Utmaning 181 - Vänlige Victor

"Han är inte farlig", sa mannen och tog i med alla krafter för att hålla in besten som drog i kopplet. "Bara väldigt social", försäkrade han och djuret morrade. Jag hoppades att den inte hade fått korn på vad jag hade i väskan. Det vore inte bra, inte bra alls.

För newfoundlandshunden i kopplet var jag inte det minsta rädd. Han hette Victor. Jag hade själv tränat honom och många andra hundar till svamphundar kring 2014-2015, när det var högkonjunktur för det. Precis när lagen skulle träda i kraft. Victor hade en utmärkt nos men var trögrörlig och blev därmed inte godkänd som arbetshund. Nu gick han oaktiverad och frustrerad hos en snäll men inkompetent husse. Ack ja. Och jag hade minst fyrahundra gram svart trumpetsvamp i väskan. Förhoppningsvis skulle hussen inte ens märka att Victor markerade.

Jag log skevt mot mannen. "Jag är verkligen mycket rädd", sa jag och lade huvudet på sned. "Han är så stor. Kan ni inte få honom att sluta med det där?" Fyrahundra gram svart trumpetsvamp - det skulle räcka till stuvning till fyra familjer. Victor gick målmedveten rakt emot mig, morrande och skrapande med högertassen, precis som jag lärt honom.

"Nu håller han på igen! Ni får förlåta! Han är alldeles spattig, stackarn. Omplaceringshund." Mannen som hängde som en trasa efter Victor såg mycket olycklig ut. Jag var också olycklig. Jag hade fostrat Victor och hans gelikar att hugga, om en misstänkt vägrade visitation. "Har han bitit någon?" frågade jag retoriskt. "Nej, aldrig någonsin." Svaret kom snabbt. Jag såg att han förstod att jag visste att han ljög. "Ni måste hjälpa mig", väste jag mellan tänderna med ett vansinnigt hopp om mannens godhet. "Jag bär svamp." Mannen stelnade till. Det var som om min subversiva bekännelse ekade runt omkring mig. Jag hade räknat med vilda sirener men ingen människa syntes till.

Vilket samhälle hade jag varit med om att skapa? Ett samhälle där all självhushållning var bannlyst av regimen, eftersom den hotade marknadskrafterna. Där straffskalorna för lingonplockare startade vid tio års fängelse, där flädersaftsälskare sändes till Mellansel för att gräva upp järnvägsräls. Där beskedliga taxar som gått på vuxenskolans kantarellkurser omskolades till mördarhundar som bet tills de kände tandrad mot tandrad.

Nu stod jag inför en av mina skapelser. Vänlige Victor med rätt att döda. Om inte... Fortfarande viskande förmedlade jag till den okunnige hundägaren det lösenord som bara hundföraren kan ge. Skulle han uttala det? Skulle Victor komma ihåg? Mannen öppnade munnen:

(Utmaning: En "börja" från AC Collins bok 365 börjor: Han är inte farlig, sa mannen och tog i med alla krafter för att hålla in besten som drog i kopplet. Bara väldigt social, försäkrade han och djuret morrade. Jag hoppades att den inte hade fått korn på vad jag hade i väskan. Det vore inte bra, inte bra alls. fortsätt!)