De hade hoppat på det mest av en slump. "Skrivknuff - en vänlig knuff in i ditt eget skrivande" hette sajten, där det lades upp en skrivövning varje dag. Snabbt skapades ett löst sammanhållet community av människor som delade sina texter med varandra. De var med.
De hade aldrig träffats. Den ena bodde i Göteborg, den andra i Stockholm. Den ena var en originell skribent, den andra en ovanligt skicklig epigon. Kort sagt: den andra härmades. Hon härmades så subtilt att det inte märktes. Inte ens för henne själv.
De blev vänner. Båda suktade efter varandras ord. Båda blev - på olika sätt - bekräftade. De startade - omedvetet - en klubb för inbördes beundran. Och göteborgskan visste inte att genom att beundra stockholmskan, beundrade hon sig själv.
De bestämde sig för att träffas. Ingen av dem visste ännu att deras relation var baserad på den enas imitation. Men göteborgskan märkte redan på Centralstationen att personen hon mötte var mindre dynamisk än hon räknat med. Hon kunde dock sin litteraturhistoria och visste att många stora andar varit mycket tillbakadragna. Men var fanns den knivskarpa observationen? Den ordfest hon väntat på blev inte av.
De skildes åt med en lättad suck. De hade sett varandra i ögonen och kunde inte ljuga mer. Göteborgskan gick hem och skärskådade sina texter. Stockholmskan syntes aldrig mer på "Skrivknuff". Hon kastade sig under en bil på Drottningtorget några minuter efter deras möte. Därmed var hennes saga - i alla bemärkelser - all.
(Utmaning: skriv om att härmas)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Haha, klockrent skrivet igen. Jag har inte riktigt hämtat mej från gårdagens bruna polyestershorts, men du knäcker igen.
SvaraRaderaÅ du ä la för go i hövvet;-)
Rysligt slut!
SvaraRaderaBra flyt i texten med igenkännande rader
Vilka konsekvenser ens skrivande kan få. Verkar säkrast att hålla sig undan för er och bara visa sig på nätet. Som vanligt drar du saken till dess yttersta spets, men så blir det också bra.
SvaraRaderaOoohh va´ ruggigt bra!!
SvaraRadera