa hotell.

Ingen stoppade oss. Inget hade vi hört. Vi satte oss i taxin utan att förstå att vi var försenade med en evighet. Taxichauffören rattade rakt in i helvetet. Det utbombade området var cirka fyrahundra meter i diameter, visade det sig sedan. De kristna terroristerna hade siktat rakt på Kaba men för säkerhets skull flugit in med tre små bombplan i formation och ödelagt större delen av Meckas centrum.

Det var Navid som såg det första tecknet, en flicka i hans egen ålder som kom linkande och viftade hjälplöst till bilarna. Ingen annan tog notis om henne. Ögonblicket senare var vi inne i journalfilmen. Dresden 1945? Gaza 2009? Nej, Mecka 2046. Vår tid. Vår heliga stad. Kaba förintat - men det visste vi inte då. Det är en ohygglig förlust men eftersom jag var där kommer förstörelsen av Mecka för mig alltid att innebära utplånandet av så många troendes oskyldiga blickar och nödvändiga hopp. Jag begravde Navids ansikte i mitt knä.

(Utmaning: Skriv om att komma för sent)

Utmaning 168 - Vägfinnaren

Mina påhitt är så spontana att jag aldrig kommer ihåg dem. Jag kan åka tio mil extra för att jag vagt minns en obskyr vägkrog mitt i ingenstans i Uppland, där porslinet kommer från Karlskronas stadshotell. Att minnet är mer än tio år gammalt kommer jag på först när jag kommer fram och ser väggarnas eternitbeklädnad rämnad, den rostiga skylten gnissla som i en amerikansk film.

Inget är så mycket som en amerikansk indiefilm som när man åker omkring på de gamla vägarna i mellansverige. Det var mitt projekt ett par somrar: att hitta de gamla riksvägarna.Vägar byggda i harmoni med landskapet, där man sveper fram behagligt i 70 eller på sin höjd 90. Många gånger fick man hålla ihop knäna och slänga sig åt sidan när man mötte någon lokal trafikant med kreativ kurvtagning i hög fart.

Det gick aldrig att säga när man skulle komma fram. Ibland visste man inte var "fram" var. Jag hade sovsäck och trangiakök i bilen.

En gång, när jag glömt kartan, gick jag in i en bondgård och frågade efter väderstrecken. Bondmoran såg mig som den galning jag var. "När jag står vänd såhär, och solen värmer nacken..." började hon. "Ja men det gäller ju klockan tolv", sa jag. "Ska jag vänta här i två timmar för att få reda på väderstrecken? Hur länge har du bott här?" Stolthet glimmade i hennes röst när hon sa: "Fyrtio år". "Och du kan inte väderstrecken??" Hon signalerade med spetsiga armbågar och snörpt mun att audiensen led mot sitt slut. "Var går solen upp, för sjutton?" Mantrat igen: "När jag står vänd såhär, och solen värmer nacken... Det fick vi lära oss i skolan. Fick inte ni det?" Hon är överlägsen. Hon är bofast. Jag är en märklig, litet ettrig kvinna ute på en quest. Jag ska hitta de gamla vägarna och lära mig väderstrecken.

När jag kör är det så lugnt. Min gamla gravstensgrå Ford Granada purrar lycksaligt över att slippa vara på motorvägen. Jag lär mig inte väderstrecken men jag lär mig de gamla vägarnas rytm - ända tills jag kommer till en stad. Då är allt ett sammelsurium. Att fråga efter gamla landsvägen är ingen idé. "Men vart ska du någonstans? .... Jamen i så fall är det bäst att du kör tillbaka tre mil och åker på E18 och så är det tredje avfarten...." Eller så är landsvägen konverterad till cykelbana. Om jag kan få med någon på mitt projekt, brorsan kanske, kan vi ha en cykel med i bilen och så verkligen täcka hela vägen mellan... säg, Ludvika och Stockholm. Vår barndoms väg.

(Utmaning: Associera fritt runt temat "Jag älskar mina påhitt")

Utmaning 166 - Från en dag till en annan

Från en dag till en annan: fånge. Och det är inte i Trollkarlens hatt. Inte ens mamma kan rädda henne. För sitt inre öga får hon en glimt av mamman i sitt kök. Hon rör de bruna bönorna av gammal vana. Rör och rör för att inte fälla någon tår.

Från en dag till en annan: fånge. Hon minns sin hatt. Den rullade utför gatan medan gendarmerna släpade henne mellan sig. Hon placeras i fängelsets kök. Plötsligt en dag: en glimt av evighet, av hur det kunnat vara. Hon hade kunnat promenera varje dag till universitetet enligt sin vana.

Från en dag till en annan: fånge. Under tortyren räcker en vänlig gendarm henne en hatt. Den kan hon bita i. Det ger lindring. Medan kotorna lösgörs från varandra får hon en glimt av ett kök. Hon dör till minnet av en vana: mor som kokar bönor, hon själv som kommer hem från sin lektorstjänst.

Från en dag till en annan: fånge. Mor snurrar sin finaste hatt i audiens på gendarmeriet. I hennes öga en glimt av tårar när hon får veta att dottern förkovrar sig i ett kök. Besökstillstånd? Nej. Mor snurrar vidare, nervöst, av gammal vana.

Från en dag till en annan: ej fånge mer. Är borta. På gendarmeriet en blodig, sönderbiten hatt. I en liksäck en söndersliten ryggrad och ett par händer, nariga av jobbet i ett kök. Hon kommer aldrig hem igen, annat än som en glimt när mamma väntande rör sina bönor och av vana liksom hör portföljen dunsa mot hallgolvet.

(Utmaning: Skriv en berättelse som innehåller orden: fånge, hatt, kök, glimt, vana.)

Utmaning 163 - Rösten

Det är inte produkten det beror på. Det är rösten. Varje gång jag andlöst lyfter min telefonlur, som mestadels är tyst, träffas mitt öra av rösten av någon som vill sälja något. Och jag kan inte stå emot en vacker röst. Särskilt inte en manlig. Det uppstår en sfär av intimitet i vilken vi delar synpunkter på olika elbolag, dagstidningar och trosor. Fast trosorna är det inte killar som säljer. Det är tjejer och de har svårare att nå fram till mig. De har oftast nasala eller pipiga röster. Men en gång blev jag fast i ett trosabonnemang i ett halvår på grund av en telefonförsäljerskas klangfulla stämma. Randiga trosor, trosor med blommor, trosor jag aldrig skulle ta i med tång. Som tur är är de plastade. Jag kör bara vitt, jag. På trosfronten.

Jag har köpt två olika mobila bredband från samma leverantör. Där använde jag ångerrätten för det andra modemet. Tack, gud, för distans-och hemförsäljningslagen från 2005. Den har jag använt för tandborstar, rakhyvlar, en stöldförsäkring och tusentals prenumerationer. Rösten har mig fast så mycket mer när jag vet att jag kan ångra mig. Det är inte samma sport. Det är inte som om jag säljer min själ.

Rösten lockar mig, lirkar med mig, snärjer mig, har mig fast - tills den ändrar ton och skepnad, blir formell. Då är det dags för den bandade överenskommelsen, som ersätter ett skriftligt avtal. Då får jag panik och vill rymma. Ibland har jag bara kastat på luren och gett mig ut för att ta ett dopp - om det varit på sommaren. Tvättat rösten av mina stackars lemmar. Kommit till mina sinnen. Ibland trycker jag ner paniken och hänger mig åter åt förbundet med djävulen. Går med på vad som helst. Det är så lätt. Att få bränna sina pengar på något man inte vill ha, därtill manad av en eggande röst, är det enda sakrament som finns kvar i en värld där ditt kontokortsnummer är din själ och vägen till ditt hjärta går genom din interentbank.

(Utmaning: Skriv om att bli övertygad)

Utmaning 161 - Fallet

- Så då älskar du mig i alla fulla fall? frågar han mig skälmskt och låter fingertoppen falla mot knappen.
Han har varit mitt fall länge, ända sedan han vid späd ålder ramlade i Victoriafallet. Han har fallande haka och självfall. Jag kunde ha varit hans mor men jag är hans älskarinna. Hans läkare och hans älskarinna. Vårt förhållande har nästan bringat mig på fall. Nu har jag dock fallit för åldersstrecket och kan njuta av våra sadomasochistiska lekar utan rädsla för att bli ett fall för Socialstyrelsen. Det faller av sig själv att vi firar denna tilldragelse, min pension, genom att köpa ännu en tortyrapparat. Det faller sig så, att vi fått en billigt på Tradera. Efter några kvällars meckande står den färdig att använda. Men min älskade dröjer i alla fall. Väntar han på mitt svar? Så är väl fallet.
- Ja, svarar jag enkelt.
- Ska vi gifta oss, då?
Han faller mig nästan i talet.
Jag ser framför mig en enkel, gräddfärgad sidenklänning med vackert fall. Plötsligt känner jag mig som drabbad av fallandesot.
- Mår du inte bra? frågar han ynkligt.
- Jo, det var bara hjärtat som fallerade. Jag är så lycklig!
- Betyder det "ja"?
- Ja.
Äntligen trycker han på knappen. Jag väntar blundande på smärtan men inget händer.
- Sorry, säger han sammanbitet. Spänningsfall.

(Utmaning: Ett mångtydigt ord att skriva om: Fall)

Utmaning 158 - Österns röda ros

I Sibiriens månblå natt går hundarna ut och pinkar och den ångande urinen stelnar till smutsgula stalagmiter. Mitt i detta hundskvätta landskap en kvinna i rött ylle. Hon hör hemma någon helt annan stans. Hon visste inte vad som stod på packlistan för sällskapsresan. Medan hon utrustade sig i stadens butik för politruker och utlänningar hann resten av gänget dra. Värmen magasinerar hon i sin rymliga barm - värmen från trakterna kring Åmål, där hon dansade på ängarna när hon var flicka. "Jag bär dig i mitt hjärta, där tynger du inte" har hon hörts säga, kvinnan i rött i Sibiriens sista utpost. Visst längtar hon hem men hon anser att hon har en mission här. Utanför hennes enkla pörte ligger gåvor inslagna i tidningspapper och bomullstyg. Vedträn, barnteckningar. Renkött, redan fruset. Det är behändigt. Hon gör renskav direkt på järnspisen. Det har jag sett. För varje år kryper kylan närmare hennes glödande inre och ger upphov till bristningar. Tjälskott. Hennes kropp är täckt av kratrar men hon stannar. Hon stannar och tinar dörrlåset till stugan med en liten cigarrettändare i hårdplast. Den är också röd. Det har jag också sett.

(Utmaning: Skriv om kyla)

Utmaning 157 - Det svenska

Den svenska naturen har inte varit densamma sedan vi avträdde Österbotten. För att inte tala om Livland. Att vara svensk är inte mycket att skryta med. Inte om man har litet perspektiv. Och det har vi, vi svenskar. I år är det tvåhundra år sedan vi senast var i krig. Döbeln vid Jutas and all that. Denna fredserfarenhet har vi från tid till annan försökt torgföra genom att förklara för andra hur man är snäll. Historien förpliktigar. Men inte alla förstår vår nit. Särskilt fransmän och engelsmän kan bli riktigt sammanbitna när vår modesta men dock ärofulla neutralitetspolitik under senaste kriget kommer upp. Man för den på tal några gånger, sen har man lärt sig: att det inte är något att skryta med. Fast det visste man redan. Nej, det är inte något att skryta med, att vara svensk. "Endast Sverige svenska krusbär har" skaldade Carl Jonas Love. Det är nog sant. Tröst för tigerhjärtan. Men inte mycket att skryta med.

(Utmaning: Skriv om något typiskt svenskt)

Utmaning 156 - Tung packning

När jag skulle kliva av tåget upptäckte jag att resväskan var tyngre än när jag klev på. Låsen var uppbrutna. De var inte särskilt svårforcerade, låsen till pappas gamla dragspelsväska i melerad hårdpapp med trälister. Strängt taget kunde en hårnål göra jobbet. Nuförtiden är de väl lika många, de som far omkring med hårnålar, som de som släpar omkring med dragspel på offentliga färdmedel. Nota bene: pappas dragspel stod på vinden uppe i torpet med trasig bälg. Min packning utgjordes vid det här tillfället av ett par spetstrosor i silke och en grön tamburin. Det är vad jag behöver på mina färder: underkläder och musikinstrument.

Jag hade inte tid att kolla den plötsligt blytunga dragspelsväskan under den nio minuter långa omstigningen i Västerås. Tackade bara makterna för trälisterna, förbannade dem för tyngden och släpade. Hann precis. Stockholmståget var bräddfullt. Den stackars väskan bågnade när jag satte mig på den i änden av vagn 15. Jag satt med tillkämpat lugn.

Det var i Bålsta de klev på. Och ja, de var klädda i trenchcoats. De hade fått tips om mig från Interpol. Och mina historier om uppbrutna lås, gröna tamburiner och hårnålar betraktades som just historier. Jag anklagas ofta för att fabulera men det finns inget mer fantastiskt än verkligheten. Hade jag blivit mer trovärdig om jag nämnt trosorna? Jag utelämnade dem av blygsel. Jag ville väl inte heller att min sanna profession skulle bli uppenbarad.

Hinseberg är inte Abu Ghraib, precis, men det känns ändå snöpligt. Ibland vaknar jag i vargtimmen och tror inte mig själv. Då har deras historia ätit sig in i mig, förändrat mig. Då tror jag faktiskt att jag hade apterat sprängladdningen själv och var i begrepp att spränga det fullsatta tåget i höjd med Sundbyberg. Då tar jag fram min lilla tamburin och rasslar tyst och sorgset med den. En grön liten tamburin kan inte ha fel. Rasslar ödsligt i natten - min tamburin. Och jag tror på den historia som är jag.

(Utmaning: "När jag skulle kliva av tåget upptäckte jag att väskan var tyngre än när jag klivit på. Låsen var uppbrutna." -fortsätt!)

Utmaning 138 Kretslopp

Han säger det ofta. Det är alltid Cleopatra som kommer upp. Vi ska väl ingjutas någon sorts vördnad för naturen, eller något. Han lutar sig fram över katedern, slickar sig litet i mungipan och så säger han: "Den syreatom du nu drog in i dina lungor kan en gång ha inandats av Cleopatra." Och så ler han litet religiöst. Det kommer något däst över klassen. Syre finns det förresten ganska litet av i biologisalen klockan kvart över tre en torsdag i november. Eller, det finns, men det är bundet i koldioxid. Varför just Cleopatra? Poängen är väl att syreatomerna har farit omkring i alla tider, sen fotosyntesen tog fart, varför bara sträcka sig till Cleopatra? Och med det där gudsnådeliga flinet. Han kan lika gärna säga Jesus. De är väl ungefär samtida, Cleopatra och Jesus. Ge och ta etthundra år. Eller Lennart Hyland. Sokrates. Adam. Vem han än skulle välja, blir man spyfärdig av tanken. Särskilt hygieniskt kan det knappast vara. Alla dessa atomer som slafsat runt överallt. Luften är full av dem.

(Utmaning: Skriv om luft)

Utmaning 135 Backing vocals

Snart tystnar musiken... och vi går långsamt härifrån. Det är det som har tagit bort känslan för mig. Jag står här med min enda tamburin. Jag vet att allt är över om nio minuter och tjugotvå sekunder. Jag ger mitt allt. Tappeti-tapp. Tappeti-tapp. O-aaah. O-aaah.

Allting innan. Benvaxningen. Uppsjungningen. Fnittret i logen. De eviga diskussionerna om vilken hårspray som luktar godast. Som om publiken någonsin... Subliminalt kanske? Jag slarvar med sånt. Med allt från vaxet till fnittret. Det märker de nog. Just nu tycker jag bäst om grapefruktdoft. Body Shop. Jag säger det ibland och det tar ett tag innan de andra fattar. "Det är som en enda body shop", säger jag och syftar på att vi ska vara så snygga jämt. Jag måste säga vad jag syftar på. Och Eternelle. Hon ba: "Men är inte stämbanden en del av kroppen, då?" Hon har vikt ut sig. Men det talar vi aldrig om. Det var ganska länge sedan också.

Mellan ett innan och ett efter: jag står här med min enda tamburin och liksom hånglar med miken. Det här är vad jag gör. Det är bara ett litet, litet mellanrum mellan före och efter. Ett mellanrum på nio minuter och tjugotvå sekunder. Kamera två, kamera tre. Detta lilla, lilla mellanrum är vad jag tillbringar största delen av min vakna tid med att förbereda mig för respektive varva ned från. Ibland är det längre, ibland är det kortare, men det är bara ett litet mellanrum. O-aaaaah.

(Utmaning: skriv om att stå i strålkastarljuset)

Utmaning 134: Utan adressat

Spara mig. Jag är till dig. Jag är till alla. Lösen är betald: jag är frankerad och stämplad. Jag är bara din. Jag kunde vara allas. Jag är den totala friheten. Etthundratrettio kvadratcentimeter för dig att uttrycka dig på, när du måste. Men betänk: du kan inte skicka mig till någon. Min lösen är redan betald. Skriv bara vad du kan behålla. Måla bara vad du vill ha kvar. Jag stannar hos dig. Vem vet, en dag kanske det är det du mest av allt behöver: etthundratrettio kvadratcentimeter - att uttrycka dig på.

(Utmaning: en bild att skriva till)

Utmaning 133. Recept

Man tager ett hjärta. Doppar det i en mild salpeterlösning. Glöm inte att strö över salt. Låt ligga i minst tre timmar. Musten tas sålunda ur hjärtat. Detta är den plågsamma delen.
När hjärtat något stelnat, kör det i en stenkross. Om en sådan inte förefinnes, pröva med en cementblandare, i vilken ilägges två till fyra gatstenar. Detta är den performativa delen.
Om varken stenkross eller cementblandare finns att tillgå, låt hjärtat ligga ytterligare tills hårt att peta på. Använd sedan stor mortel. Detta är ett underlägset alternativ.
En del hjärtan dör av behandlingen. Andra kan tråcklas fast på plats på nytt men kommer alltid att ha en urlakad och sladdrig disposition. De tål mer, men ger också mindre. Detta är effekten av behandlingen.

(Utmaning: Skriv om att krossa ett hjärta)

Utmaning 91 Dinosauriens ägg

Det jag nu skall förtälja timade under det glada sjuttiotalets första år, när jag såsom varande prenumerant på Kamratposten tillhörde lågstadieklassens intelligentia. Den ende som klådde mig därvidlag var Åke Käck. Han fick årets upplaga av Faktakalendern varje jul. Men nu var det inte jul, det var förvår, och krokusarna försökte sig opp vid söderväggarna. Dropp från nock. Ett nummer av Kp i brevlådan och där något ganska intressant: man hade hittat ett dinosaurieägg i en grotta i östra Sibirien och nu hade vetenskapsmännen hittat ett sätt att värma upp ägget, så att man skulle kunna värpa fram en äkta dinosaurie! Något att berätta i skolan. Sagt och gjort. Att Iris Dahlrot, vår klassföreståndare med karisma som ett utedass, ställde sig tvekande till informationen hade föga relevans. Det var ju för sjutton vetenskapsmän som höll på att värma upp det omfångsrika ägget! Jag var inte van vid att mötas med misstro.

Så urbota snöpligt, sen, att när nästa Kamratpost kom en månad senare, så stod där dementin. Alla hade väl förstått att nyheten om dinosaurieägget var ett aprilskämt?

Till skolan och göra avbön. Förargligt.

Till Kp avsändes ett högdraget brev. Jag förklarade, att barn i min ålder (cirka nio) inte hade de rätta referensramarna - jag använde inte det ordet - för att kunna avgöra om en sådan artikel var på skämt. Dessutom påpekade jag det olämpliga för en tidning med månadsutgivning att ha aprilskämt. Tidningen hade ju inte ens kommit på rätt datum.

Antagligen fick jag svar men det minns jag inte alls. Jag minns bara bilden av ett dinosaurieskelett med ett ägg framför längst upp till höger på en vänstersida och nesan, den omätliga nesan, av att visa för hela klassen att jag blivit lurad.

(Utmaning: Skriv om ett aprilskämt du någon gång gått på!)

Utmaning 85 Han som står bredvid

Nu har han gjort det igen. "Igen" och "igen" - det är alltid något nytt. Nu är det en stor portal i trä på södra infarten, alldeles invid hans egen villa, vars staket smyckas av hans egenhändigt utsågade måsar. Den är olivgrön, portalen, och längst upp står det "Välkommen till Daltuna - 25 000 inv." Jag ska här varken beskriva eller uttala mig om portalen. Det räcker att säga att den är grön. Det har jag redan sagt. Och vidare?

Jag är inte avundsjuk. Oh, nej. Min konst ger mig en tillfredsställelse han aldrig skulle förstå. För mig går inte livet ut att hamna på framsidan av Daltunabygden i tid och otid. Jag trakteras ej av det storvulna eller det halvjästa. Och Daltunabygden har ingen egentlig kulturbevakning. Det sorgliga är, att på en så här liten ort tas ofta det vana för det sanna och den som skriker högst får den största astrakanen. Så kommer det alltid att vara.

Men jag bidar min tid. Ödmjukt väntar jag. I en gränd i Gamla Stan finns ett litet galleri som heter Nationalgalleriet. Där kan jag tänka mig en enkel utställning vad det lider. En blänkare i På Stan. Det smäller ändå högre än att bli utfläkt i Daltunabygden. Ingen kommer att ha hört talas om mig i Stockholm, förstås. Där kommer de också att se min konst för vad den är.

Sen vet jag inte vad som händer. Jag är inte den som stöper drömmar. Men jag vet att Daltuna kommun kommer att komma krypande. Be om en utsmyckning. Och jag ska artigt säga att jag tyvärr inte kan hitta tiden. Men att de gärna kan återkomma. Så ska jag säga.

Två konstnärer är en för många på en liten ort. Och lika bra är det. Så pressas den sannaste, mest ödmjuka, den som alltid stod vid sidan, att visa upp sig på en mycket större arena. Det är ett kall, och det är mitt.

(Utmaning: Skriv om något grönt)

Utmaning 78 Hörspel i fyra korta akter

Flickan (på tunnelbanetåg i Stockholm mellan stationerna Stora Mossen och Alvik):
- Å han ba: ja dör ba.
- Gubben?
- Aaaa.
- På bänken?
- Aaaa.
- Gu va spooky!
- Amen haja, de va på riktit!

Modern (i brev till klassföreståndaren):
Jag är rädd för att Terese traumatiserats svårt av att ha närvarat när en äldre herre hastigt gick ur tiden på en bänk i Vasaparken. Var mild mot henne om hon inte förmår följa undervisningen.

Fadern (i telefonsamtal till pastorsexpeditionen):
-Inte ert bord? Inte ert bord? Tillåt mig då undra vad som är ert bord dessa dagar? Vart ska jag vända mig med mitt yrkande? Ett fjortonårigt barn ska inte behöva bevittna dödsfall ute i det fria och om så sker ska hon kompenseras av berörd myndighet. Eller motsvarande. Och det måtte väl för helige Josefus vara ni!
- ...
- Nähä inte? Det får vi allt se!
- ...
- Vi yrkar på ersättning motsvarande halva begravningskostnaden för min dotters räkning. Notera att familjen ombesörjt insamlandet och iordningställandet av en bukett vilda blommor som lagts på platsen för dödsfallet. För detta kräver vi ingen ersättning.
-...
- Nähä inte? Det får vi allt...

Brodern (sammanbitet för sig själv):
- Inte ens liljekonvaljjävlarna plockade hon själv, det slöa aset!

(Utmaning: En bild att skriva till)

Utmaning 72 Fyndet på förstubron

Det var inget speciellt med lådan, utom att den var gigantisk och stod placerad på förstubron till min lilla stuga. Inte för ett ögonblick fick den mig att associera till spädbarn i koltar märkta med kronkrönta monogram - den var helt enkelt för stor. Hiskeligt stor. Dessutom brukar de kronkrönta vila i korgar. Dessutom är chansen att få tag på en prins eller prinsessa i förklädnad åtskilligt mindre om man inbillar sig att det är fråga om en tronföljare eller -inna redan när man öppnar paketet. Man ska vara så att säga oskuldsfull.

Full av bristande förväntan öppnade jag lådan. Där fanns en bal med hushållspapper. 64 rullar. Dubbelt. Extra sugande. På bipacksedeln stod det: "Välkommen som kund hos Pappersknallen". Ja, och så några siffror, förstås.

Nu har jag sextiofyra hushållspappersrullar. Med dem kan jag bygga ett tunnelsystem som är tretton och en halv meter långt, till båtnad för mössen. Jag känner mig full av iver. Jag har inte räknat på om jag kan svepa in min stuga i papperet. A la Christo. Jag känner mig dum medsamma jag försöker. Däremot har jag uppskattat ungefär hur lång tid det kommer att ta för mig att konsumera upp allt papperet. Cirka tjugofem år. Det är praktiskt, det där med tunnelsystemet, för med det ser jag lätt när jag ska göra en ny beställning hos Pappersknallen. När det är en meter tunnel kvar, börjar det brännas - då är det vid pass två år kvar tills jag står med mitt sista tomma lilla papprör.

(Utmaning: Skriv om vad du (eller din huvudperson) hittar i lådan som placerats utanför dörren!)

Utmaning 66 Through the Passage

I want to know how a Songline works. I want to strip naked and enter the parallell Universe of the Dreamtime, where the ancestors live. Their ancestors. Not mine. I have to turn to fellow human beings on the other side of the world in order to know how to sing the land again. Going on a walk-about is the pivotal rite of passage. The doors to the Dreamtime should never be closed again. The passage is open. Swinging doors into the land of no excuses. The land of dream, creation, psychosis. The mystic land which lies all around us.

How do I know that not all land once was sung? Sometimes, in my clearheaded nights of insomnia, I see my ancestors rise from out of the ground even here. Disoriented finns, little people; the conquerors of inland Scandinavia were the lowliest of the lowly. If my Songline exists it was sung by them. My line, which wiped out the original lines of those to whom the land belonged, because they didn't own a sliver of it.

(Utmaning: Ta ut den tredje boken från höger på tredje hyllan i din bokhylla. Slå upp sidan 33. Läs och skriv av den tredje meningen. Slå ihop boken och skriv en helt egen fortsättning. )

Den bok jag hittade var Songlines av Bruce Chatwin.

Utmaning 63 Livet då

Den var så oskuldsfull, vår uppväxt på 2000-talet. På sommarlovet satt vi hela förmiddagarna och spelade World of Warcraft, medan mamma sådde spenat i en bård kring potatislandet. Lugn och reflektion.

På eftermiddagarna drogs vi obönhörligt till stora landsvägen, där vi satte oss i vägrenen och messade de passerande bilarnas registreringsnummer till våra vänner längre uppåt landet. Om vännerna inte såg samma bilar, bevisade det att bilarna svängt. Sådant var roligt att veta.

Om kvällarna öppnade vi våra stora Excelblad, förde in den senaste bilstatistiken. Ibland tog vi någon timme World of Warcraft igen. Ja, det var ett annat liv på den tiden. Mer sansat.

(Utmaning: En bild att skriva till)

Utmaning 62 Extrautrustad

Det var min väninna som bävande och i hemlighet visade mig annonsen, som hon klippt ut ur en kvällstidning. "Bli hermafrodit över en natt!" stod det. Jag var inte inkännande och lyhörd.
- Men då skulle du ju ha snopp!! sa jag.
Hon nickade bara. Andlöst.
- Är du någon sorts transperson? frågade jag.
- Nej, jag vill ha båda, viskade hon.
- Du fattar väl att du inte kommer att kunna befrukta dig själv?
Jag förstod redan hur det skulle komma att bli. Jag skulle bli tvungen att följa med henne. Vissa människor vill dela sina intimaste upplevelser med andra.

Kliniken, i alla fall väntrummet, gick i oxblod. Oxblod, trärent och vita orkidéer. Ingreppet skulle ta ett tag. Det är svårare att göra en snopp än en snippa. Jag slog mig till ro med ett av klinikens marknadsföringsmaterial. Glättat papper och många sidor. Det gick upp för mig att de verkligen inte bara höll på med genitalier. Jag fann mig mer och mer engagerad. Spontant reagerade jag med viss hänförelse på att få ett extra bröst inopererat mellan mina två befintliga. Jag försökte utröna varför men gick bet. Så, på sista sidan, hittade jag mitt öde, min chans:

"Få äntligen ögon i nacken!", stod det.

Nej. Jag är inte paranoid. Men jag vill gärna kunna ha sikten klar åt alla håll när jag petar mig i näsan. Dessutom är jag ibland bisittare åt min åldrige far när han jagar älg.

På torsdag skall jag få min operation. Jag har bara råd med ett öga. Ett blått ska det bli, inopererat i hårfästet. Jag föreställer mig att kanten av hår - jag är kortklippt - ska rama in det snyggt, som ett stort och buskigt ögonbryn.

(Utmaning: Skriv om en kroppsdel som du - eller din påhittade person - skulle vilja ha fler av)

Utmaning 61 Tysta Annika

"En tyst, grå mus" tänkte jag.
"Kaxig med ful väska", tänkte Annika.
Det var på stationen i Linde vi träffades. Det var på vårterminen i tvåan, introduktionshelg, nu skulle jag äntligen få sommarjobba på det mytomspunna Uskavi. Jag kände mig som fisken i vattnet redan vid folkabussen på stationen. På den tiden kunde jag känna mig så utan att ha något som helst fog för det.

Några skulle komma söderifrån om en halvtimme. Vi slog ihjäl tiden med allmänt prat, jag och de två äldre tjejerna som kom och hämtade. Den ena hette Ninni. Ninni Skagerlid. Finlemmad och klok. Henne skulle jag komma att tycka mycket om. Den andra såg jag knappt. Ännu hade hon inte yttrat ett ord efter att hon presenterat sig: "Annika" hade hon sagt liksom omständligt, som om det låg mer i namnet än man kunde ana. Därefter var hon tyst. Fnissade ibland när Ninni Skagerlid sa något.

På väg mot Uskavi, kursgården där vi skulle börja jobba så snart skolan slutade, svarade Ninni vänligt på en fråga:
- Nej jag ska sluta. Jag är här bara medan lägerskolorna varar.
Jag försökte hålla masken. Sa tillkämpat:
- Du då, Annika?
- Jag blir kvar, sa hon tyst i framsätet.
- Kul.
Halva hjärtat var inte med.

Den helgen var första gången jag fick smak för selleribiff. Ninni Skagerlid hade lagat. En skiva rotselleri, panerad, lagom stekt. Jättegott. Annika såg jag knappt skymten av, ens om vi satt vid samma bord. Alla andra sommarjobbare i min ålder var antingen halvt utvecklingsstörda eller från Tibro. Jag hakade inte fast i någon.

När jobbet väl började, var Ninni borta men det var några andra intressanta typer där i stället. Janne och Teddy. Hel-lena från Knivsta.

Det tog bara till midsommar innan Annika och jag fann varandra. Det var när vi bar träd åt Hel-lena. Hel-lena ville ha ett träd, vi ville ge henne ett. Inte kunde vi ana att husmor vikt de stora höganäskrukorna till saftsoppa och kräm. Vi hade vikt en av dem för ett träd. Ett träd vi grävde upp enligt konstens alla regler.

Om man plockar ettt träd tillsammans i midsommarnatten, är det svårt att inte bli vänner för livet. Den tjugonde mars kommer Annika och hälsar på mig. Då är det snart tjugoåtta år sedan vi sprang runt och larvade oss på ängarna kring Uskavi under den ljusa,ljusa natten.

Utmaning 60 En lappad dröm

De har hållit på i månader, mor och Lovisa. Först ritade Lovisa sin balklänning på några bildlektioner, omständigt och med många skisser. Sen fick hon hjälp av textilslöjdsfröken att klippa till mönsterdelarna i tunt, frasigt papper. Hon rullade ihop dem fint och tog hem dem. Tygen hade hon redan valt för länge sedan på Sidencarlsson, en tunn organza i turkos och ett underbart råsidentyg som skiftar. Mor säger att varpen och inslaget är i olika färger. Det är nästan två klänningar, för organzan ska vara ovanpå rådsidenet. Hon har varit så försiktig när hon har sytt. Mor har hjälpt till, förstås. Nästan varenda kväll i maj har symaskinen varit framme på köksbordet. Det svåraste är ringningen. Klänningen har bara ett axelband, som Kate Winsletts på oscarsgalan. Hon kommer att se ut som om hon är på oscarsgala. Hon kommer att vara vacker, med sitt buffelbruna hår i svinrygg och några klädsamma lockar kring ansiktet. Och klänningen!

När hon kommer hem från skolan tar hon fram den och stryker över tyget, känner hur organzan glider över råsidenet. Ja, hon provar den också, fast mor har avrått henne. Mor är rädd att det ska komma fläckar. Men Lovisa är försiktig. Ändå vill hon inte visa mor att hon provar. Det är en privat ceremoni framför spegeln i hennes rum. En hyllning till hennes vuxenblivande. Nu går hon ut nian. Hon ska gå mediegymnasium. Hoppas på att bli journalist, jobba med teve. Hon sitter faktiskt och mimar framför spegeln, som en barnunge, iklädd den turkosa drömmen. Är så inne i sina fantasier att hon inte hör att någon kommit hem.
- Lovisa! ropar pappa.
Hon rycker till. Flyger upp. Det hörs ett underligt krasande. Klacken har hon haft på balklänningens fåll. Hjärtat seglar upp i höjd med tonsillerna. Det är inte sant. Det har blivit en lång reva i organzan, den går långt ovanför knät.

Far hittar sin stora flicka i sängen, gråtande. Så också mor, några timmar senare. Tröst finns inte. Tyg finns inte. Tid inte heller, och knappt råd.
- Vi får lappa, säger mor. Jag ska göra det riktigt fint.

Visst är hon fin på balen. Det är säkert ingen som märker något. Mor har gjort ett bra jobb. Men för Lovisa är drömmen förstörd. Det blir ingen Oscar, klänningen är bara en klänning och hon undrar om inte det enda axelbandet ser litet vulgo ut.

(Utmaning: Skriv om att lappa ihop)