Utmaning 198 - Hej konsument

Det börjar med godiset på väg hem från skolan. För att allt är så tungt. Allt. Skolan. Mamma. Egentligen är den där stunden mitt emellan,vid lösgodiset på Konsum, den enda vila hon har. Sen den förlåtande sötman, de dagar hon har råd.

Det är inte många år som går men de är sega som gyttja. Pengar har hon sällan, pengar till tröst, pengar som dövar när de omsätts i varor. Hon skaffar pengar. Blir otrygg när plånboken är tom. När hon flyttat hemifrån blir det mindre godis, mer mat. Den dyrare osten. Fyra sorters kex. Tryffelolja. Fortfarande är konsumtionen primitiv. Allt hon köper kan stoppas i munnen. Magen är hennes bankfack. Ångesten när pengarna är slut.

Hon växer, får utblick. De primära behoven tillgodoses och hon kan sträcka sig längre än till mun och mage. Hon lever i en kultur där man kan köpa sig en identitet. Hur man passar in har hon aldrig vetat förrän nu. Nyckeln var för enkel. Rätt kläder med de riktiga kulörta knapphålen ger status. Ända till nästa månad, när knapphålen är ute, liksom leggings, och det är en viss kavaj som köper en rätten att existera för de andra, de som räknas. Signalerna om dessa tvära kast är subtila och hon knäcker aldrig helt koden. Köper mycket i onödan.

Så det samlas. Kläder. Inredningsprylar - kläder till hemmet. Hemmet som knappt syns bakom allt hon handlat. Datorer, böcker. Bra saker gör inga hål i kassan. Så har det alltid känts. Ägandet är inte det viktiga, det är köpandet. Fynden. Det som är nyttigt, det som är vackert, det som skulle kunna få henne att passa in, det som skulle göra henne unik. Hon låter målarpenslarna stå. Att köpa är att skapa sig själv. Nog finns inte. Mättnaden driver henne vidare som en hunger.

tack till Sven Lindqvist

(Utmaning: skriv om habegär)