De har hållit på i månader, mor och Lovisa. Först ritade Lovisa sin balklänning på några bildlektioner, omständigt och med många skisser. Sen fick hon hjälp av textilslöjdsfröken att klippa till mönsterdelarna i tunt, frasigt papper. Hon rullade ihop dem fint och tog hem dem. Tygen hade hon redan valt för länge sedan på Sidencarlsson, en tunn organza i turkos och ett underbart råsidentyg som skiftar. Mor säger att varpen och inslaget är i olika färger. Det är nästan två klänningar, för organzan ska vara ovanpå rådsidenet. Hon har varit så försiktig när hon har sytt. Mor har hjälpt till, förstås. Nästan varenda kväll i maj har symaskinen varit framme på köksbordet. Det svåraste är ringningen. Klänningen har bara ett axelband, som Kate Winsletts på oscarsgalan. Hon kommer att se ut som om hon är på oscarsgala. Hon kommer att vara vacker, med sitt buffelbruna hår i svinrygg och några klädsamma lockar kring ansiktet. Och klänningen!
När hon kommer hem från skolan tar hon fram den och stryker över tyget, känner hur organzan glider över råsidenet. Ja, hon provar den också, fast mor har avrått henne. Mor är rädd att det ska komma fläckar. Men Lovisa är försiktig. Ändå vill hon inte visa mor att hon provar. Det är en privat ceremoni framför spegeln i hennes rum. En hyllning till hennes vuxenblivande. Nu går hon ut nian. Hon ska gå mediegymnasium. Hoppas på att bli journalist, jobba med teve. Hon sitter faktiskt och mimar framför spegeln, som en barnunge, iklädd den turkosa drömmen. Är så inne i sina fantasier att hon inte hör att någon kommit hem.
- Lovisa! ropar pappa.
Hon rycker till. Flyger upp. Det hörs ett underligt krasande. Klacken har hon haft på balklänningens fåll. Hjärtat seglar upp i höjd med tonsillerna. Det är inte sant. Det har blivit en lång reva i organzan, den går långt ovanför knät.
Far hittar sin stora flicka i sängen, gråtande. Så också mor, några timmar senare. Tröst finns inte. Tyg finns inte. Tid inte heller, och knappt råd.
- Vi får lappa, säger mor. Jag ska göra det riktigt fint.
Visst är hon fin på balen. Det är säkert ingen som märker något. Mor har gjort ett bra jobb. Men för Lovisa är drömmen förstörd. Det blir ingen Oscar, klänningen är bara en klänning och hon undrar om inte det enda axelbandet ser litet vulgo ut.
(Utmaning: Skriv om att lappa ihop)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åhhh, det där förstår jag precis. Så är vi nog alla lite till mans. En reva i någonting som är som en dröm eller som när en dröm, krossar ju hela illusionen om någonting större. Du har skrivit målande! Bra! Cissi
SvaraRaderaJag associerar till japansk visdom att även en alldeles perfekt Kimono ska ha kvar ett tråckel stygn för att påminna om att ingenting på jorden är fullständigt fulländat.
SvaraRaderaMen det var mycket känslor i den här texten och en påminnelse om hur lätt vi tappar självkänslan. Tack för vad du väcker upp!
Suveränt uppbyggd text. Har läst och läst igen för att försöka vad det är som gör att jag plötsligt får en obehaglig känsla i magen av att något kommer att gå snett snart. blir inte klok på det, men imponerande är det!
SvaraRaderaBra text med mycket känsla och krossade drömmar
SvaraRaderaModernt,strålande och känslosamt. Du är fantastisk!
SvaraRadera