Utmaning 183 - Festföremålet

På väg in i salen känner hon sig som en brud. En grånad brud i silver. Bara buketten fattas. Nu åker hon rullstol. Henry kör henne inte, han går bredvid. Som en åldrad skagenmålare, slängig i ljus linnekostym. De är ännu ett vackert par. Personalen har sagt att hon inte kommer att orka. Nu öppnar Petter dörrarna och sorlet slår emot henne. Orka? Hon är väl dam.

De är ungefär fyrtio som redan slagit sig ned vid hästskobordet. De närmaste. Hennes klan. Ivriga, leende ansikten. Beata från söndagsskolan och syster Peter från avdelningen. Familjen. Bo och Bo. Hon vet att hon inte kommer att börja gråta. Till förrätt är det västerbottenspaj.

Vid huvudrätten börjar det. Den efterhängsna vanan att fila på de spontana talen offentligt. Hon behöver bara en inledningsmening, så kommer resten att lösa sig. "Jag är Anna Katarina Bohm, 540125-7222, och jag har just fått metastaser i skelettet..." Nej. Usch, nej. Man regredierar när man är sjuk. "Jag tänkte mig en sista fest..." Jesus. För egofixerat och dramatiskt, även det. Det var en förfärlig tur att hon började tänka på talet, i alla fall.

De hade rätt på avdelningen. Hon blir trött av så mycket folk. Hon kommer knappt att orka mingla efter middagen. Hon byter en blick med Aina vid bordets vänstra långsida, möter sorg och sympati. Vart hon än riktar blickarna ikväll: hennes kära. Prata kommer hon att hinna göra med dem en och en men nu får hon en sista gång se dem allihop tillsammans. Hon höjer sitt vattenglas utan att ännu veta hur hon kommer att börja. Glider med tungan över läpparna. Så säger hon det: "Ni är en skattkista full med minnen..."

(Utmaning: skriv om en skattkista full med minnen)