Utmaning 174 - Arbetets Glädje

Mor hade Arbetets Glädje. Hon sa det med dubbla versaler:
- En ann' har ju Arbetets Glädje.
Det hade inte vi barn. Det fick vi noga veta. Att vi hade popcornätandets glädje, och kojbyggandets, och läsandets och tevetittandets glädje var oväsentligt, ja, rentav skadligt. Glädje var i allmänhet litet suspekt. Men Arbetets Glädje! Det var något annat. Det var inte vilken böjelse som helst. Det var en nådegåva. Nej, tvärtom, det var en dygd mor hade uppnått av egen kraft och skulle ha heder av.

Ingen vila fanns. Hon var som en duracellkanin. I slutet av en syssla hade hon räknat ut vad nästa skulle bli. Inte minsta andning emellan. Och så länge hon var igång, var det inte riktigt tillåtet att sjunka ner i en fåtölj och läsa, eller att gå ut och leka. Vi var hennes subalterner, ständigt beredda att flyga upp och göra honnör:
- Kan jag hjälpa till med något?

Efter sin tredje hjärnblödning är hon nu förlamad. Nu är det vi som rantar runt som i batterireklamen när vi kommer på besök. Vi vet hur hon vill ha det. Men riktigt som hon vill ha det kan det inte bli. Vi saknar Glädjen.

Hon förbannar sitt öde. Det är inte bara liggsåren. Det är den påtvingade vilan. Hon ligger där som ett äreminne över generationer av kvinnor som fått veta och trott på att "idle hands are the devil's best friends". Jag fuktar hennes läppar med vatten, stryker hennes pappersmjuka panna. Viskar:
- Kan jag hjälpa till med något?

(Utmaning: Skriv om att vila)