Utmaning 186 - Huset

Han ser inte pelarna på verandan, vet inte om han har gått in i dem eller inte. Det spelar heller ingen roll. Mekaniskt lägger han nycklarna i skålen på hallbordet, ryser inför husets tyngd. Det har varit hans hem i trettiofem år. Aldrig har det tagit emot honom med likgiltighet förut. Han kan vartenda skrymsle. Han kommer att gå nu, oseende, längs den ödsliga hallen, in i salongen, plocka fram sin tjugofemåriga Laphroaig och sätta sig i den senapsgula fåtöljen. Han gör det, och det är som om huset bågnar omkring honom, pressas inåt av sin tyngd. Och det är honom likgiltigt. Till och med whiskyn är honom likgiltig.

Hon ser inte pelarna på verandan men de står där som de alltid gjort och hon fattar tag i en av dem och snurrar runt, som hon gjorde när hon var tre och huset var ett äventyr. Nu är det uppbrutet, taggigt, rämnor av sol kastas in. Har det alltid varit så ljust? Hon kliver in och huset flyter omking henne. Aldrig har hon sett detta ljusa färgspel omkring sig. Det är som om huset självt har tagit sig en svängom medan hon varit borta och inte riktigt hunnit ställa sig på plats igen. Det står och vaggar på sin grund och hon kunde inte bry sig mindre. Hon kunde inte bry sig mindre.

(Utmaning: Beskriv en byggnad så som den uppfattas av en man vars son just dött i kriget. Beskriv samma byggnad som den uppfattas av en kvinna som är nyförälskad.)