Claude kommer till henne om morgonen. En hårig bringa mot hennes bröst, pashminamjuk tunga mot nästippen. O, fröjd. Lycka är en varm... Men hjälp! Herregud! Klockan är åtta. Den skulle ha varit sex. Vad har hänt? Snubblar ut ur det trassliga täcket. Hittar en blå och en vit socka. Den vita har en rand.
"Claude, Claude!" Makligt kommer han ut ur sovrummet. Sträcker på sig utstuderat långsamt, kastar håret ur ögonen. Vacker, så vacker, i sin ruggiga ragg. Det svider till i bröstet. Men här finns inte tid för trams.
"Varför väckte du mig inte?", säger hon bekymrat och hafsar på sig litet kläder. Inget svar. "Nu får vi verkligen skynda oss."
Det är en annan verklighet därute så här sent. Novemberdagen har grytt och ligger som valsat stål under dem när de lullar iväg. Molly och Maximus, Cooper och Bella har redan varit ute.
"Fais pipi, fais pipi", uppmanar hon. Hennes franska är usel. Hon har till och med glömt hur man böjer 'faire' men med Claude måste hon prata franska ibland. Vad 'bajsa' heter har hon inte tagit reda på.
Hon har levt med Claude i fyra månader nu. Lärt sig leka, lärt sig kärlekens smärta. Det har blivit mycket mindre uteliv, umgänge möjligen hemma, om man hittar någon som uppskattar det. Det har hon uppriktigt sagt inte gjort ännu. Alla hennes vänner är fria och lediga.
Bandet till hennes föräldrar har blivit starkare. De avgudar Claude. Mamma vill till och med prata med honom i telefon. Kallar sig 'grande-mère'.
Det blir en ganska rask runda. Hon är redan så försenad att det egentligen inte spelar någon roll. Claude hittar ett messmörspaket, av allt. Förra veckan kom han dragande med en använd dambinda. Hur hamnar allting ute i naturen?
På hemväg möter de Berit i tjugoåttan, böjd över sin rollator. Hon smusslar fram en godbit.
"Vad var det att han var, sa du? En béarnaise?"
"Bichon havanais, Berit. Bichon havanais."
"Det kommer jag aldrig att kunna lära mig."
"Det spelar inte så stor roll."
"Söt är han, i alla fall. Och du får motion. Går det bra, tycker du?"
"Ja, det tycker jag. Jag säger som Charles M. Schulz: 'Lycka är en varm valp'."
"Men är det inte jobbigt? Jag ser dig ute jämt."
"Nej, att gå ut är inte jobbigt. Det är väl pälsvården i så fall."
"Bichais..."
"Bichon havanais. Du får förlåta, men vi är sena idag."
"Bichon havanais. Nu ska jag lära mig det."
(Utmaning: dagens tema är förstås 'franskt'!)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
själv är jag inte någon hund männsika, här e det katt som gäller, fast till och med jag skulle kunna tänka mig en runda med "Bichon havanais stal din stavning för jag hade inte klarat det själv lyckan är copi.
SvaraRaderatack föresten för att vänliga och ärliga kommentarer jag uppskattar alla du skrivit till mig, de hjälper mig med kragen som ska tas ibland
Hejsan!
SvaraRaderajag tycker det var en söt liten historia.
Vi har faktiskt en liten fröken här hemma som lystrar till namnet Zilla och är en härlig fyrvägskorsning av Westie, Yorkshireterrier, Bichon frise och Bichon Havanais. Just nu lullar hon runt med halvrund mage eftersom hon skall få valpar i augusti.
ha det gott, och tack för alla fina kommentarer du gjort på mina verk.
Jaha! Minsann! Så det här var en oinspirerad text. Lägg den oinspirationen på mej och låt mej få behålla den. Novemberdagen som valsat stål. Och hundlivet, med messmörspaket, och béarnaise havanais. Skicka till hundtidning, nu.
SvaraRaderaJag troddde det var en fransman med hårig bringa först. Beror kanske på min fullständiga okunskap om hundar. Håller med, det kändes inte alls oinspirerat när man läste det, falsk marknadsföring. Jag tolkar förresten ditt "fniss" som positivt.
SvaraRaderaVilken fin text, med alla livets olika nyanser. Instämmer med de övriga -oinspirerat, vadå??! Log igenkännande åt meningen; "vad 'bajsa' heter har hon inte tagit reda på" -så var det när vi bodde i Spanien.//Sofie
SvaraRaderaVad mysigt. Kom ner till dambindan innan jag förstod att det var en hund. Mina föräldrar har en Bichon Frise och den påminner väl lite om Havanaisen. Idag är han tyvärr på djursjukhuset, men inte så allvarligt, får nog komma hem imorgon. Då verkar hunden i din hisoria ha det mycket bättre. Berit verkar väldigt charmig, precis som hunden. En mysig text. /Betty
SvaraRadera