Utmaning 193 - Den vakna tiden

Klockan är sjutton noll tre och hon börjar vakna. Uppstigen har hon varit sedan ottan och hon har väl kravlat omkring i sitt liv, öppnat och knutit ihop påsar, stökat med det som är. Ett liv, ett jobb: att upphöja futtigheter till det allra viktigaste. Ett liv, ett jobb. Ägna en timme och trettioåtta minuter åt att reda ut ännu ett av datorns påhitt. Och det var ändå kanske det mest meningsfulla idag. Vad vet hon. Hon bryr sig inte. Nu börjar hon vakna.

Hon låter hakan krypa ner i kashmirsjalen, njuter det mjuka som en snuttefilt mot kinden. Går mot bussen. Det är rusning, hon behöver inte skynda. Bussar tätt, tätt, tätt som impulserna i hennes nervbanor, äntligen. Nu börjar det vakna livet. Det uppmärksamma. En skalbagge landar på hennes handlov och hon stannar för att inte störa, för att inte påskynda dess flykt. Ett kort möte. En sorts förtrolighet. Hon står vaken och stilla på en dånande trottoar. Människor får väja. Hon får en liten puff och skalbaggen lyfter.

Smör och tomater och blåmusslor och toapapper. Hon är vaken för sina inköp, inte för trängseln i butiken. Människorna är människor. De skulle kunna vara hennes vänner. Någons vänner är de, i alla fall. Tjuvläser i kassakön. Köper en bit choklad. Liten, liten. Lindt. Till kaffet.

Hemma på boplatsen. Smulor överallt. Ett hastigt tag med dammsugaren. Det förnärmar katten men det får gå. Hon får besök i afton. Bort intorkade muggar, bort skålar med yoghurtfiligran. Musslorna är alldeles rena och fint slutna. Hon skär purjo. Klappar katten. Det spritter i ryggen. Snart kommer Hans. Han är som hon vill bli: vaken hela dagen. Tills dess är hon glad att hon valt rätt del av dygnet att gå i dvala på.

(Utmaning: skriv om att vakna)