We

"We are the world..." nynnar han med underligt ansträngd stämma. Den underliggande kvarten som vanligt för låg. Och dimma. Jag ser det på hans ögon. Han går in i dimman nu.

Det värsta är att han tror på det. Han tror på det svulstigt kvasireligiösa. Vagga av och an. BandAid. Han har lyssnat till det här och "Tomorrow" i tjugofem år. Förstår inte att alla andra har slutat. Om han förstod skulle han ändå fortsätta. Han har ingen stolthet. Eller så är det just det han har. Rispiga LP-skivor. Kassettbandstrassel upprullat med en gammaldags blyertspenna i trä. Han är fyrtioåtta och luktar pojkrum.

Lägg av, fräser jag åt "there's a choice we're making" slickande nära mitt öra. Han tror han kan förföra med det som bara är ägnat att störa. Men det är klart. När vi träffades tyckte jag att det var charmigt. Då var han inte fyrtioåtta, han var fyrtiofyra och ett halvt. Det var på en karaokebar. Jag är medveten om att jag visste exakt vad jag gav mig in i. Men då förstod jag inte att han var monoman.

Själv sjöng jag Pretenders "Hymn to her". En del säger att vi är samma andas barn. Men jag vaggar inte. Och jag kan byta låt. Skulle kunna, om jag kunde några låtar.

(det kom ingen Skrivpuffsutmaning idag, så jag fick göra en själv med tärning och DN. Fjärde sidan, tredje spalten, femte ordet: we)