Själen går litet i otakt men min röst är stark och klar. Jag sitter i en gisten stuga på ett ensamt berg och klinkar på min spruckna spinett men min röst är stark och klar. Om jag så virar in mig i vadmal bär den igenom - rösten. Om jag så doppar huvudet i tjära är min röst stark och klar. Vart kan jag fly från min röst? Den är stark och klar. Den går inte att trötta ut. Jag blir till en visa på bygden. "Där går hon, invirad i lumpor och svart som stenkol. Det är rösten hon är rädd för. Sin egen röst!" säger de. Och: "Hu, så hemskt". Andras vansinne verkar alltid litet obestämt och felriktat. Det glunkas. "Hon har ju röst och allt men doppar sig ändå i tjära." När det är rösten jag vill åt. Som är stark och klar, stark och klar. Formar en ton i min skalle. Innanför tygsjok och skit. Innanför åratals avlagringar. Ton av minne. Ton av en annan möjlighet. Ett vägval utan ensliga berg och djupa svackor: vandra med rösten. Vandra stolt, stark och klar.
(Utmaning: Dagens skrivarmantra: Min röst är stark och klar. Skriv om det!)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tack för dina tips och kommentarer i min blogg. Det hjälper mig framåt. Gillar ditt sätt att skriva...du har texter man går tillbaka till och läser igen och igen...//Anna
SvaraRaderaSigge och matte går just nu och sträcker på oss. Nyss hemkommen från promenad, en bil stannar och ur kliver Åsa Jinder..."Vilken underbart vacker hund du har!" Sigge kråmade sig under hennes lena klappiga händer...
SvaraRaderahärligt att läsa som alltid så klokt mina tankar lockas av dina texter
SvaraRaderaVackert och skogstokigt, får mig att tänka på Ronja Rövardotter!
SvaraRaderaNu har jag försökt kommentera den här texten cirka förti gånger, men det funkar inte från den här lilla jäkla laptopen.
SvaraRaderaJag tycker om texten mest för dubbelbottnarna som jag läser in, och kontrasterna. Och det vackra språket. Bra rytm, det svänger ju, Lill-Babs;-)