Jag skriver om det som skrämmer. Klimathotet skrämmer inte. Det är som det är. Gaia kan inte dö och själva ska vi ändå dö någon gång. Det som skrämmer är det som pågår medan vi håller på med det här. Livet. Buddhistmunkar i Sri Lankas parlament som skriker: "Döda, döda!" Munkavlar och moralens väktare. Moralens väktare är de liberala demokratierna i väst, de som för bara ett par generationer sedan var koloniala och imperialistiska stormakter. Nu bannar de, med rätta, Kina för Tibet.
Det är en så knäpp värld. Det skrämmer. Och ditt skrik i drömmen skrämmer också. Jag drar dig närmare och snusar mot din hjässa. Svettiga lakan. I morgon kommer du inte att minnas något.
Det är ett moraliskt imperativ att minnas. Att minnas att de var kolonialherrar då, även om det är helt rätt att de protesterar nu.
Nu vänder du på dig. Andas lugnare. Du blir skräckslagen för andra saker än jag. Du tror att du ska förlora ditt jobb. Ärligen: det tror jag också. Att vi ännu inte sett kulmen på finanskrisen. Jag håller med. Att vi ska komma att slita brödet ur munnarna på varandra, som de gjorde under Leningrads belägring. Riva hus för att få bränsle till våra brasor på köksgolven. Osedda fasor. Det skrämmer dig.
Men nu har vi här. Vår pakt. Vår värdighet. Du negligerar min rädsla som jag underkänner din. Vi kan bli ett modigt par i världen.
(Utmaning: skriv om det som skrämmer)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Denna knäppa värld som vi skapat...all onödig utveckling som inte går att stoppa...alla fördomar...allt människohat...alla krig...det skräms.
SvaraRaderaTack för din kommentar och tips om min upprepning...nu har jag ändrat.
Kram
Tänkvärt i denna värld av fasor.
SvaraRaderaJättebra skrivet, med många fina ord
Strålande avslutning. Men nu har vi här. Så infernaliskt bra.
SvaraRaderaDet var lite snårigare att hänga med i inledningen, jag skyller på värmen och den allmänna tröghetslagen, men det var en startsträcka där som jag fick ta om ett par gånger.
Men slutet. Det förlåter allt.