Natten föll. En krater i ditt bröst. Den vidgades. Så glest, så glest mellan orden.
Sen korsade du det vida vattnet. Stilla paddeltag.
Vi lade betelblad och mynt på dina ögon. Du var framme, slutgiltigt. Ett stycke hade vi fått vara med på vägen. Att komma tillbaka var hårt och ynkligt. Du hade företagit den färd som bara kan begås allena men det var vi som var lämnade med ensamheten.
(Utmaning: skriv om att gå i mål)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ovanligt kort för att vara dig, men ett solkklart budskap. Vackert, och sorgligt att bli lämnad kvar.
SvaraRaderaja vissa vägar gör vi ensamma. och lämnar sorgen kvar.
SvaraRaderaJag fillar det här, sorg jovisst men inte för huvudrolls innehavaren....
Ja det händer nåt annat när man sorterar bland adjektiven. Blir kanske renare och mer egna möjligheter för läsaren. Tack för (om)tanken!
SvaraRaderaang. din kommentar hos mig förstås, hejsvejs!
Vackra ord som känns i hjärtat.
SvaraRaderaVackert om det slutgiltiga målet. Slutgiltigt för vissa, många vägrar se att det är dit de ska.
SvaraRaderaTack för kommentaren till mitt vakna-inlägg. Ingångna är mycket vackrare, mjukare och finare och jag har faktiskt ändrat i dikten. Ingådda, det låter som ett par gamla tofflor. Jag tror dialekten slank igenom, för jag var nog rätt nöjd med att ha kommit till ett slut på dikten.
Ja så vackert ävenså ensamheten på sitt vis!
SvaraRaderaVäldigt fint, starka ord som känns. /Betty
SvaraRadera