Den svenska naturen har inte varit densamma sedan vi avträdde Österbotten. För att inte tala om Livland. Att vara svensk är inte mycket att skryta med. Inte om man har litet perspektiv. Och det har vi, vi svenskar. I år är det tvåhundra år sedan vi senast var i krig. Döbeln vid Jutas and all that. Denna fredserfarenhet har vi från tid till annan försökt torgföra genom att förklara för andra hur man är snäll. Historien förpliktigar. Men inte alla förstår vår nit. Särskilt fransmän och engelsmän kan bli riktigt sammanbitna när vår modesta men dock ärofulla neutralitetspolitik under senaste kriget kommer upp. Man för den på tal några gånger, sen har man lärt sig: att det inte är något att skryta med. Fast det visste man redan. Nej, det är inte något att skryta med, att vara svensk. "Endast Sverige svenska krusbär har" skaldade Carl Jonas Love. Det är nog sant. Tröst för tigerhjärtan. Men inte mycket att skryta med.
(Utmaning: Skriv om något typiskt svenskt)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du har skrivit en helt fantastisk text, som vanligt... Kram!
SvaraRaderaEn vansinnigt rolig text, som ett bra kåseri - som jag älskar att läsa. Du borde verkligen publicera det här. Öppningen är så hejdlös - Den svenska naturen har inte varit sig lik sen vi avträdde Österbotten.
SvaraRaderaOch sen lite freds-och konfliktstrategi. Hör hemma på Namn och Nytt. Bravo, bravo.