Utmaning 85 Han som står bredvid

Nu har han gjort det igen. "Igen" och "igen" - det är alltid något nytt. Nu är det en stor portal i trä på södra infarten, alldeles invid hans egen villa, vars staket smyckas av hans egenhändigt utsågade måsar. Den är olivgrön, portalen, och längst upp står det "Välkommen till Daltuna - 25 000 inv." Jag ska här varken beskriva eller uttala mig om portalen. Det räcker att säga att den är grön. Det har jag redan sagt. Och vidare?

Jag är inte avundsjuk. Oh, nej. Min konst ger mig en tillfredsställelse han aldrig skulle förstå. För mig går inte livet ut att hamna på framsidan av Daltunabygden i tid och otid. Jag trakteras ej av det storvulna eller det halvjästa. Och Daltunabygden har ingen egentlig kulturbevakning. Det sorgliga är, att på en så här liten ort tas ofta det vana för det sanna och den som skriker högst får den största astrakanen. Så kommer det alltid att vara.

Men jag bidar min tid. Ödmjukt väntar jag. I en gränd i Gamla Stan finns ett litet galleri som heter Nationalgalleriet. Där kan jag tänka mig en enkel utställning vad det lider. En blänkare i På Stan. Det smäller ändå högre än att bli utfläkt i Daltunabygden. Ingen kommer att ha hört talas om mig i Stockholm, förstås. Där kommer de också att se min konst för vad den är.

Sen vet jag inte vad som händer. Jag är inte den som stöper drömmar. Men jag vet att Daltuna kommun kommer att komma krypande. Be om en utsmyckning. Och jag ska artigt säga att jag tyvärr inte kan hitta tiden. Men att de gärna kan återkomma. Så ska jag säga.

Två konstnärer är en för många på en liten ort. Och lika bra är det. Så pressas den sannaste, mest ödmjuka, den som alltid stod vid sidan, att visa upp sig på en mycket större arena. Det är ett kall, och det är mitt.

(Utmaning: Skriv om något grönt)