Det här var en sådan där gång när jag inte förstod mig på mamma. Eftersom jag sjöng och läste bättre än Anna-Maria, som sjöng falskt, låg det väl i allas intresse att jag sjöng och läste mest när vi två spelade upp program för min och Anna-Marias mamma? Hon var trög på att lära in också, Anna-Maria. Om hon skulle sjunga mer, skulle vi inte kunna ge lika långa och spännande program på temata som "Vår" och "Höst" för mammorna, när de satt och drack kaffe efter jobbet.
Men jag argumenterade inte. Inte mycket. Mamma kom med en sådan där "man ska vara snäll"-propå som fungerade ögonblickligen på mig, även i ett sådant här fall, när jag visste att Anna-Maria inte ville sjunga mer än hon redan gjorde. Faktiskt. Jag anade att Tant Birgitta, Anna-Marias mamma låg bakom. Hon var nog den minst kulturella av oss alla fyra. Jag hade inte helt klara aningar om vad "kulturell" var men jag visste att jag var det. Alla våra sånger och dikter var hämtade ur gamla böcker. De gamla böckerna var bättre. Ibland stod det till och med "voro" och "stodo" i dem. Jag rös av välbehag. Hemma hade jag pillat åt mig en blåklintsblå bok med sedelärande berättelser som måste ha varit morfars, för han var född på 1800-talet och den här boken var tryckt då. Jag tyckte om att tänka mig, att morfar legat och läst samma sagor ur samma bok när han var liten som jag gjorde nu. Jag var kulturell. Det var gammalstavning i boken.
Som allt annat ebbade mina och Anna-Marias program ut. Det var inte roligt längre när det var millimeterrättvisan och inte konsten som skulle styra. Mamma och Tant Birgitta fick dricka sitt eftermiddagskaffe utan kultur.
(Utmaning: skriv om att förtjusa en publik)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bra skrivet som vanligt.
SvaraRaderaja rättvisa på millimeter är inte ens rättvist. oftast styr den där millimeter-rättvisan vilket är väldigt orättvist,eller som min syster sa som liten det är oriset
SvaraRaderabra skrivet idag med och jag tror inte jag behöver skriva vad jag gillade bäst:) skulle någon undra så läs inte bara sista raden av min komentar utan hela :)
Jag gillar raden: Jag var kulturell. Det var gammalstavning i boken. Även tanken på att en äldre släkting som barn legat och läst samma bok tycker jag om.
SvaraRaderaStora A
SvaraRaderaJag skulle kunna vara en mamma som kommer med "man ska vara snäll"-propå-er. Kan riktigt se mig själv projicera mina egna känslor på min dotter och må fysiskt illa om hon stjäl glansen från någon annans barn, må vara falsksångare. Lite självinsikt, från en som dock inte tror på millimeterrätvisa!
SvaraRaderaOvanligt verklighetsnära för att vara dig? Behovet att uppträda verkar finnas hos de flesta barn,i alla fall de jag har känt. Däremot när föräldrar kommer med kommentarer som, kan du inte spela lite, sjunga lite, visa vad du kan, då mår jag bara illa. Kan bero på att jag var min farmors egen lilla cirkusapa som liten.
SvaraRaderaVackert och jag får känslan av att kanske det här barnets passion att skapa kommer försvinna, dö ut, eftersom mamman begränas. Men jag känner igen mig, hur viktigt det kan kännas med rättvisa, men texten blir en påminnelse om att fundera över vad som egentligen är rättvist. Mycket bra. /Betty
SvaraRaderasv: När du säger det, så kan jag även se "arrogansen".
SvaraRaderaRolig text - men lite olikt det du brukar skriva. Jag försöker komma på vad det beror på att jag tycker så men kan det inte!
SvaraRadera