Utmaning 168 - Vägfinnaren

Mina påhitt är så spontana att jag aldrig kommer ihåg dem. Jag kan åka tio mil extra för att jag vagt minns en obskyr vägkrog mitt i ingenstans i Uppland, där porslinet kommer från Karlskronas stadshotell. Att minnet är mer än tio år gammalt kommer jag på först när jag kommer fram och ser väggarnas eternitbeklädnad rämnad, den rostiga skylten gnissla som i en amerikansk film.

Inget är så mycket som en amerikansk indiefilm som när man åker omkring på de gamla vägarna i mellansverige. Det var mitt projekt ett par somrar: att hitta de gamla riksvägarna.Vägar byggda i harmoni med landskapet, där man sveper fram behagligt i 70 eller på sin höjd 90. Många gånger fick man hålla ihop knäna och slänga sig åt sidan när man mötte någon lokal trafikant med kreativ kurvtagning i hög fart.

Det gick aldrig att säga när man skulle komma fram. Ibland visste man inte var "fram" var. Jag hade sovsäck och trangiakök i bilen.

En gång, när jag glömt kartan, gick jag in i en bondgård och frågade efter väderstrecken. Bondmoran såg mig som den galning jag var. "När jag står vänd såhär, och solen värmer nacken..." började hon. "Ja men det gäller ju klockan tolv", sa jag. "Ska jag vänta här i två timmar för att få reda på väderstrecken? Hur länge har du bott här?" Stolthet glimmade i hennes röst när hon sa: "Fyrtio år". "Och du kan inte väderstrecken??" Hon signalerade med spetsiga armbågar och snörpt mun att audiensen led mot sitt slut. "Var går solen upp, för sjutton?" Mantrat igen: "När jag står vänd såhär, och solen värmer nacken... Det fick vi lära oss i skolan. Fick inte ni det?" Hon är överlägsen. Hon är bofast. Jag är en märklig, litet ettrig kvinna ute på en quest. Jag ska hitta de gamla vägarna och lära mig väderstrecken.

När jag kör är det så lugnt. Min gamla gravstensgrå Ford Granada purrar lycksaligt över att slippa vara på motorvägen. Jag lär mig inte väderstrecken men jag lär mig de gamla vägarnas rytm - ända tills jag kommer till en stad. Då är allt ett sammelsurium. Att fråga efter gamla landsvägen är ingen idé. "Men vart ska du någonstans? .... Jamen i så fall är det bäst att du kör tillbaka tre mil och åker på E18 och så är det tredje avfarten...." Eller så är landsvägen konverterad till cykelbana. Om jag kan få med någon på mitt projekt, brorsan kanske, kan vi ha en cykel med i bilen och så verkligen täcka hela vägen mellan... säg, Ludvika och Stockholm. Vår barndoms väg.

(Utmaning: Associera fritt runt temat "Jag älskar mina påhitt")