Och det föll sig så olyckligt att geten Hanseman vart tjudrad på Bergatrollets äng bortom Bergatrollets hemliga bergapalats med ett tjockt, tjockt rep. Det var i gryningen men trollen hade satt uppå fästet en skiva för solen. Förmörkad var getens dag. Och det vart afton och det vart morgon.
Hanseman begrundade sitt oblida öde och begrät det. Varannan timme kom trollet och såg till att geten inte tuggat på repet. En rutten hötapp och vatten fullt med sniglar lämnade han varannan dag när han gick.
På detta sätt förlöpte många dagar. Hanseman stod håglöst i sitt tjuder. Så en dag kom trollet med ett nytt rep. Det var ej tjockare än tågvirke. "Nu har du varit så duktig, getabock, att du ska få ett tunnare rep." Glad vart väl Hanseman tills repet kommit på. Han var ej mindre bunden än förut.
Så förgick år efter år. Hanseman hade trampat upp ett sorgesamt dike i en ring runt pålen, vid vilken han stod fjättrad. Ibland glömde honom trollet men en dag uppenbarade han sig med en silkeslina, inte tjockare än en tallekvist. "Nu du, getabock, ska du få en belöning för din trofasta beskedlighet!" skrockade han.
Hanseman sneglade upp ur sitt djupa, djupa dike och fortsatte sedan att trava runt, runt sin påle, som han hade för sed.
"Stanna då, bock, så att jag kan tjudra om dig!" ropte trollet. Ånyo stannade geten och bräkte ur sitt luttrade hjärta: "Du kan binda mig med en tunn tråd men jag är ändå lika bunden. Blott om du ger mig friheten åter, har du belönat mig."
Och han återtog sitt tröstlösa travande runt, runt i tjuder på Bergatrollets äng bortom Bergatrollets bergapalats och är jag rätt underrättad, så vandrar han där än. Se, det var en ledsam saga.
Tack till Johannes av Korset
(Utmaning: skriv om att sitta fast)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja, det var ledsamt. Jag gillar att du skriver på så olika sätt. Du använde verkligen "sagospråk" i den här.
SvaraRadera