Söndag på Slånbärsgården. Blå blom och ny löpare på bordet. Inte sju sorter men pinfärskt bröd. Vi pratar om mostrarna, Tant Rosa, Tant Blå och Tant Orange. För mig är det så, att tant Rosa och Tant Blå alltid har rätt... ja, i alla fall är Tant Orange alltid knäpp. För mig. Snäll men knäpp. Eller, rättare sagt, en ragata. Men nu säger mamma att även Tant Blå är fjantig. "Fjantig" är det ord hon använder. Tant Blå är fjantig för att hon alltid ska dölja allt för Tant Orange. Ja, för mamma också. Jag misstänker att det är det senare som får henne att reagera. Systrarna vill veta allt och baktalar varandra för det. Tant Blå och Tant Rosa kan börja gråta för Tant Oranges informationsanskaffningsterror. Mamma är tuffare.
När jag kör hem, tänker jag på deras uppväxt i krutkällarens vaktmästarboställe. Jag har inte många bilder av den, ser bara hur de sitter i snygga femtiotalsklänningar, i taket ett virrvarr av linor med handvirkade dambindor på tork. De sitter där och pratar, som man gjorde innan teven kom. Precis som nu viftas det väl med händerna, skakas på huvudena och röster höjs. Ivern! Vitaliteten! Högt och lågt debatteras och, förstår jag nu, recenseras. Det tycks om allt, ofta i fördömande ordalag, ibland i prisande. Några mellanlägen finns inte.
Det här är den kultur jag är fostrad i. Min livsluft. Det är hälften av min genuppsättning. Visste inte att annat fanns. Umgängesmönstret i Kims familj är annorlunda men det är först nu, efter tjugo års liv tillsammans, jag börjar förstå att de inte är en kuriös avvikelse från normen, utan att de också kanske är norm. Ett annat universum har de hjälpt mig att öppna, ett som inte är dikotomiskt, utan har många små puttriga centra som kan utforskas.
Jag blir ivrig där. Vill vända och tala om för mamma min enkla, revolutionerande insikt: Det du har tagit ställning till, etiketterat som "dåligt", kan du inte utforska. Det stängs för vidare betraktande. Således kan jag inte heller kategoriskt stänga dörren till det kategoriska klimat jag växte upp med. Jag skulle inte kunna, ens om jag ville. Jag är det.
(Utmaning: skriv om att finna fel)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Man bygger sin verklighet utifrån den man är och vad man har upplevt. Viktigt att inte bestämma sig alltför hårt för vad som är rätt eller fel. Gillar ordet informationsanskaffningsterror, det blir säkert rödmarkerat i word trots att det är ett fantastiskt ord.
SvaraRaderaSvarar på ditt andra inlägg. Allvarligt talat vet jag inte riktigt ännu hur jag behöver göra för att bli optimal i mitt skrivande. Jag går också mycket på infall och känsla under tiden där historien följer sin egn linje. Jag kan nog inte strukturera upp från början, vad jag däremot behöver är mer ork att redigera och kritiskt granska i efterhand. Lära mig se vad som behövs för att texten ska komma fram. Som att rensa ogräs vliket jag inte heller gillar.
SvaraRaderaFärgglada systrar som genom hela livet målat allt i svart eller vitt.
SvaraRaderaEn del människor ser allt i svart eller vitt, och vägrar ha fel. Min svärmor är sådan. Hon har ALDRIG fel. Säger hon att himlen är grön så är den det, i värsta fall målar hon den grön. Bara hon får rätt.
SvaraRaderaEn vansinnigt jobbig person att leva med, och jag undviker i det längsta att träffa henne.
Du har målat upp en bild som stämmer med småstadslivet eller bylivet tycker jag.
En akvarell av människor med skilda tyckande och tänkanden.
Krutkällaren fångade mej. Ordet är så fantasieggande. Och stämmer bra överens med farten i texten, med energin och Mostrarna Färg. Och jag tänker på mina egna systrar, att det är likadant redan.
SvaraRaderaSorgligt men sant. Kunde vara vid vilket kaffebord som helst. Skvallra, baktala, håna...hela spektrat.
SvaraRaderaJo du, där fann man inga fel, bara som det är, och det kan ju knappast vara fel. Snyggt skrivet.
SvaraRaderaOm att systematisera, jag skrev lite om det på min huvudblogg.
SvaraRaderahttp://bokmanglarn.blogspot.com/
ja det här kan jag inte klaga på även om jag känner igen mig i det svara och vita det gjorde lite ont
SvaraRadera