Utmaning 61 Tysta Annika

"En tyst, grå mus" tänkte jag.
"Kaxig med ful väska", tänkte Annika.
Det var på stationen i Linde vi träffades. Det var på vårterminen i tvåan, introduktionshelg, nu skulle jag äntligen få sommarjobba på det mytomspunna Uskavi. Jag kände mig som fisken i vattnet redan vid folkabussen på stationen. På den tiden kunde jag känna mig så utan att ha något som helst fog för det.

Några skulle komma söderifrån om en halvtimme. Vi slog ihjäl tiden med allmänt prat, jag och de två äldre tjejerna som kom och hämtade. Den ena hette Ninni. Ninni Skagerlid. Finlemmad och klok. Henne skulle jag komma att tycka mycket om. Den andra såg jag knappt. Ännu hade hon inte yttrat ett ord efter att hon presenterat sig: "Annika" hade hon sagt liksom omständligt, som om det låg mer i namnet än man kunde ana. Därefter var hon tyst. Fnissade ibland när Ninni Skagerlid sa något.

På väg mot Uskavi, kursgården där vi skulle börja jobba så snart skolan slutade, svarade Ninni vänligt på en fråga:
- Nej jag ska sluta. Jag är här bara medan lägerskolorna varar.
Jag försökte hålla masken. Sa tillkämpat:
- Du då, Annika?
- Jag blir kvar, sa hon tyst i framsätet.
- Kul.
Halva hjärtat var inte med.

Den helgen var första gången jag fick smak för selleribiff. Ninni Skagerlid hade lagat. En skiva rotselleri, panerad, lagom stekt. Jättegott. Annika såg jag knappt skymten av, ens om vi satt vid samma bord. Alla andra sommarjobbare i min ålder var antingen halvt utvecklingsstörda eller från Tibro. Jag hakade inte fast i någon.

När jobbet väl började, var Ninni borta men det var några andra intressanta typer där i stället. Janne och Teddy. Hel-lena från Knivsta.

Det tog bara till midsommar innan Annika och jag fann varandra. Det var när vi bar träd åt Hel-lena. Hel-lena ville ha ett träd, vi ville ge henne ett. Inte kunde vi ana att husmor vikt de stora höganäskrukorna till saftsoppa och kräm. Vi hade vikt en av dem för ett träd. Ett träd vi grävde upp enligt konstens alla regler.

Om man plockar ettt träd tillsammans i midsommarnatten, är det svårt att inte bli vänner för livet. Den tjugonde mars kommer Annika och hälsar på mig. Då är det snart tjugoåtta år sedan vi sprang runt och larvade oss på ängarna kring Uskavi under den ljusa,ljusa natten.