Doften

Någon har stänkt på sig av en dyrbar parfym i källargångens långa katakomb. Lätt penetrerande doftar det borta hos mig, vid tjugotvåan, och så tilltar aromen vartefter jag rör mig genom huskroppen, tilltar utan att bli påträngande eller vulgär. Jag tänker mig att Hon, Den Ensamma borta hos mig har hastat iväg på ett hemligt rendez-vous med den Lilla, Lilla Mannen med Rottweilern i tjugoåttan. Parfymen som en sista eftergift för lusten. De behöver det, båda två. Hon är dubbelt så stor som han men de delar en hopknutenhet mot livet. Aldrig ett ord, aldrig en blick. Tänk om de funnit varandra!

Se vad en doft kan göra. Jag brukar väl aldrig fantisera. Men bilden av Hon, Den Ensamma öppnande sin famn för den Lilla, Lilla Mannen med Rottweilern är så vacker. Rottweilern står böjd över deras kärleksläger som en djurisk skyddsängel och parfymdoften är tydlig men diskret. Så stark är bilden att jag vägrar överge den fast mina näsborrar bär vittnesmål när jag slår upp dörren i andra änden av huset. Där, vid södra gaveln, står en ståtlig schersmin och den öser ut den overkliga doft jag känt allt starkare genom gången. En enda buske har genomträngt hela källaren och lurat mig att tro på det omöjliga.

När jag lagt in tvätten tar jag yttervägen hem. Jag möter den Lilla, Lilla Mannen. Rottweilern når honom till armhålan och han stirrar någonstans i hundens nacke. Nej han har inte blivit befriad av kärlek. Än. Jag ser de hermetiskt slutna persiennerna hos Hon, Den Ensamma. En glipa i fönstret visar en trist gardin som tycks hänga på trekvart. Hon har ännu inte öppnat sig. Men om de råkar mötas i en förtrollande juniskymning där vid södra gaveln, där doften är så stark, ska de inte kunna spricka ut som blommor då? Ingenting märkvärdigt, bara enkla vita blommor, bli en doft för varandra, rädda varsin människa ur ensamhetens tillknutenhet.

(Utmaning: skriv om en sommardoft)

Förlåtelse på övertid

Första gången Hasse lade sig ovanpå mig och kysstes var på vintern i femman. Brorsan och jag hade byggt en jättestor snökoja på allmänningen framför vårt hus. Jag minns i vilket hörn av den rektangulära kojan vi låg, Hasse och jag, och hur skönt det var att ingen kunde se. Hasse var snäll men inte snygg, och så var han kraftig. Vi gick i samma klass och en period följde när jag varannan eller varje dag hade ett brev i min bänk. Lödigare kärleksbrev skulle jag aldrig komma att få. Jag smusslade med dem som senare med trosskydd. När han en gång skrev: ”Jag hoppas att du ser att jag skriver med rött, kärlekens färg”, slutade jag skriva min artiga svar. Skammen var för stor.

Andra gången Hasse lade sig ovanpå mig och kysstes var på lussevakan i ettan på gymnasiet. Vi gick fortfarande i samma klass men den här gången kunde alla se, alla. Jag minns soffan. Jag skämdes så mycket att jag behövde visa mig helt oberörd. Som om det var vardagsmat. Jag kunde inte kontrollera situationen på något annat sätt. Och all status jag byggt upp rann av mig. Han kom med referenser till förra gången, fem år tidigare. Vi hade varit barn då men det sa jag inte. Jag sa ingenting.

Hasse har vuxit och blivit man. Jag är numera kvinna. En kvinna som blickar tillbaka, framåt och åt sidan. Vid en sidoskelning såg jag Hasse i hans trofasta känsla för mig och kände för första gången att samvetet sa ifrån. Jag hade inte varit juste. Man behandlar inte någon som går och suktar efter en som en icke-person. Eniro fram. Hasse lokaliserad till en ännu tristare förort än min egen.
– Hej, det här är Karin från plugget. Jag ringer för att säga förlåt...
Det behövde jag inte alls göra, förklarade Hasse när han samlat sig.
– Jo, men du måste ju ha trängtat...
Tänk, det mindes han inte så noga.
– Från femman till ettan, åtminstone.
Ja, men då var han ett barn. Nu var han lycklig med en annan Karin och två labradorer.
– Men jag behandlade ju dig illa!
Det där är historia, sa Hasse med eftertryck på varje ord.
– Så du tycker inte att vi behöver träffas och reda ut det?
Absolut inte.

Sådär höll det på. Och jag lyckades i ett av mina uppsåt: att ge honom upprättelse. För nu verkade han som den trygga, lyckliga, normala mannen i sina bästa år och jag som en hysterisk, udda varelse. Det kanske jag är. Be om förlåtelse efter trettio år och mer utan att förstå att allt har gått vidare, till den punkt där förlåtelsen inte behövs.

(Utmaning: skriv om att förlåta)

Hjälp att backa

Bussföraryrket är väl inte det mest glamorösa men det är lugnt och skönt och jag har skjutsat Carl Bildt och diverse ansikten som uppenbarar sig i våra teverutor (gamla femtifyran, sluthållplats Radiohuset). När Sickan Carlsson studsade på sextiotvåan vid Kungsholms kyrka med sitt vägvinnande leende – jag körde så mjukt och liksom drömmande efter det. Vid Bromma kyrka någonstans bodde Janne Schaffer. Jag skulle ljuga om jag sa att vi bara kunde fortsätta från den gången när han flörtade med mig på Maharadja vid Humlegården – då stans nästan enda indier, kan man tänka sig. Han tittade på mig och mina vispande händer så att min utländske pojkvän blev harmsen, fast jag förklarade att mannen var en legend och omöjligt kunde mena något med sina blickar. Åren hann gå och på hundrasjuttons buss flörtade han inte. Jag vet, för jag höll koll i inre backspegeln. Den inre backspegeln på en buss är till för att man ska ha uppsikt över passagerarna. Att försöka se rakt bakåt är inte att tänka på. Därför är det bra att få hjälp om man ska backa, särskilt på ställen där det är folk överallt, som vid Skansen. Där stod jag en gång med fyrtiofyrans buss och var tvungen att backa för att komma förbi felparkerade bilar. En passagerare hade jag ombord, så jag valde henne. ”Kan du vara snäll och gå längst bak och kolla att jag inte har några ungar eller bilar bakom mig?” sa jag. ”Visst,” sa hon och skred ned genom mittgången. ”Kusten är klar,” ropade hon med sin djupa, ändå flöjtliknande röst. Ja, hon bodde där, i Djurgårdsstaden, Margareta Krook. Vi har inte tystnadsplikt, vi bussförare, och jag måste erkänna att jag ohemult ofta skrutit med att Margareta Krook en gång hjälpt mig backa.

(Utmaning: skriv om att backa)

I synfältets utkant

Det börjar på så många sätt, ofta långt innan jag reagerar på det. Jag bara stiger i sakta mak tills jag är högt över gränsen för galenskap. Galenskap. Ett härligt, gammaldags ord som jag vet att fylla upp med hela mig. Som när jag balanserade på taket. Eller skrämde iväg mormonerna från busstorget i Uppsala. Jag är aldrig aggressiv men mina ögon lågar och jag gör konstiga utfall med händerna.

Det börjar på många sätt men oftast med att jag ser små varelser i yttre synfältet. Det ger en härlig känsla av att vara i gemenskap. Som i en Bröderna Grimm-skog. Jag behöver inte titta på varelserna, det tröstar mig att vi – jag och de – alla håller på med vårt. Ju längre in i den galna skogen jag går, desto tydligare blir det att vi drar åt samma håll. Vi är hjälpare för varandra, jag och de små varelserna.

Så kommer antiklimax. Oftast. Jag tar en dunderdos Zyprexa och hoppas att de ska vara borta i morgon, mina små vänner. Dagen därpå tar jag ytterligare tjugo milligram. Och jag intalar mig att jag inte sörjer den besjälade Bröderna Grimm-skogen, där man svävar med fotsulorna strax ovanför marken och där för en gångs skull allting drar åt samma håll. Åt mitt håll.

(Skriv om en synvilla)

I ditt slott

Du har sköldar längst upp på väggarna. Det blåser mellan dem. Att adeln ska behöva leva så dragigt och så kallt i sina stora slott! Jag har på mig underställ när jag besöker dig, vinter och sommar. Eco-Breeze. Jag smyger med det på kvällarna och på morgnarna, när jag ska i och ur mitt höghalsade flanellnattlinne. Vill inte göra dig förlägen.

Allt är inte uppvärmt. Mest sitter vi i den imposanta hallen, alltid med en ordentlig brasa, du i en fåtölj och jag på canapén med datorn på låren. Du älskar den fåtöljen. Sent artonhundratal men alls inte nedsutten. Där bläddrar du i gulaktiga luntor, mjukt linnehaltigt papper som spränger av fukt. Du har tagit upp dem ur slottsarkivet, har en vag aning om att du ska skriva slottets historia. Jag ser dig göra anteckningar i kollegieblock med olika färger, de faller omkring dig som störtande måsar när du blir trött och du börjar peka upp mot sköldarna, berätta och förklara varför du är ensam kvar i din ätt.

– Ja, det blir inga barn, säger du med alldagligt tonfall men dina ögon stirrar stint. Ifall jag skulle få för mig något annat. Så jag svingar mig upp på en påle mellan lättnad och besvikelse och ser ändå inte allt från ovan, det är trippel takhöjd här och trappan i mitten går upp mot de två gallerierna, innanför dem finns mindre rum, mycket lättare att värma upp. Det är idiotiskt att sitta här och frysa röven av sig. Det säger jag också och det låter som ett svar. Du talar om att generna liksom blir vana. Det tar några generationer, säger du.

Och om aftonen, tämligen sent, drar jag av mig mitt Eco-Breeze underställ som jag lär få nöta på. Inga nya generationer ska tränga fram ur mitt sköte. Inte med din hjälp. Jag går ut från badrummet i mitt flanellnattlinne med hus och blommor på, kysser dig kyskt och smyger tyst in under det kvävande, värmande bolstret.

(Utmaning: skriv om ett rum)

Inre och yttre ordning

Du brukar säga att den yttre ordningen avspeglar den inre, samtidigt som du flyttar på fåtöljen för att komma in i rummet eller petar bort ett förlupet bananskal med tån. Sen ställer du dig mitt på golvet och säger av någon anledning: ”Verrr-kli-gen!” varmed väl ska förstås att mina synapser måste befinna sig i ett kaotiskt tillstånd. Jag tänker mig en slarvig härva av taggtråd – men jag tänker i alla fall.

Nu ska du få se. Du kommer om en timme och kaffebordet är dukat, parketten moppad och alla små artefakter har hittat hem i hyllor och lådor. Allt är skurat och glänser med en hemlig lyster. Jag känner mig som en främling i mitt hem. Vet inte vad jag ska ta mig för. Jag kammar mattfransen och dammar i hörnet bakom teven.

Den yttre ordningen och den inre. Du måste märka det! När du förtjust uttryckt din glädje över tillståndet i mitt hem borde vi som vanligt övergå till vårt samtal om aktualiteter och böcker, rentav bli litet intellektuella emellanåt, men jag håller istadigt fast vid trivialiteter. Priset och kvaliteten på kaffe på Lidl jämfört med i handeln i stort – en jämförelse där Lidl klarar sig förvånansvärt bra kvalitetsmässigt. Bästa skurpulvret för diskhon. Du kommer försiktigt stickande med en kommentar om en bok och jag sätter mig att yvas över hur bokryggarna kommer till sin rätt i hyllan bakom dig.

Du måste märka det! Utan min vanliga oreda har jag inte en vettig tanke i huvudet. Det är renskurat därinne som härute. Jag klipper hjälplöst med ögonen och du gör samvaron kort. Besvärat tar du farväl. Jag bekräftade väl din tes över hövan men du gillar ändå inte vad du ser. ”Hur länge tror du att det här kommer att hålla i sig?” säger du konciliant. Det går din ära förnär att säga att du vill ha allt som förr, den gamla vanliga oredan, dammråttorna utefter väggarna; men det är vad du tänker. Du ser dig omkring, gör väl ett överslag över hur länge det kan ta att få det stökigt igen och jag flinar inombords. Du anar inte. Det kan gå i ett nafs.

(Utmaning: skriv om oreda)

Stjärnor i mig

– Jag undrar var universum slutar och stjärnorna tar vid, säger Nils lillgammalt.
– Stjärnorna är i universum, min skatt, svarar modern.
– O-hoh. Då är det stjärnor i mig.
– Hur kan det komma till stånd?
– Jo, för du har sagt att jag är ditt universum.
– Ja, jag lever och andas och rör mig i dig.
– Då är jag väldigt, väldigt stor. Det är stjärnor i mig.
Och pojken blåser upp ansiktet och börjar sväva över syrenbersån där de suttit och druckit kaffe (modern) och svartvinbärssaft (Nils). Modern försöker förgäves hålla honom kvar i det manchesterklädda benet men han stiger allt högre upp.
– Jag ser ända till Mariannelund härifrån, ropar han mjukt. Men jag ska högre, mycket högre upp. Det är stjärnor i mig!

Sens moral: Tuta inte i dina barn att de är hela din värld. Då kan de försvinna för dig i den riktiga världen.

(Utmaning: skriv om att undra)

Sönderlyssnad

Nu har jag lyssnat mig fast i dig. Alla berättelser som eggade mig så, de kommer i kaskader ur din mun och du märker inte hur jag står frusen i en rörelse, som en harpalt framför strålkastarna på en bil, fastlyssnad med stelnad blick. Jag minns inte hur man talar längre. ”Har du nånsin erfarit stark smärta?” säger du efter en lång historia, klarblå blick och jag svarar: ”Ja, det har jag.” Mina egna erfarenheter som trampade jordgubbar, ett rödmosigt klet som inte påminner om ursprunget. ”Ja, det har jag,” men bilderna som blir berättelser finns inte där innanför kraniet och du ville ändå inte lyssna. Tror jag. Hur ska det här gå? Tänk om du tystnar en dag eller försöker tvinga mig att tala. Hur ska jag kunna berätta att jag lyssnat sönder spinalvätskan på något sätt så att orden inte finns längre? Jag kan inte belasta dig med det. Det är mitt ansvar hur jag lyssnar. Jag tittar in i ditt fina, vänliga ansikte när du tystnat ett ögonblick mellan två historier. Det ser uttryckslöst på mig. I tanken sträcker jag ut stunden till en hisnande timme eller två. En tidsrymd när vi bara ser på varandra. Jag tänker att du ska säga ”Vad tänker du på?” och jag ska gå och dunka huvudet mot väggen nedanför proppskåpet. Det varar dock bara en nanosekund. Sen är du igång igen och jag lyssnar lättat.

(Utmaning: skriv om att lyssna)

Förbunden

Mörka, helt ofarliga nätter bakom fällda persienner när han gräver i hennes kött. Då är hennes ansikte helt avslappnat. Hon är solbränd och spetsnäst och har de rätta proportionerna och hon ligger långt, långt under honom och säger ”Kom!”, säger ”Michael!”, säger ”Ja, så!”, fast inte i den ordningen. Hennes svett luktar rosmarin och de älskar halva natten och han är så djupt förbunden med henne att han känner sig helt fri.

Det har varat i trettiofyra dagar och han vet inte vad det är han tänker men en olust är det, på dagtid, när de sitter i hans pärlspontade kök och dricker kaffe efter jobbet. När han pular med sitt, på jobbet och hemma. Peter ringer, vill ha pokerkväll. ”Ta med den nya!” säger han. ”Vad är det hon heter?” ”Astrid.” De åker dit i hans gravstensgrå Ford Granada och hon står på trappen med honom, en ölburk i handen. Det är inte ölburken i sig, även om han tycker det är vulgärt. Det är att han känner att hans vänner inte kommer att tycka om henne, kommer att undra därför vad han ser. Hon har de rätta proportionerna förstås och något är det som han talar med henne om alla dessa eftermiddagar men han kan inte redovisa för sin inre tribunal vad exakt det är som får hans hjärta att mjukna som smör. De har ett band och det begränsar hans frihet.

Han vet fortfarande inte vad det är han skulle skämmas för hos henne men det spelar ingen roll, för nu blir han själv irriterad men kan absolut inte säga på vad. Det är något med henne som stör honom. Bara när hon är tyst och tittar uppmärksamt på honom har de den där samhörigheten igen. Han gör sitt vanliga, binder flugor, läser Ed McBain och känner att hon tycker att han stjäl tid från henne. Varje sekund av tystnad en skamfullt tillgripen skatt och han blir skyldig henne för den. Han kan inte bryta sig loss. Han är förbunden med henne och det hindrar honom att leva sitt liv.

Men det rör sig bara om trettiofyra dagar! Det kan väl brytas upp?

Nej, för fortfarande när hon ser honom i ögonen gör det något med hans inre organ, säger något om att livet inte kan levas utan henne. Han gör sig ofri, säljer sig själv som slav för att detta har betydelse, det hon säger med sina ögon. Och han tittar på andra som är del av ett par, alla andra, och undrar vad de sålt och vad de gett upp och för vad.

(Utmaning: skriv om ett hinder)

Husesyn

Han dreglar sirap, that sweet-talking son of a bitch. Hon vet det. Ändå finner hon sig själv här, tjugofem mil inåt landet, i en fullpackad hyrbil och med ett fallfärdigt torp framför ögonen. Bilens dörrhandtag låter underligt klick-klock när hon kliver ur för att beskåda eländet. ”För vilken gång i ordningen är det detta händer? Precis detta? Tredje, fjärde?” frågar hon sig.
– Är det inte härligt? ropar han från bilen.
Han har lärt sig genom åren. Han hänger inte längre fast vid hennes hand och skroderar och visar. Hon får gå husesyn på egen hand.

Hon kliver ut på den gistna förstubron och en särskilt murken planka ger vika. Så står hon nedsänkt i trappen med blödande vrist och öppnar munnen:
– Vi har inte tillräckligt med hinkar ifall det börjar regna.
– Jaja.
Han viftar med handen, en gest som till fullo visar hur ovidkommande hennes kommentar är. Han sätter sig att njuta av trädgården och dofterna medan hon återvänder in i huset men hon kommer snart stormande igen, svart i ansiktet och på händerna denna gång.
– Det är inget drag i spisen, säger hon behärskat.
– Vet du, sådana där gamla järnspisar kan behöva fipplas med, säger han lojt och fäller ner bilsätets ryggstöd.
– Så börja fippla då, svarar hon. Det är ett litet mellanrum mellan varje ord. Hon älskar honom.

Nästa gång hon kommer ut har han förflyttat sig till ljugarbänken under köksfönstret.
– Kom och titta på sängarna, säger hon ur en isande svett.
Han kommer, oskyldigt, med en plankstump som han leker med.
– Vi kan skjuta ihop dem. Det var så jag tänkte.
– Titta! säger hon och drar undan en filt. Där under en hel samhällsstruktur. Myriader av musbon.
– Jag kan inte bo här, säger hon mycket mjukt.
Han känner saliven rusa till sin tunga.
– Några små fel... vi kan byta sängar. Det finns Jysk inne i stan.
– Vad tittade du med när du var här och hyrde skiten?
– Hallå där. Dan Andersson bodde antagligen här en sommar.
– Aah. Då förstår jag. Jag förstår.
Hon traskar ut, låser dörren med dubbla slag. Han följer henne som en hundvalp.
– Nu åker vi till killen som hyrde ut det, säger hon och vrider om nyckeln i tändningslåset.

(Utmaning: skriv om att försköna)

Generösa Gerda

– Himlen är min belöning, säger Gerda trosvisst.
Gerda är den snälla horan. Hon gör det gratis och så långsamt som han vill ha det. Han går inte till henne ofta, bara när han vill belöna sig själv. När han skickat pengar hem till frugan. När han gått ett dubbelskift eller jobbat tjugoen dagar i rad. Hur Gerda fått in i sitt huvud att hon ska ta sig an honom utan betalning vet han inte. Han såg henne en gång i en mörk gränd och dröjde väl på stegen.
– Hej mörka snygging, sa hon.
– Inga pengar, svarade han taffligt på hennes språk. Det är lättare att förstå än att tala.
– Du får femtio procent, sa Gerda och han förstod inte.
Hon smög upp till honom i en kysk omfamning och sa:
– Jag tar mig an dig gratis.
Hjälpte det att han var ung och hade en fin kropp?
– Det var oskulden i dina ögon, säger Gerda.
Hon öppnar alltid sin famn för honom. Alltid. Och han tänker på henne när han springer på byggnadsställningarna; murbruk, betong och trä överallt. Men när hon suger av honom tänker han alltid på frugan. Nilani. Inte för att hon gjorde sådant men för att hon i mörkret var hans prinsessa, i mörkret och värmen i Kochchikade, prinsessan som väckt hans manlighets lilla kobra för allra första gången, den han vill lära sådant som Gerda lärt honom. Han räknar med att det är trettiotre månader tills han kan återvända hem.
– Himlen min belöning.
Och han tror inte direkt på någon himmel men han vet om lagen och orsak och verkan, han vet att han är karmiskt förbunden med Gerda och att det hon givit ut ska komma åter till henne.

(Utmaning: skriv om en belöning)

Hålla fast

Som om du ville ha kärlek. Ville gå utanför tryggheten i ett förutsägbart liv. Du bjöd in glädjen och berusningen men också den utsatthet som ligger i att öppna sig för någon. Och så var det vännerna, vana vid att se dig ha tid för dem genom alla år. Nu var det någon som trängt sig in på första plats hos dig, någon som var sjuklig, högljudd och ganska självupptagen. Någon som du inte var stolt över men älskade.

Vad är kärlek? Tala inte om passioner. I kärlek förminskar du dig själv för att få plats med en annan. Du släpper fram dina barnsliga behov och drömmar. Du kliver ut ur den här världen och in i en fantasi. Det känns som om ditt liv kommer att bli bättre, som om du klivit ett stort steg upp ur din verklighet in i en annan och du håller förtvivlat fast vid drömmen fastän allt talar emot den.

Nyktra till. Vakna upp. Badda vatten i ditt ansikte, låt vattnet rinna mellan dina fingrar. Släpp taget. Om du håller fast vid det som ändå kommer att glida dig ur händerna flår du dina händer röda.

(Utmaning: skriv om något rinnande)

Dansen

Vi kan inte se knätofsarna härifrån, tack och lov. Det enda vi ser är midsommarstången som långsamt, långsamt reser sig; männen och stången en silhuett mot den klara himlen. ”Som en fallos,” pekar jag beskäftigt ut för dig. ”Nej, det är ju ett kors!” säger du. ”Vad tror du att det ursprungligen var?” säger jag syrligt. Det är jag som har fötterna stadigt i myllan här, jag som är del av det här folket generation efter generation tillbaka. Vi börjar mumsa på harsyran vi kommit för att plocka. Det kunde vara vilken dag som helst. Vi hör inget av stojet, inte fiolerna och dragspelet och nyckelharpan men de måste finnas där. När jag ser mig över axeln ser jag en underligt sugande rörelse kring stången. Små huvuden som sticker upp över de kringståendes, guppar upp och ner. Polska? Varför ser jag allt i silhuett? Och varför kommer Nietzsche till mig: ”Och de som sågs dansa ansågs galna av de som inte kunde höra musiken”? Det är ett långt avstånd mellan dem och oss. De som dansar är de etablerade; vi tar vad vi får ur dikena på jorden och törs inte ens gå fram till festplatsen. Han menade något annat, Nietzsche, men jag kommer alltid att tänka på honom när jag ser ett midsommarfirande igen.

(Utmaning: skriv om en dans)

Utan den heliga familjen

Jag hade en dag i Barcelona, en underbar aprildag. Hop-on, hop-off. Mycket öl förstås, vid nästan varje stopp. Man ska sitta på semestern. Mirómuseet var mitt mål men det var måndag. Givetvis skulle jag se La Sagrada Família också, det var de två stora attraktionerna denna min enda dag – Miró och Gaudí. Miró fick jag lov att avstå från. Så mycket mer tid för Gaudí. Och visst: bakom varje gathörn möttes jag av hans Casa Batlló med sin undulerande fasad och sina balkonger som venetianska masker. Det ropade på mig och till slut gav jag upp och gick in, lät mig slukas. Jag ville ha blivit arkitekt då, stannade för de intrikata ventilationssystemen med det stora luft- och ljusschaktet som gick genom hela byggnaden, lät mig glädjas av de graciösa strävbågarna, särskilt på vinden, min favoritvåning, där allt var funktion och enkelhet men ändå så värmande för hjärtat, tilltalande för ögat.

När jag kom ut hade det blivit skymning. Min bussbiljett var stulen ur fickan. Jag skulle bli den enda turist som varit i Barcelona utan att se Gaudís La Sagrada Família, åtminstone från utsidan. Men jag hade blivit bergtagen och smekt och återupplivad av hans Casa Batlló. Det gjorde ingenting att jag mest tillbringat tiden i Barcelona med att sitta och titta på folk. Barcelona är för mig ingenting hippt, ingenting högljutt, utan detta varma, vänliga hus som sveper in sina besökare svalt i en omfamning – om de är beredda på det.

(Utmaning: skriv om en sevärdhet)

Motstånd

Det är han själv som gör det. Det är när han trampar mig platt som motståndet är det enda som är kvar, han trampar fram en självkänsla i mig, det är inte vinet som flödar fram utan de skrynkliga, tomma druvskalen, de är omisskännligt jag, jag som individ, smetigt utspridda, de är min känsla av själv, den jag tar avstamp från när jag låter höra mitt försiktiga ”nej”, det som ska växa till ett rytande så snart jag får kontroll över min strupe. Enligt Leifs psykologibok som ligger uppe på vinden ska det inte vara så. Självkänsla ska inte växa ur isolering och förnedring, inte ur de trasiga skalen. Men jag vänder mig mot honom, säger: ”Du har inte knäckt mig än” och börjar ordna med mina saker, det som fortfarande är mitt. ”Du bär inte hand på mig igen,” säger jag och han hör att det lika gärna skulle ha kunnat vara ett rytande som en viskning. Nästa gång han försöker säger jag: ”Ut ur mitt hus nu,” för det är ju mitt egentligen. Och jag petar runt i hans saker också, hjälper honom att packa, inte av undergivenhet utan för att det går så mycket fortare så. Han står med en rullväska och en portfölj och undrar över skivsamlingen och stereon och över hemmabion och de andra stora sakerna. Det enda jag gör är att ge honom en lapp med en tid då jag absolut inte kommer att vara hemma, när han kan hämta allt sitt. Jag förundras över min kraft men när han har gått gråter jag litet över de män jag träffar, min historia, och jag lovar mig att hålla koll på mig och min kraft hädanefter, inte falla ner i ynkedom inför en man. Nu blir jag arg. Jag blir så arg på mig själv. För det är bara mig själv jag kan styra och jag har inte gjort det, in i mig har jag släppt dem, männen, låtit dem ta kontrollen. Jag blir arg på mig själv. Jag vet inte ännu hur man blir arg på någon annan.

(Utmaning: skriv om motstånd)

Om ärlighet

Och till slut tror jag att allt är historier. Sanning är ingenting, bara berättelsens skönhet, som ärter ur skidan, morötter raka vägen från jorden. Ska jag vara ärlig mot dig har jag inga åsikter. Inget har hänt mig. Jag har vare sig knarkat eller inte, gjort abort eller inte. Vad spelar det för roll? Allt är historier, jag är bara inte villig att berätta dem. Inte när de ska handla om mig själv. Jag känner mig som ett falsarium begravt i en ärtskida, något litet och slemmigt, jag har inga erfarenheter, min historia är långt ifrån mig. En morgon för tjugo år sedan satt jag vid en jokk i fjällen och åt med fingrarna en röding som var det bästa jag ätit. Ryvitabröd. Kokvattnet som gelé. Det är sant – det vi smakar på, det som finns. Så ärlighet har med minne att göra. Är du glömsk slipper du bära så mycket sanning. Sanningen är tung, som vatten, och omöjlig att ställa ifrån sig i en plastkasse. Du bär din i ett krus framför dig och det blixtrar om dig när du delar med dig av den. Du är givmild, du. Ju mer du ger mig desto mer fjärran är mina egna minnen, de som visar att jag existerat, de som garanterar min sanningshalt. Jag blir en spegel bara, knappt ett vara, din sanning och dina berättelser sköljer emot mig. Jag är en skärm. Snart ingenting.

(Utmaning: skriv om ärlighet)

Fractured

When he wants to write about his life the title comes to him: Fractured. He is a priest, a good priest, liberal, kind, with a vodka bottle hidden in the confessional and a telling breath at Sunday Mass. It's all role play. When he hasn't got a part to play he doesn't know what to do with himself so he plays it harder, relentlessly, the priestly role that he is beginning to hate. It's not a matter of faith. Faith is easy. It's being put on a piedestal that is difficult. He is falling, falling; hence the fractures. He wants them to see his ugly face, he wants his friend the bottle to betray him but all they seem to be aware of is good Father Chris.

And Mother Teresa comes to town. They line up, all the eight priests, Father Chris last. She is small and wrinkled, has an ear for everyone. But she wants a benediction and the priest she singles out is him, Father Chris ”Why me? Take somebody else. I'm the last in line,” he says. She shakes her head. ”I want you,” she says. ”You are the broken one.”

They distance themselves from the others and she explains: ”Only a broken vase can let in the light.” She kneels before him, he raises her up with his hands. ”I should get a benediction from you,” he says and kneels in turn. The sisters have to help her to get him to his feet. The other priests see the pantomime of the whiteclad old nun and the young priest taking turns to kneel before each other. Her eyes are piercing and her low voice full of power when she insists that he shall bless her. When he takes her to a closetlike room for privacy it is not role play any longer. He is going to give this odd and saintly creature a benediction and next, when she has left or some other rainy day, he will solemnly but not soberly adress the issue of his priesthood.

(Utmaning: skriv om något trasigt)

Den knottriga

Vi hade varit och sett premiären på Hajen. O, vad otäckt! Jag och Barbro var glada att vi hade varandra när vi promenerade hem till mig för att dricka sangria och umgås.
– Vad är det här? sa Barbro som kom först fram till min dörr. Hon pekade på något som stod på golvet.
– En fruktkorg, sa jag besvärat.
Jag räknade på fingrarna. I arton månader nu hade Erik skänkt mig stora korgar från Druvans frukt- och konfektaffär med ojämna mellanrum. Som om han fick en ingivelse, bara. Jag låste upp och gick med korgen in i vardagsrummet. Där brukade korgarna få stå på ett satsbord. Sen gick jag skyndsamt till köket för att blanda sangrian. Barbro smög in i vardagsrummet men kom snabbt tillbaka.
– Har du prövat de här? frågade hon och höll fram två matt glänsande, mörkgröna, knottriga frukter.
– Är det det som är avokado? sa jag tveksamt. Nej, det har jag aldrig prövat. Men några gånger har jag fått kiwi. Det är gudomligt.
– Jag har sett hur man skär, sa Barbro, som redan hittat en kniv.
Förväntansfulla tog vi varsin tesked och lät dem glida genom det milt gröna fruktköttet. Öppnade munnarna för detta tropiska nya. Sänkte gommen mot tungan. Fadd och oljig smak utan minsta sötma. Vad i hela världen var detta för frukt? Barbro spottade ut i vasken.
– Det smakade ju ingenting! frustade hon.
– Kanske om man sockrar? föreslog jag försiktigt.
Jo, den gick ner med litet socker. Men aldrig, aldrig skulle vare sig Barbro eller jag köpa avokado på eget bevåg.

(Utmaning: skriv om en frukt)

Svett och annan väta

Du har en annan sorts fukt i din hud. En som får mig att tänka på swimmingpools, gladrandiga gardiner. På Florida. Jag har aldrig varit där men jag vet vad en alligator är. Du öppnar munnen brett och ler mot mig. Jag känner svettdropparna bildas i pannans veck, dit aldrig solen tränger in. Om jag kunde släta ut pannan skulle den ha vita spindelbenssmala linjer. Jag ber att få låna din servett och torkar sedan av mig. Det blir torrt och snyggt en liten stund. Du ser förtrytsam ut. Det breda leendet är tack och lov borta. Jag utnyttjar respiten till att ta en klunk vin. Det är billigt och kallt. Jag skulle kunna dricka det som nyponsoppa men jag samlar mig och ställer ner glaset. Det pärlar litet grand i vätskan. Jag ser din saliv bilda droppar på tänderna när grinet kommer åter. Om du säger något kanske det stänker. I distraktion håller jag upp servetten, din servett. Du kan säga vad du vill nu. Jag är beredd. Jag räknar dollar, nej kronor; jag räknar svettdropparna som åter bryter fram, tar tag i servetten och kramar den.
– Nå? säger jag och för den redan fuktiga servettklumpen till hårfästet.
– Jag kan göra en bouppteckning för tretusen plus moms men vet du, den kan du enkelt göra själv. Du hittar formuläret på nätet. Se till bara att inte skicka in några bilagor, så är det färdigt inom en vecka.
Du ler igen men nu ser jag inte leendet som brett och bitskt längre. Du tar tag i min fria hand och klappar den lätt.

(Utmaning: skriv om något komplicerat)

Om att befria

Om man vill befria någon kan man till exempel ge den personen en liten spade. Inget märkvärdigt, det räcker med en som är något större än en planteringsspade. Och så några frön. Solrosor och krasse. Högt och lågt. Och timjan och basilika, kanske oregano. Ni vet den där rörelsen när man sätter spaden i jorden och lyfter upp en koka. Den säregna doften som är bortom ruttenhet. Earth to earth, ashes to ashes.

Sen kommer väntan. Den är lång. Alla som i något syfte grävt i jorden vet att väntan kostar på. Ett är att ta det första spadtaget. Ett annat är att släppa de näpna fröna ett efter ett i det lilla diket man gjort med krattskaftet. Något helt annat är den förhoppningsfulla väntan på att torra frön ska spira. Det är tur att ogräset finns och ger sysselsättning, och vattenkannan. Det som händer nere i jordens täta mörker får man inte vara med om.

Det är inte samma väntan när man sitter utan klocka i en fuktig cell och undrar när torterarna kommer härnäst. Nej, det är en väntan som sliter och biter i hjärtat, för förhoppningens skull. Och när de sköra skotten till slut kommer gråter man ett par tårar och har svårt att skilja på krassen och solrosorna.

Men solrosorna är de som en gång ska resa sig högt över fängelsemuren, som guldglänsande periskop. Det ger makt. Man går i kriminalvårdens kläder som man alltid gjort och man har ingen aning om vad som händer utanför murarna – inte innanför heller, förresten – men man har sitt alldeles eget land.

Är det inte vad du kallar befrielse? Menar du naivt att man med parlamentariska eller utomparlamentariska metoder ska kämpa för de oskyldigt fängslades frihet? Även om man inte vet exakt i vilket fängelse de sitter, även om man aldrig någonsin kommer att lyckas? Har du aldrig sett en solros?

(Utmaning: skriv om att befria)

Svarta naglar, änglahår

Man skulle kunna peta hans naglar under alla de långa timmar han ligger i dvala men han behöver sina händer, som ritar graciösa arabesker i luften. Han är svårstucken som en ungflicka, de numera magra armarna är giraffprickiga, stora lilablå fläckar.

Rakar sig gör han fortfarande själv, med apparat, noggrant och omständligt, på högra sidan av ansiktet. Ingen får hjälpa till. Då luggas det.

Varken överdrivet prydlig eller direkt sjaskig ska han gå ifrån oss. Om han möter någon på andra sidan får han väl gömma händerna bakom ryggen. Sitt silvervita änglahår instruerar han alltid personalen att kamma i en tjusarlock som frimodigt visar spåren av ärret på skulten och borde charma ljusvarelser såväl som bäraren av himmelrikets nycklar. Han charmade mamma en gång i tiden. Då låg han i skogshuggarkoja i veckorna och kom hem och tvagade sig på lördagseftermiddagen. Lärarinnan var för fin för honom, spådde farmor, men hon hade fel. Och så blev jag till, en blandning mellan stad o ch land, mellan ängel och intellektuell. Jag sitter vid hans sjuksäng och känner hans gener kvillra gensvar i mig. Femtio procent av mig är till hundra procent hans dotter. Jag har inte hans tro och inte hans lokalsinne men liksom han är jag skitig ibland, dock inte värre än att det går att skrubba av någorlunda vid högtidliga tillfällen.

(Utmaning: skriv om något prydligt)

Trubbel

Äntligen hemma. Äntligen hemma i det hus vi har ägt i en halvtimme och känt i ett liv. Det är knuttimrat och från 1814 och alla möblerna är kvar, ja, även köksredskapen och den mekaniska gräsklipparen. Vid proppskåpet och gasspisen är lappar med maskinskrivna instruktioner fastsatta med blå och guldfärgade häftstift.

Vi står i varsin köksdörr och ler mot varandra, bestämmer ordlöst att vi ska gå på upptäcktsfärd åt varsitt håll. Jag går ut i trädgården, klappar lökväxterna som ska hålla rådjuren borta och okända perenner. Man kan älska utan att veta. Ibland är det en förutsättning.

Du är uppe på den lilla övervåningen. Genom ett av de låga fönstren hör jag förtjusta grymtningar och enstaka utrop.

– Var är du? ropar jag.
– I Hedmans skrubben, säger du genom det öppna fönstret.
Dit hade vi aldrig fått gå. Det var det allra heligaste i paret Ströms torparstuga, dit skickades ingen fast allt var där: fotoalbumen, kassaböckerna, betygen och de gamla hattarna. Jag sa farväl till grönskan och försökte rusa upp men mötte dig i trappen tillsammans med ett stilla flöde av toner.
– En skivspelare? sa jag och du nickade. Du tog mig i famn och snurrade mig runt. När vi nått förstubron kom sången. Det var Monica bakom knastret och raspet, omisskännligt, ljuvt och laid-back och gräset var vadhögt när vi dansade runt i skymningen, nynnade och gjorde låten lagom queer:

”Da dadi damdida di da di da di... Ifrån den stunden blev den kvinnan dubbelt hatad.... da da di dam dida da även jag var ratad... da da di damdida... nej åt det gamla ska vi binda vackra kransar... dada di damdida da da dig har jag kär...”

Det är en brudvals som slutar med att den ena snubblar på den andras kjolfåll. Den slutar i ljuset från Hedmans skrubben, där 45-varvaren står och skrapar i tomme medan myggorna anfaller de hopslingrade människorna som nu har ett hus, ett litet hus som de ska förvalta i Ströms anda och göra nytt. Och vi ska jobba och älska och på kvällarna ska vi lyssna på jazz från den lilla resegrammofonen som står på ett sammetsklätt bord i skrubben och vi ska sätta upp lyktor och aldrig, aldrig ska vår trädgård bli vissen, mörk och kall.

(Med stulna rader från Olle Adolphsons visa ”Trubbel”)

(Utmaning: skriv om trubbel)

Fredagen den 10 juni 2011

Vi bevakar med vördnad varje sömnapné du får. De är långa och många, i dagsljuset som målar dig så tilltalande ser du ut att redan ha passerat gränsen. Så drar du in, en lång snarkning.
Tillbaka hos oss.

Du är kolugn men inte inför döden. Du är den enda som inte kan tro att den hunnit ifatt dig nu. Du vaknar till, drar ett skämt och så åter ner i sömnen. Uppmärksammar inte att mobilen ringer men när du får den:
– Tjeena Hasse! Jo, jag mår bra, jag är omgiven av hela ungskocken... Joo... Nej. Jag ligger på sjukhus för att... för att... ja, just det. Det är väl bara ryggen som spökar ibland. Hjärntumören? Nej den har jag aldrig haft ont av. Vi säger så. Vi hörs!
En sekund senare kommer nästa snarkning. Jag vill prata fina avskedsord, böjer mig ner och viskar:
– Pappa, kommer du ihåg när vi var poeter tillsammans?
Dina isblå öppnar sig och det kommer med en förtrytsam snärt:
– Det har väl vi ofta varit!

Det kan ske när som helst, säger överläkaren. Du är på det sluttande planet. Men det verkar bara vara vi besökare som glider på det, ner mot ett farvältagande du inte alls är redo för. Det är komiskt. Du planerar murkel- och hjortronplockning, älgjakt och fisketurer långt sedan du slutat kunna gå till toaletten själv. Borde inte någon göra dig beredd? Vi. Eller läkarna. Eller någon från församlingen. Vinner man den där segerkransen som det står om i Bibeln ifall man inte hajade vad det var för lopp man sprang? Ditt ansikte mitt i apnén är som av Caravaggio. Visst når du målet. Du ska segra. Det vore så likt dig – att häpen få priset och långt senare förstå varför vi stod och vinkade strax före målgången.

(Utmaning: skriv om att vinna)

Handlarn i dalen

Elna tog varligt, nästan smekande, fram kaffeburken av näver och tömde dess innehåll på bordet. Ettöringar, tvåöringar och femöringar mest men också någon prasslande femma, rentav en tia. Det var en lisa att räkna, komma upp i oerhörda tal. Nu hade hon dansen på lördag där hon skulle traktera fiolen och David var med i dikningen åt Torvald. Sen! Sen skulle hon kunna komma och försiktigt breda ut femöringarna över handlarns disk. All glittrande metall! Hon skulle bli skuldfri i handelsbon.

Dansen gick i ett fläng. Hon spelade som om hon vore bergtagen av musiken men det var näverburken hon tänkte på. Veckan efter kom David hem med fem och sjuttiofem. Det var mer än tillräckligt.

De gick stolta båda två nerför backen mot byn. Hon hade ett nytt huckle, vit- och blårandigt, och David hade en nyvänd krage. Han rentav smekte henne med sin torra, spruckna hand. Till nätterna hade han en sorts salva. Ja.

Det var ett biträde i handelsbon men Elna propsade på att handlaren skulle komma ut.
– Vi vill komma ner på noll, sa Elna när han kommit.
– Vi får väl se, vi får väl se, sa handlaren och drämde näverburken i disken så att pengar flög åt alla håll.
– Äsch, bara ettöringar, sa han när Elna och David knäböjde för att samla skatten.
– Ettöringar är också pengar, sa Elna sammanbitet.
Hon mindes köldfrusna vinterdagar nere vid ån, ett öre för varje tvättat lakan. Nog representerar en ettöring ett värde.

De hängde över handlaren medan han räknade. Den ömsesidiga misstänksamhetens endräkt rådde.
– Hm, sa han till slut. Sjuttioåtta riksdaler och fyrtiofem öre.
Utan att vänta på något svepte han pengarna rätt ner i kassalådan men de visste att det var rätt. Fyra ettöringar saknades men det fick väl gå.
– Då ska vi se på skulden, sa han med blöta läppar, som han använde för att väta det beniga pekfingret som skulle bläddra i kreditboken.
– Aha! sa han. Femtionio riksdaler och trettiotvå öre!
Både Elna och David förlorade sig i drömmar om vad de skulle göra med nästan tjugo riksdaler. Laga skorstenen? Köpa en kviga? Spara till ålderdomen? Som två uppsluppna barn tittade de på varandra. Bara att ha så mycket pengar! De blev friare för varje andetag.
– Då tar jag fram den andra boken. Tillgodo. Och präntar där nitton och tretton. Gratulerar, mina kära. Nu dröjer det ända till vintern innan det sinat, det som ni har tillgodo.

Krossade gick de hem.

Det första de hade tänkt göra när de betalat sin skuld var att söka sig till handlaren i Jörn, åtminstone på vintern när det var lätt att färdas, så att de skulle slippa sitta i nätet hos handlaren i dalen.
– Oavsett om man står i skuld eller inte har man händerna och fötterna bundna, sa David.
– Hur kunde han bara ta våra pengar. Varför sa vi inte ifrån?

(Utmaning: skriv om att ha något tillgodo)

Transistorradion

Det var du som bekymrade dig. Du som räknade penningarna och bestämde att jag inte hade råd med en transistorradio.
– Det är så mycket som kan hända, sa du. Pannan kan gå, och varmvattenberedaren. Och endera året måste vi rödfärga huset.
– Rödfärg är då inte så dyrt, dristade jag mig till att säga. Rödfärg är fattigmansvara.
– Din fattigmansvara kostar hundra kronor hinken, invände du. Och ett hus är stort. Och Krona är i sin. Så att.
– Alla har radio, sa jag barnsligt. Alla har haft radio i decennier och den här går att ta med sig överallt!

Ja, jag var så barnslig så jag tog penningarna och for in till Lycksele och köpte den billigaste transistorradio jag kunde hitta. Bara för land- och sjöväderrapporten, Sommar och svensktoppen. En behändig sak. ”Farvattnen utanför Jären och Lista.” Vi hade långt till större vatten men sjöväderrapporten var poesi.

Först hade jag den i snickarboden. Gömde den barnsligt för dig. Men du listade ut att något var å färde när jag smög mig in i boden lagom till klockan ett varje dag i juli. En dag petade du av haspen med en sticka. Du stod i dörren, inte arg – det hade varit lättare – men bekymrad. Nu var du bekymrad för min eviga själ. Vi gick ju i kapellet varje söndag och på Strängmusikens övningar om onsdagskvällarna.
– Det finns radioandakter, sa jag.
– Ofrälsta statskyrkoprelater, sa du.
– Men musiken, Stina! sa jag.
Jag rattade in P2 och ur den lilla högtalaren tillrade Chopin som bäckvattnet här bakom. Du kunde väl inte bestämma dig i en hast för om det var ogudaktigt, för du gick.

– Jag är bekymrad, sa du vid trefikat. Vi har väl alltid fattat gemensamma ekonomiska beslut?
Där lät du som en politiker, om man kunde tänka sig en kvinnlig politiker. Jo. De fanns ju. I det fördolda.
– Om du nu ska börja... Och kon är i sin och allt, fortsatte du.
Då lät du som Stina igen.
– En ko, sa jag. Och transistorn är det första och det sista. Den kan ge båtnad även för dig. Det finns föredragen.
– När har jag tid att lyssna på föredragen?
– När du diskar!
Jag försökte låta så överbevisande som möjligt.

Tre veckor fick jag ha radion i snickarboden. Sen flyttade den in i salen. Du hade tagit fram en helknypplad duk som den fick stå på på ett litet bord med en besynnerligt formad björkvril. Du lyssnade liksom i smyg för det mesta. Jag visste aldrig på vad. Men en gång när vi satt båda två framför Sommar, som vi plägade – det var Torsten Ehrenmark som talade – sa du:
– Tänk att en sådan behändig tingest kan öppna världen för oss. Nu har man så mycket mer att bekymra sig för. Vår typ av lantbruk, till exempel, kommer att gå i graven långt innan vi är pensionsmässiga.
Men du sa det alls inte bekymrat. Du sa det med någon form av salighet. För ett ögonblick tänkte jag som jag tänkt förut att du kanske livnär dig på bekymmer. Att bekymren rentav är goda och bra för dig.

(Utmaning: skriv om att bekymra sig)

Gabriella och Annelie

– Det är väl typiskt! utbrast Gabriella. Majs- och chiliwraps och tequila till midsommar.
Annelie tittade förvånat på henne. Mot vanan blev hon tvungen att säga emot väninnan.
– Det är väl allt annat än typiskt, sa hon.
– Joo, det är så typiskt osäkra svenskar att inte kunna hålla fast vid det svenska, utan suga i sig andra traditioner som svampar.
Annelie var inte säker på vad hon tyckte riktigt.
– En del kanske är typiska på det sättet, andra kanske är mer... mer matjessillstypiska. Liksom. Det är väl olika, det där.
– Typiskt. Du kan inte ha en åsikt. Måste gardera dig.
– Ja, men det är så olika.
– Det är inte mycket som är olika. I landet lagom går vi alla i skock.
– Till våra ensliga röda stugor med vita knutar?
– Ja, tänk om man satte upp kameror vid alla stugorna vid alla insjöarna! Man skulle få se hur alla packade upp samma grillbrickor vid samma tid och tände grillen för sent så att korvarna blev brända, år efter år samma beteende utan att dra lärdom.
– Vad du vet, sa Annelie bara. Hon ville inte bråka.
– Jag har alltid känt mig främmande här. Det är därför jag observerar så mycket som andra kanske missar.
– Där är i alla fall du också typisk.
– Vad menar du?
– Jag tror det är typiskt svenskt att känna sig som en bortbyting i något avseende.
– Äh! Det är det väl inte. Jag har skäl att känna mig utanför.
– Det har alla.
– Vart vill du komma?
– Jag vill inte komma någonstans. Det var du som började med wrapsen.
Gabriella blir arg.
– Å, det går inte att ha en vettig diskussion i det här landet! Alla är för konflikträdda. Var som jag! Var litet osvensk!
– Bingo! Osvensk. Det är väl ändå det svenskaste ordet av alla!

(Utmaning: skriv om något typiskt svenskt)

Faster Hedda och farbror Teodor

Det var sista ransoneringssommaren efter kriget och bara kaffet var på kupong. Storasyster Elsa och jag var ensamma hemma, hon jobbade på pastorsexpeditionen och jag på tvätten. Efter två jobbiga veckor pustade vi ut en fredagskväll, sparkade av oss de trånga skorna och la upp fötterna. Om vi fick sitta och slöa så här ett par timmar, skulle vi kanske orka hitta på något roligt till aftonen. Elsa höll på att hälla upp teet när det ringde på dörren.

Där utanför var det ett mörker. Två ofantliga figurer helt klädda i svart stängde ute allt ljus. ”Ni har aldrig sett oss förr. Vi är faster Hedda och farbror Teodor från Skara,” sa den ena figurens mun. ”Vi är på resande fot genom landet.”

De båda kolosserna bökade sig in genom dörröppningen och släppte sin tunga packning. Detta var året då statens järnvägar lät vem som helst som kunde betala resa hur som helst för en billig penning i en månad. Många passade på att åka så långt som de aldrig åkt, som hit till garnisonsutposten i norr. I vårt torkrum hängde ännu fuktiga lakan omanglade efter den senaste gästen och kaffet var slut.

Faster Hedda och farbror Teodor åt förstås som lejon, slet och rev i tuggorna och tog hela tiden mer.
”Jo, det här var väl gott. För all del,” sa Hedda när hon ätit. Det skulle hon komma att göra efter varje måltid. Stolen var som en miniatyr under hennes breda bak.

Medsamma vi hade utfodrat våra okända släktingar gav vi oss ut för att tigga. I en timme fick vi sitta i förmaket hos Svärds för att så småningom pressa fram vår önskan: om möjligen en enda kaffekupong? om inte för mycket begärt? och kanske två uppsättningar lakan – bara till låns, förstås. Vi var dödströtta.

Det blev fler tiggarrundor. Faster Hedda och farbror Teodor stannade i nästan en vecka. De tyckte det var oartigt av pappa och mamma att vara borta. ”De är ute och reser, som ni,” sa Elsa. ”Fast de skrev i förväg och frågade om de kunde komma,” kunde jag inte låta bli att säga. Elsa nöp mig nedanför armbågen.

Jag ska aldrig glömma när kaffet släpptes fritt. Det var måndagen efter att faster Hedda och farbror Teodor lämnat oss. Samma dag kom också mamma och pappa hem till två uttröttade unga flickor. Jag fick till och med tårar i ögonen när jag beklagade mig men mamma sa bara att det inte var mer än rätt att släktingar fått njuta vår gästfrihet när pappa och hon gästat andra. ”Men ni är inte faster Hedda och farbror Teodor,” sa jag sammanbitet. De hade till och med fläckat Svärds sänglinne med något fett, såg Elsa och jag när vi bäddade ur.

(Utmaning: skriv om ett avbrott)

Vid tjärnen

Du går ner till tjärnen. Det är i midsommarnattens eviga skymning, när naturen drar ett lättjefullt andetag innan dygnet börjar om. Ur dyn växer de renaste näckrosor. Det är här de är rosa och står som pigga pistiller ur det blåbruna vattnet. Skogen står så tät runt tjärnen att horisonten är ett öga. Jag ser det, allt ser jag, skönheten i skogen och lugnet i dina steg när du banar väg genom ormbunkarna. Vad för dig till tjärnen just i kväll? Varför är det du som ska finna mig i min bedrövelse? Jag kommer att fråga dig många gånger och du säger alltid samma sak: en gammal kärlek förde dig till tjärnen och du fann mig för att kärleken skulle bli ny.

Du kommer genom ormbunkarna. Stadiga ben, litet hjulbenta, i gröna tretorn. Jag ligger invid vattnet, gulgröna spyor på min vita klänning som hasat upp. Inget förmår jag göra. Kanske kräkas litet mer. Du frågar inget, bara skyler mig och lägger en arm om min rygg, den andra under benen och lyfter. Jag vill vara kvar hos näckrosorna. Jag vill gå med dig. I stället svävar jag över riset, du hittar en väg till byn som inte går förbi festplatsen och stilla når vi din mammas vita hus. Där får jag ligga i en säng och du ställer en hink bredvid den, hushållspapper på nattduksbordet. Så ber du mig sova. Det är första gången jag hör din röst.

Jag tror jag hör den igen när jag vaknar på midsommardagens morgon men det är P1. Du sitter med din mamma och dricker kaffe. Jag svajar ut i köket och får te. ”Mår du bättre, hjärtat?” frågar mamman och jag viskar ”tack.” Så berättar ni samtidigt om när du blev full första gången. Det låter som Piff och Puff på julafton. Inte mycket vettigt går att höra men du inte bara spydde, verkar det som, utan var också dum och litet otidig. Sen skrattar ni väldigt gott. Säger att jag måste vara lilla Lena från Skäret, är det första sommaren eller andra jag är här? ”Första,” säger jag. ”Ja, varmt välkommen i byn,” säger din mamma. Du är blond med litet skyigt hår och har en stor prilla under läppen. Du tar mig upp på din moped och kör till vårt hus i utkanten av byn. Där lugnar du mamma och pappa, säger att vi lekt ringlekar hela natten, ”Vi gör så här,” säger du och så frågar du mig artigt om du kan komma och visa mig runt ordentligt någon dag. Någon dag blir varje dag den sommaren. Ja, det är ett litet minne från när jag var ung och drack för mycket första gången.

(Utmaning: skriv om skymning)

Mårran på fjället

I många månader hade jag väntat. Sett pappas gamla diabilder från Tarfaladalen, mäktig, isande, som något Mårran kysst. Lyssnat på en udda kassett från biblioteket med jojk. Kollat utrustningen detalj för detalj. Extra tältpinnar, Leukoplast, nödtändstickor.

Ellinor hade sagt ja. Redan när hon slutade tvåan hade hon sagt ja: hon skulle fjällvandra med mig när hon slutade trean. Med mig, bara mig. Från Abisko till Nikkaluokta, inte direkt Kungsleden utan en alternativ väg. Jag trodde mig inte om att få henne men jag trodde att jag skulle få henne för mig själv. Nu traskar jag här genom Tjäktja tillsammans med Ellinor, Beda och Kristin.

Ellinor är fin. Jag har tittat på henne sedan jag gick i nian, hon i sjuan men jag menar inte bara att hon är fin att se på. Hon kan gå tyst långa sträckor och man känner gemenskap med henne. Hon ringde en dag i juni från kursgården där hon sommarjobbar. Berättade om sina kamrater som så gärna ville fjällvandra.

Vad skulle jag säga? Så många förberedelser som kändes meningslösa. Myggvingeskira drömmar slitna i revor. Något slocknade.

Det är inget fel på Beda och Kristin. De är trevliga, högröstade göteborgskor med jargong. Går och tjattrar som på en skogsmullepromenad. Och verkar tycka om mig. Det är det inte alla som gör.

Visst blir Ellinor också en annan när de är med. Jag kan tänka mig att hon slits mellan mitt sätt att vara och deras. Hon är sådan, öppen, flexibel. Kanske bjöd hon med Beda och Kristin för att det kändes obehagligt att gå med mig ensam, en kille, trots att hon känner mig så väl. Kanske ville hon inte dras in i mitt allvar – det som en del tror är dysterhet. Jag blir som en Mårra bland de sociala, rör mig i utkanten med inåtvänd kylande längtan.

På kvällarna läser vi Tove Jansson. Det skulle vi aldrig ha gjort om vi varit ensamma, Ellinor och jag. Mumintrollen passar så bra på fjället, tycker Beda. Jag får vara glad att hon inte tagit med sig Plupp.

Tove Janssons böcker lär mig om Mårran, denna kyliga koloss av ensamhet. För var dag känner jag mig mer och mer som hon. Varje rörelse jag gör, varje ord jag säger utspelar sig i ett vakuum av meningslöshet. Och varje åtbörd skulle vara så annorlunda om det bara vore Ellinor och jag. Jag ser på de fnittrande flickorna mot den ljusa natthimlen. De ser ut som turistreklam och jag äts upp av köld.

(Utmaning: skriv om någon sällskaplig)

Myshörnan

Det är stans största hus, en herrgård nästan, åt utkanten till, numera med Statoilmack och en radhuslänga på avstyckad mark men trädgården är ännu lika stor och vild och kuperad. Jag låser bilen utanför grinden, vill promenera upp trots allt. Det är aklejatid och trädgården är som en tropisk korg. Skugga och ljus.

Hon är liten och har blivit rund. Hon öppnar sakta efter att ha beskådat mig länge genom titthålet i dörren. Sådant vet jag. Jag är van.
– Margot Östling, säger jag. Det är jag som ska sälja ert hus.

Det går bra på nedervåningen. Det går bra på övervåningen. Först när jag ska upp och inspektera vinden kommer minnena ifatt. Hon låter mig äntra den ensam. Svag i knäna, se. Jag kommer upp och det är precis som då, den svaga doften av damm och trä, ljuset från gavelfönstren. Till och med vår myshörna är helt intakt. Afghanska mattor, puffar och kuddar. Och böcker. Äcklet och Gentlemen och Bröderna Karamazov och Det andra könet och många, många fler. I staplar och i gamla ölbackar. Det enda som är noggrant avlägsnat är dina ”följeböcker”, de tjocka anteckningsböckerna du alltid skrev i. Alltid.

Vi skulle bli författare, sa du. Jag visade med mina tomma händer att jag ingen anteckningsbok hade. Du köpte mig en. En olinjerad, så att jag kunde skissa också. Den köpte du i Stockholm, den och vietnamesisk kola med rispapper om som man kunde äta. Och jag glömde alltid boken hemma.
– Du måste ha den med dig jämt, sa du. Intryck bleknar så snabbt.
Jag fick bäst betyg på mina uppsatser men var för tuktad – nu menar jag stilistiskt – för att kunna slänga mig ut på en författarbana. Du var vild, i alla fall halvvild, som aklejorna därute. Jag läste troget Äcklet från pärm till pärm och kunde inte säga något efteråt, du bläddrade än här, än där, sen skrev du flera sidor i följeboken.

Det blev praktisk filosofi först, för dig.
– Det värsta med att bli författare är att man måste vänta så länge på att få tillräcklig erfarenhet av livet, sa du.
Hade jag redan börjat ledsna? Var det därför jag valde ekonomlinjen och skaffade pärlhalsband? Kunde jag hemligen erkänna för mig själv att jag inte förstod Bröderna Karamazov?

Uppsala. Nya kamrater. Börssidorna. Livets verklighet. Du var också i Uppsala. Vi brukade träffas på Norrlands, allt glesare, och säga ingenting med några väl valda ord. Det intressantaste var att höra dig citera ur dina refuseringsbrev.
– De har i alla fall läst. Snart så, sa du.

När dina böcker började komma var det dock länge sedan vi slutat träffas helt och hållet. Jag köpte dina alster och klippte ut recensionerna ur tidningarna men gick inte på några signeringar och glömde ofta böckerna uppfläkta någonstans mitt i på glasverandan eller i bastun.

Försiktigt går jag nedför stegen från vinden. Ler och säger till fru Tallman:
– Det ser bra ut.
– Margot Östling, säger hon stilla. Du hette Norberg som ung. Förstår du inte att jag känner igen dig?
Jag rodnar oförmodat.
– Petter hälsar. Han ringde i morse. Då sa han att du kan ta vad du vill från myshörnan däruppe, helst alltihop. Vill du ta det nu?
Jag tänker på hans böcker som ligger runt omkring i min egen kåk och samlar fukt.
– Jag har redan en myshörna, säger jag.

(Utmaning: skriv om en epok)

Täck och otäck

Fabian är otäck. Om det är för att han har ärvt en otäck gen eller för att han varit med om något otäckt vet han inte. Han vet inte om sina gener – de var väl ganska normala, morsan och farsan, vad han kunde se. Han vet däremot att han var med om något otäckt när han var liten. Det går inte en dag utan att han inte tänker på det.

Fabian sitter och syr i en hyrestvåa i en stad neråt landet. Han syr kedjestygn och stjälkstygn och plattsöm och schattersöm. Det är första gången han syr schattersöm. Stjälkstygnen blir vackrare, mindre hackiga, än någonsin förr.

Anna är täck. Hon är ganska säker på att det beror på att hennes täcka fader betäckt hennes täcka moder. Hon tänker kort sagt inte mycket på det.

Anna sitter och syr i ett sommartorp i Bollnästrakten. Hennes stjälkstygn lämnar en del i övrigt att önska, linjerna blir inte så flödande, men helhetsintrycket är ganska bra.

Nu sträcker sig Fabian och Anna efter moulinégarn nummer 402, Fabian med vänster hand och Anna med sin högra. Om det inte vore så långt emellan dem skulle deras händer nudda vid varandra , kanske skulle de rycka till, måhända vakna upp inför vad de höll på med, kanske utbyta någon fras.

Man kan lätt se för sig hur Fabian och Anna för en stund lägger ifrån sig sina broderier, vandrar ut i den friska junikvällen och återigen förstulet smyger händerna mot varandra. Allt kan sluta i, säg, en smultronsöt kyss mellan den täcka och den otäcka. Men aldrig ska Anna få veta att hon kunnat lära sig sy finare stjälkstygn av Fabian. Aldrig ska Fabian ana att han stygn för stygn, färg för färg, syr i samma takt som en flicka som bor sjuttio mil bort.

Det enda som förbinder dem är att de båda prenumererar på Veckotidningen och just idag i brevlådan fått hem Veckotidningens broderipaket ”Älgko med kalv i motljus”. De kommer aldrig att mötas. Aldrig att blicka in i varandras outgrundligt djupa ögon. Aldrig att förnimma en igenkänningens rara rysning utefter ryggen. Men de kommer att ha samma textila konstverk på väggen.

(Utmaning: skriv om ett samband)

Nere i dalen

Inte bara smög du en arm om hennes hals på fyllan. Inte bara lämnade du dansen tidigt och gick de sju kilometerna med henne till hennes torpstuga i dalen. Du lämnade också avtryck med din stank på hennes lår – och längre in. Till yttermera visso satt du, när jag kom fram i gryningen, på farstubron och täljde på en pinne, visslande. Du hade tagit min plats.

Men jag måste låta dig vara. Jag kan bara beskåda utvecklingen och hoppas. För min älsklings hals är hennes, inte min. Det står henne fritt att bjuda vem hon vill in i sitt torp och i sitt sköte. Det märke jag satt på henne är inte ett ägomärke, utan ett hemligt tecken på våra själars frändskap.

Gäll är din vissling. Duvorna tystnar, förvirrade. Jag kan inte gå in över tröskeln utan att du är borta. Jag vill och får men jag kan inte. Det är hon som ska välja nu.

(Utmaning: skriv om något graverande)

The Woman with the Fairy Tale Coat

Glistening on the social arena – she has got this fairy tale coat which she can turn inside out and thus become fabulous in clusters of three people or more. Her smile widens with a tantalizing sheen. She is a Tintomara character, mysterious and elusive. As long as she wears her cloak, she can get any human creature, man or woman or in between.

On the home arena she is not interested in people at all. She has got a bed which is not for copulation but for profuse reading. Characters in books are less demanding than real people and they have the endearing trait of dying now and then.

She has got a desk which she uses for her writings on caterpillars. Every so often she sends off a wad of papers to the Society of Natural History. Then she turns the cape inside out and strides, lucious and seductive, into the night of the beautiful and the famous.

Is she an entomologist who appears to be a nightfly? An avid reader of fiction who doubles as a bug collector? Or an outgoing woman of some reputation whose real identity is to read about people, for fear of meeting them?

(Utmaning: skriv om något skenbart)

Gömda

– Mamma? viskar jag. Mamma?
Ut ur mörkret kommer en hand och lägger sig över min mun. Vi får inte förråda vår närvaro. Jag vet det så väl men jag talade ur sömnen. Långsamt, för att inte avge minsta ljud, makar hon sig invid mig i min säng gjord av sockerlådor. Alldeles för trångt. Hon smeker min grubblande panna, som om det syntes vad jag behöver. På andra sidan muren stånkanden och stön. Flyttar de något? Kommer de att se lönndörren bakom bokhyllan? Vilka är det som är där? Är det bara familjen Povdiv eller har det kommit myndighetspersoner? Varför skulle Povidvs möblera om utan att tala om det för oss? Jag är inte rädd. Tankarna går bara i cirklar och träffar inte rätt.

Mamma andas i mitt öra:
– Var inte rädd. Var inte rädd.
Jag är minstingen, nyss fyllda åtta. Jag är en viss risk. Det sa herr Povdiv när vi fick flytta in på våningsplanet ovanför verkstadslokalen, innanför Povdivs egen lägenhet. Hade jag varit det minsta yngre hade han inte vågat ta emot oss.
– Rita är en stillsam unge, sa mamma. Hon vill bara läsa och skriva.
Men det blir inte mycket läst. Fru Povdiv tycker att det är en säkerhetsrisk bara att gå till biblioteket och låna böcker åt en åttaåring. Papper får jag hur mycket jag vill. Jag ritar och skriver. Skriver sagor som jag läser för de andra i kvällningen, när verkstadsarbetarna har gått.

Mamma har inte mycket att göra. Det märks på henne. Hon är mera tvär och svår att förstå sig på. Inte ens maten får hon laga, det skulle verka misstänkt och förresten har vi ingen spis. Mest sitter hon och väntar i fåtöljen. Hon har väntat i arton månader nu.

På dagarna måste vi vara alldeles tysta, när de jobbar där nere mellan sju och fem. Då sover vi mest. Vi ser ändå aldrig ljuset. Den underbaraste tiden på dagen är klockan sex, när vi kan kräla ut ur våra bäddar – ja, en timme senare än när de slutar i verkstaden men det är som om huset behöver den tiden för att ställa om sig och bli tryggt för oss nattvarelser. Då kommer maten. Vi får ett lagat mål mat om dagen. Efter maten pratar vi, fortfarande viskande. Vi spelar spel och läser för varandra. Jag vet inte om det är som att vara på läger eller i fängelse eller något annat. Vi har i alla fall varandra men jag märker att jag har blivit mycket mer sprättig och nervös.

Mamma längtar efter ljuset och årstiderna. Jag tänker inte mycket på det. Jag gör ett eget spel som handlar om romarriket. Det finns en bok här som jag läser och läser. Jag har fått klister och färgkritor av herr Povdiv. Det är som om de vuxna tål det här sämre än vi barn. Mamma sämst. Det är som om mamma förlorat mycket av sin mjukhet. Hon lyssnar förstås alltid när herr Povdiv rapporterar om nyheterna. Jag lyssnar aldrig. Det är nog för att hon lyssnar så noga som hon blir sträng och stram och orolig. Men inte nu, under sovtiden, då hon ligger i min lilla lådsäng och gnuggar min näsrot. Jag är på väg in i sömnen igen när lönndörren bräcks öppen med ett brak och dagsljuset väller in. Till och med jag, som är minst, vet det hon vetat i flera minuter: att det är slut nu.

(Utmaning: skriv om en mamma)

Teckna med bultande hjärta

Jag brukade faktiskt fängslas av spädbarn. Perfekta små tår, ett helt nytt liv i sin egen rätt – ni vet, allt det där. Allt det där, ni vet, som ska vara närmast religiöst. Snusa dem i nacken. Låta dem gripa om ett finger.

Fortfarande vill jag teckna deras konturer. Då tänker jag med saknad på Kerstin Thorwall. Hennes flyhänta, perfekta streck. Liksom hon vill jag hålla mig på ett sådant avstånd att jag kan rita dem, spädbarnen. Bara på det avståndet växer min kärlek.

Jag vet att jag får vänta fyra-fem år. Tills jag ser dem på sina sparkcyklar med dubbla hjul bak, som de bär i stället för att åka på för att visa sig starka. Det är en större utmaning att teckna dem då, de rör sig så snabbt och jag avundas Kerstins oavslutade linjer, som ger rörelse och ibland djup.

Det är egentligen från det att de kan gå som jag börjar kommunicera med dem. Jag vinkar. Kastar en kommentar. En ett och ett halvt-åring promenerar över vår gård med sin pappa. Jag intervjuar henne om hennes kompisar och dagiset och hon svarar adekvat på alla frågor. Pappan är förstummad. Tror att jag kommer från en annan planet. The Child Whisperer. Jag är inte säker på från vilken planet jag kommer just då. Det enda jag vet är att jag talar jämbördigt.

Stilla går jag mot min port i saknad av barn tätt inpå mig. På botten av min diafragma känner jag lättnad därvid. Jag är nog bäst på glimtvisa möten. Då kan även jag vara fängslande.

(Utmaning: skriv om något fängslande)

En spann över helvetet

Kära sufier! Minns ni dagen när den av den högste älskade, vår lugna, vackra asket som älskade Allah för hans egen skull – vår kära Rabia – kom störtande genom gatorna i staden med en brinnande fackla i ena handen och en spann vatten som skvimpade i den andra? Vi stod och tryckte i gathörnen medan hon sprang genom varje gränd och över varje torg, ropande: ”Jag ska tända eld på paradiset och hälla vatten över helvetet!” ”Jag ska tända eld på paradiset och hälla vatten över helvetet!”

Den äldste av oss lyckades stoppa henne för att fråga vad hon höll på med. Darrande stod hon i gathörnet och flämtade fram: ”Denna dubbla slöja måste lyftas från pilgrimernas ögon!” ”Vilken dubbel slöja?” frågade den äldste. ”Föreställningen om paradis och helvete, förstås,” sa Rabia milt. ”Vi ska be till Allah i trängtan bara efter honom, inte av rädsla för straff eller förhoppning om belöning.” Hon trampade på stället nu och vi tackade och lät henne gå. Som en flaxande korp rusade hon vidare och skränade sitt rop: ”Jag ska tända eld på paradiset och hälla vatten över helvetet!”

Fritt efter legenden om Rabia al-Basra, 700-talet

(Utmaning: skriv om ett spektakel)

Med wasabi

Mikael hade wasabispetsad soja på slipsen när han kom tillbaka från lunchen. När jag påpekade det krävde han genast att få ta min.
– Då tar jag din, sa han.
– Men jag står på golvet och tar hand om kunderna hela dagen! sa jag.
– Och jag är chef, sa han.
Just den dagen hade jag sidenslips. Den var grå och rosa. Dagen därpå frågade jag.
– Var är min slips? sa jag och höll fram hans polyestersnara.
Han fingrade på den där den hängde från min hand och utbrast:
– Men den är ju inte tvättad!
Han utstötte ett föraktfullt ljud och gick. Var min slips är vet jag inte än i denna dag.

(Utmaning: skriv om en småttighet)

Pianomannen

På affischen utanför gamla bryggeriet stod det att Peter Jablonski skulle spela i Konserthuset – hade spelat, kunde Elfride konstatera när de kom närmare. Det var en gammal affisch. Gustaf suckade.
– Jablonski har ett mycket vackert anslag, sa han allvarligt.
– Jaa, sa Elfride och tittade på den tilldragande mannen på affischen.
– Anslaget, sa Gustaf torrt. På pianot.
– Skulle du ha velat gå? frågade Elfride.
– All världens musik kommer ju till mig på P2 och flygeln i Konserthuset är inte den bästa.
– På vilket sätt? frågade Elfride automatiskt utan att vara särskilt intresserad.
– Jag vet inte om det är resonansbotten som fått sig en spricka eller om det är strängspår i hamrarna.
– Kan du sånt där? sa hon förvånat.
– Min tös, jag är gammal pianobyggare. Svärds i Linköping. Har du hört talas om... Nej, det har du förstås inte.
De kom ut på gruset och Elfride fick koncentrera sig för att manövrera rullstolen med den mycket gamle mannen, som satt som en tanig fågel, liksom på pass.
– Men flygeln borde renoveras, fortsatte han obehindrat. Det är en skam att vi inte har ett instrument i toppform i en så pass stor stad. Det är nästan en skam att Peter Jablonski nedlåter sig till att spela på det.
– De flesta hör inte...
– Men han hör. Han vet!
Gustaf suckade igen.
– Om du visste hur mycket som måste fungera för att du ska kunna slå an en ton på en flygel. En ton! sa han.
Elfride tänkte raskt för att förekomma föreläsningen.
– Det är väl en hammare som slår på en sträng...
Gustaf suckade en tredje gång, tänkte på smäckra kapselskaft och välformade hammare, tänkte på den precisa mekaniken som hör till varje tangent, tänkte på den milda euforin i att öppna en gammal flygel för att renovera den.
– Duktig flicka, sa han. Det är en hammare som slår på en sträng.
Han tittade på sina darrande händer. Fingrarnas smidighet var borta, de såg mer ut som klor. Vad var det för liv? Leva i trettio år efter pensionen. Inte kunna göra ett vettigt handtag. Tråka ut de små nymfetterna som tog hand om honom.
– Vi far hem nu, sa han. Jag vill lägga mig.
”Lägg dig och dö,” tänkte hon och ångrade sig.
”Lägga mig och dö,” tänkte han hoppfullt.
Elfride försökte ta upp ett par konversationstrådar men gubben var tyst hela vägen hem. Plötsligt förstod hon vad de andra menade när de sa: ”Nu sitter han i verkstan igen.”

(Utmaning: skriv om ett anslag)

Burarna på ängen

”Ditt liv är som en sommaräng med burar på!” säger en kär vän som är klok nog att förstå att sommarängen är henne given, medan burarna är av hennes egen fabrikation: Ängslan, Ångest, Förtvivlan. Hon är även sitt eget vaktmanskap.

Stressen som öppnar burarnas portar sitter i långt efter att hon trappat ner kraven, långt efter det att ängen borde vara fri från burar.

Nu handlar det om att hon väntar sig kritik.

Hon har egenmäktigt fattat ett beslut om sitt eget liv. Hon är femtio men det handlar om pengar och relationer och därför känner hon på den luddiga nivån, på bröstnivå, att hon inte får svara för sina egna handlingar. Hon håller sig kvar i öppningen till buren Ängslan, tar spjärn mot dörrposterna. Dörren får inte slå igen. ”Mitt liv är en sommaräng!” skriker hon högt – bara till sig själv, men en grupp skator lyfter skränande. Hon betraktar fåglarna. Anspänningen är stark. En mäktig kraft drar i henne in mot buren. ”Min sommaräng!” skriker hon.

Hon ska bli vuxen nu. Bestämma själv. Det kostar litet ängslan, litet portgångsängslan, men buren ska inte få slå till om henne. Hon har fattat sitt beslut och ska stå ut med kritiken. Hon är femtio, nästan vuxen, och hon ska vara ute på sin sommaräng.

(Utmaning: skriv om ängslan)

Jesu sanna familj

När jag var barn och vi begravde fåglar skulle jag alltid vara präst. Om jag var ensam var jag präst i alla fall. Jag var ofta ensam. Gick upp i studier av Stalin, Hitler och Gandhi. Skrev listor med deras för- och nackdelar. Hur många barn har inte begravt fåglar?

Jag ville leda och fick göra det. Mer än det – jag ville att mitt liv skulle vara stort, utspela sig på de glättade tidskrifternas framsidor. Jag var av ett sådant format, det kände jag. Jag kände det när jag skapade min kyrka, som var öppen för alla. Jag var inte religiös, jag var över religionen själv. Vissa kallade mig Gud. De vita jungfrurna flockades omkring mig, min delikata uppgift var det att skåra dem öppna när de var mogna. De tackade mig gråtande för deflorationen och ibland fick det göras igen. Deras mjälla skinkor. Deras doftande vaginor.

Allt detta och mycket mer gjorde jag förstås helt utan att vara under köttets herravälde, nej, andens var mitt herravälde och som en fader vårdade jag mig om mina barn.

Och jag är Jesus. Det är jag. Det har varit känt bland bröderna i sju år och elva månader. Jesus Kristus är inkarnerad i mig och jag tog hand om mina lamm, ända tills militären knackade på dörren. Då sade jag åt de mina att bita sönder ampullerna de bar i en kedja om halsen. Att leda är ett grymt uppdrag. Min egen ampull hade jag glömt på handfatskanten i mitt privata residens. Därför sitter jag nu här. De kommer att få tag på mig. Allt är ödelagt runtomkring. Det kostar stor ansträngning att hålla ryggen rak.

När åtta år gått till ända skulle vi lyftas alla, hela den stora Familjen, Jesu sanna Familj, till att sitta på Gud Faders högra sida och döma våra vedersakare. Det var inprogrammerat. Men Satan, världshärskaren, hackade programmet och tog över domedagen. Därför alla dessa ansikten förvridna av cyanid. Mina älskade barns ansikten, förrådda och offrade bara en månad före Segerns dag. Jag ritar över dem heliga tecken med min hand. Jag skulle ha en revolver här. Nu rämnar portarna. Jag går in i tystnaden. Alla ska se att jag är Jesus. Inte en fågel faller till marken utan att jag vet om det.

(Utmaning: skriv om något tvivelaktigt)

Barnens sår

Läkningen är allas. Allas ansvar. Det tillkommer modern att blåsa på såret, sätta på ett plåster; fadern att göra en vagga av sina ben. Syskonen retas, javisst, men mor Sigrid i grannhuset och alla mostrarna kommer och putsar upp livet med lekar, finurliga gåtor och små muffins med kokos på.

Barnet är allas ansvar. Barnet när det ramlat, när det klämts och när det skändats. Svala händer, vidunderliga sagor. Det är barnets rätt.

Lek med det läkande barnet. Ingen vet hur djupt såret gått. En dag ska vävnaden vara frisk men såret har en spegelbild i barnets otillgängliga själ. Du vet inte hur den ser ut men där finns den alltid. Bara fingerlekarna, sångerna och sagorna kan mildra dess reflekterande verkan.

(Utmaning: skriv om att läka)

Nyckelnovell

En intern historia

Det var välvilja som låg bakom det ödesdigra erbjudandet. Aldrig hade den berömda båtburna bokbarnmorskan Ann Ljungberg trott att hennes lilla tävling skulle orsaka så mycket skada. Hon var rätt nöjd med sitt puttriga nätverk ”Skrivpuff” och en glad dag slängde hon till de tappra puffarna ett ben: Den som skrev den längsta puffen skulle få en skrivarhelg i Sevilla med coachning och allt. Endast vid exakt lika längd skulle kvaliteten få fälla avgörandet. Slutdatum för tävlingen sattes tre veckor framåt i tiden.

Knappt hade Anns erbjudande nått puffosfären förrän de fridsamma pufferskorna – ja, det var mest pufferskor – började slåss med tangentbord och skärm. Saqer gick i däck på en gång och därmed var disco ensam i pojkbåset. Men striden följde inte könsgränserna, det var allas krig mot alla. Endast Putti Kraftlös och Sofia Zim (a.k.a Frankie Teardrop med mera) höll sig lugna i sina genibubblor och puffade med långa intervall – den ena kort, den andra långt. Mycket långt. Men inte ens Sofia Zims forna kraftprov kunde mäta sig med de texter som nu lades upp. Länge ledde disco med ”Esters levnad dag för dag” (upplagd till utmaningen: ”Skriv om att glittra”) men Razaha kunde inte låta bli att bräcka honom med ”Tre fazetter av att vara mor” och alla lade upp längre och längre texter dag för dag. Den solidariska viljan att läsa allt gav upphov till allt från gråtattacker till spontana semestrar och sjukskrivningar.

Puffandet var inte längre en njutning. Det var ett gissel och en plåga. Dag för dag skrattretande långa puffar. Tusentals ord. Det visade sig att både Dakota och Marmoria hade fuskat – den ena genom att klumpa ihop samtliga sina texter om de rara små barnen, den andra genom att helt sonika lägga upp en halvt genomarbetad roman som hon jobbat på ett par år. Med rätta blev de diskvalificerade, trots att Marmoria försökte komma igen med en både blödig och sarkastisk text som handlade om mänskliga rättigheter genom tiderna.

En som sorgligt nog stod sig slätt i kampen var förstås Kalle Byx. Hon hade sitt givna format och sin istadiga integritet. Men till och med hon sågs mot slutet av tävlingsperioden tänja sig till både fem och sex rader. Där visar det sig hur konkurrens påverkar även de starkaste psyken.

På slutet grät alla av trötthet och av sorg över sina förlorade musor, de som flytt i protest mot det barbariska övermåttet. Som tur var kraschade servern när Feffe plötsligt stormade tillbaka in och i en trombliknande virvel av adjektiv, verb och väl valda substantiv försökte knipa åt sig vinsten.

Ingen vann. Ingen skulle någonsin vilja tävla igen.

Ann satt utmattad och klippte med ögonen. Så många ord hade hon aldrig i sin lektörstillvaro sett. Hon lovade sig själv att aldrig upprepa fadäsen.

När servern efter några månader reparerats, var stegen till puffen försiktiga och få. En liten haiku lades upp. Kalle Byx sa sitt. Alla ville suga varligt på alla orden och Y kom tillbaka med sin minimalistiska konst. Kanske skulle volymerna växa, kanske inte. Frågan frambringade likgiltighet eller rysningar. Varje ord som släpptes var smakat och tuggat och långsamt avläst med fingertopparna. Varje ord var i konstnärlig mening sant.

(Utmaning: skriv om en maktkamp)

Vägen hem

När vi vill gå hem och dricka choklad har vi vandrat runt så länge att vi är vilse. Jag är vilse. Det är jag som är ciceron på den här vandringen bland Brommas finare villor. Jag störtar fram till några ungdomar som står och pratar i ett gathörn och frågar dem var Brommaplan ligger. De stirrar på mig. Ingen vet var Brommaplan ligger. Jag vet att vi borde ha drygt tio minuters väg hem.
– Men det är ju nära, säger jag.
– Joo, Höglandstorget ligger där, pekar en kille, och därifrån kan ni ta spårvagnen till Alvik. Sen tar ni tunnelbanan till Brommaplan.
Det är en omväg på flera kilometer. Hur man ska ta sig dit till fots har de ingen aning om. Geografiskt är det så nära till sextiotalshyreshuset där jag bor; materiellt och andligt kunde det finnas på ett annat tidsplan, djupt nedbäddat i myt eller svävande i en ännu inte realiserad tid. Vi väljer en riktning på måfå.

(Utmaning: skriv om något svårfunnet)

Nelly

Det var en vecka innan du skulle fraktas till arbetslägret. Det var det sista passagerarplanet från Berlin till Stockholm. Du var med, och lilla mamma, tack vare att Selma Lagerlöf hade skrivit till kungen och Prins Eugen sekunderat.

Dina själfulla ögon. Din skyddade tillvaro. Din privilegierade position. Allt är relativt.

Förintelsen lyfte din poesi och du såg dig som de dödades röst. Det var en del av din mystik. Du tänkte inte på att det kunde kränka dem som faktiskt överlevt – för du befann dig länge i Sverige, hela återstoden av ditt liv, och en liten rännil av de brända, märkta sipprade ut ur koncentrationslägren till slut. Vad hade du för rätt att bära vittnesbörd? Dina själfulla ögon, allt som är relativt.

Du bodde med lilla mamma i en liten, liten lägenhet på Bergsundsstrand vid Hornstull i Stockholm. Lilla mamma var psykiskt och fysiskt skör, krävde heltidspassning. Om nätterna, i mörkret, skrev du dina dikter. Du hade din diktargärning, dina litterära vänner; exilen i sig var tung men lättare än de flestas... allt sådant här är relativt.

Symbiosen med lilla mamma brast när döden trädde in och du förmådde inte tygla dina egna maror. Nazisterna som spionerade och bevakade. Efter en tid blev Beckomberga ditt andra hem, där du hade ro att skapa. Du var där i perioder – alltid förmögen att återupprätta en skyddad tillvaro.

Men mest var du här, i lägenheten på Söder, som nu finns i exakt kopia under jorden på Kungliga Biblioteket. På vägen hit strök jag med handen över ryggarna på böckerna som Dag Hammarskjöld hade i sin våning i New York. Från lägenheten åkte du den korta vägen för att ta emot Nobelpriset på din sjuttiofemårsdag den 10 december 1966. Privilegierad, javisst.

Kanske var det så att du så starkt trodde på din roll som de dödas röst, att du måste skapa den förföljelse som inte fanns. Din lägenhet, enkel, prydligt borgerlig – är den en cell eller en oas? Din skyddade tillvaro så trång, att fåglarna kraxande måste flaxa iväg i alla riktningar från den. Allt är relativt.

(Utmaning: skriv om främlingskap)

Texten handlar om poeten och dramatikern Nelly Sachs

Flickan och mamman och dikten

Den unga flickan hade stretat. Tidiga morgnar när ingen annan var uppe, tre kvart efter skolan innan någon hunnit hem. Fort skulle det gå också. Hon skapade en försoningsgåva efter att hon hade haft en konflikt med mamma om alkohol. Inte varit direkt full men inte fullständigt nykter heller. ”Du som är så förståndig!” ”Jag trodde du trodde på Gud!”

Hon komponerade en dikt. Det var första gången hon skrivit en dikt, förutom haikudikterna i skolan. Fem sju fem. Hon skrev om bandet mellan dem, att det aldrig skulle brytas. Hon menade det. Det var äkta. Utan mamma vore hon ingen. Jo, utan mamma skulle hon klara sig men inte utan hennes uppmuntran.

Sen mätte hon och räknade rader och skrev försiktigt in dikten i ett häfte. Det passade precis. Åtta sidor. Hon tog ett duvblått papper och vita och gula kritor och målade ett omslag. Det blev faktiskt riktigt fint. Slutligen sydde hon samman allt i vecket med sytråd utan att sticka fel och förstöra något.

För säkerhets skull slog hon in dikthäftet i ett paket innan hon kom med det och en kopp kaffe till mamma en morgon. Mamma hade börjat gråta. ”... skälvande av iver att nå,” läste hon. ”... skälvande av iver att nå.”
– Min egen, älskade flicka! sa hon sen och de kramades.
Även flickan hade en klump i halsen men den gjorde gott.

Hon gick ner till sig och städade bort alla kladdar och skisser. Dikten skulle bara vara mammas. Hon skulle kunna ta fram den när hon ville och se hur fin deras relation är. Detta var för fjorton dagar sedan. Nu var det flickans tur att bära ut tidningarna till återvinning. Öppningen till tidningsbehållaren var liten, det gick bara att ta sådär fyra tidningar i taget. Luckan föll hela tiden igen.

Medan hon håller på, ser hon i kassen kanten av något välbekant. Något blått och vitt och gult; något som någon förfärdigat med möda. Mamman har inte kastat det av misstag, det är rivet tvärs över i bitar.

Flickan drabbas av yrsel, lutar sig mot tidningsbehållaren med den hand som inte håller kassen. Hennes första impuls är att behålla bitarna för att kunna skriva om dikten, bevara den. Sen åldras hon plötsligt tre år och hivar alltihop i behållaren, sammanbitet. Det går inte att prata med någon kompis om detta, föräldrar ska inte existera, men hon messar Johanna: ”Jag tror jag har blivit vuxen.”

(Utmaning: skriv om återvinning)

From Camp 3/III

Dear Mum,

How are you doing? I think about you constantly. Finally, I've earned my right to write to you.

I'm having a lovely time here at Camp 3/III. The Camp is situated on an estuary in xxxxxxxxxxx. We pick mussels for the corps. The marshland is beautiful in the evenings. Thanks to the corps, we have now received wellington boots. They serve well not only on the beach and on the marshes but when we pick potatoes as well, not to mention how much easier it is to clean the barracks when we can leave the dirty wellies outside. Before xx xxxx xxxx xxxxx xxx xxxx.

We always keep the barracks spick and span. There is one latrine per 24 persons. Not least when we empty the latrines do we thank the corps for the wellingtons.

Life here is not only about picking mussels and growing potatoes. No, first and foremost it is about learning, rehabilitating, earning a place in society. To this effect, we attend lectures and fostering classes in the evenings. There is also the practice of xxxxxxx xxxxx xxxxx xxxxxxx, carried out by the corps.

I love it here. Next time I can write is in December.

Mum, do you remember the nursery rhyme about the xxx? Please, try to remember. That's what I ask from you.

Since I have been here for six months now, parcels no heavier than 250 grammes can be sent via the corps headquarters in London.

love
Marjorie

ps. the xxx!

deletions made by the Central Censorship.

(Utmaning: skriv om ett läger)

Oumbärligt

Hon har ringt och bett oss komma en halvtimme senare än vi bestämde men dammsugaren står framme när vi dyker upp. Med ett svettigt leende möter hon oss och slänger fram en skål jordnötter. ”Inte riktigt färdig med middagen,” urskuldar hon sig och stänger in sig i köket. Vi sitter kvar i rummet och beskådar kaos. Högar av böcker och påbörjade stickningar, gamla fruktskal och kläder. Och så damm, damm, damm. Plötsligt dyker hon upp igen. ”Roa er själva!” säger hon och går med beslutsamma steg fram till bordet. Ena halvan av det befriar hon från högar genom att lämpa över dem på soffan, bråten på den andra halvan skyfflar hon galant ner på golvet. En grön duk med fläckar i tre olika färger blottas men den får ligga kvar. Snabbt langar hon fram bestick och tallrikar och så kommer middagen in, italienska delikatesser – mozzarella, kallskuret, kronärtskockshjärtan, oliver. Hon har bara öppnat förpackningar och skurit ost och tomat. Sist kommer hon ut ur köket med en rulle hushållspapper och en flaska vin. ”Varsågoda!” När vi satt oss tänder hon omsorgsfullt en kandelaber och korkar upp vinet. Sen tar hon fram en rund liten bit metallfolie. ”Vet ni vad det här är?” säger hon. ”Det är en Drop-Stop.” Hon formar den till ett rör och sticker in den i flaskhalsen. ”Inget spill. Inga fula fläckar. Jag klarar mig inte utan den!”

(Utmaning: skriv om en oumbärlig pryl)

Lingonens lek

lingon, ljummen, leka, lyssna, len

Vuxna i den här staden vet bara om vad saker kostar och om bilar och tunnelbanan och plast. Det är lättare att vara hos farmor. Hon bor i skogen nästan, man korsar en väg utan asfalt och så är det tallar och sånt. Skogen har många våningar, säger farmor, och hon pekar på lavar och mossor och örter och ris och på djurens och fåglarnas bajs. En mossa heter husmossa. Den heter så för att den också har många våningar. När farmor visar ser man det men annars syns det inte. Det är ofta så med farmor. Det är ett minus. ”Vad har hon dillat i er?” brukar mamma säga på vägen hem hit till staden men då spänner pappa munnen och griper hårt om ratten och man slipper förklara. En gång skulle pappa och mamma ta en långhelg i Alanya. Det ligger utomlands. Då fick vi vara hos farmor i tre nätter och fyra dagar. Vi fick härlig ljummen äppelkräm när vi kom men lillebror sa ”Snor ska vara salt” när han skulle förklara varför han inte tycker om kräm och det tyckte farmor var så roligt att hon skrattade som på tecknad film och så stekte hon upp litet korv. Nästa morgon skramlade farmor på vinden och kom ner med hinkar och mjölkhämtare och bärplockare. ”Nu ska vi lyssna till lingonens lek,” sa hon. Vi smög på lingonen och det såg faktiskt ut som om de studsade omkring när man kom ner på samma höjd som de. Farmor sa att det var små, små flickor där nere, Idlaflickorna, som satte bären i rörelse. Det är deras handsvett som ger lingonen deras skimmer. Vi plockade och plockade. När vi inte iddes plocka mer så lekte vi en stund. Till och med lillebror plockade litet grand. Och mycket snart stod pappa och mamma på förstutrappan och långhelgen var slut. I skolan skulle vi skriva om vår helg och jag skrev att farmor bor på landet, i Vallentuna, och kan allt om naturen. Jag skrev om husmossan då, fastän det var längesedan hon berättade om den. Jag skrev inte om vad brorsan sa om snoret eller om Idlaflickorna. Vissa saker är känsliga. Jag går faktiskt i fyran.

(Utmaning: skriv fem favoritord på ”L” och en berättelse som innehåller minst två av dem)

Altaret

Hon hade varit som en liten säl, lat men rörlig. Älskat att åka pulka och skidor, gå omkring, till och med dansa – fast det tänkte hon inte på då, att hon älskade alla de här sakerna. Först när värken kom i tjugofemårsåldern blev hon tacksam för sin spolformade kropp. Hårt stoppad och med mycket underhudsfett, en riktigt arktisk typ, robust – ända till nu, när hon pinade sig till bussen på morgnarna och om kvällarna satt och gnydde med svarta halvvantar i merinoull på, precis som om det skulle hjälpa. ”Det finns lindring men inte bot och det kommer sannolikt att bli värre,” sa läkaren. Han var i alla fall ärlig. När hon stapplade iväg från honom tittade hon på de passerande kropparnas bekymmerslöshet. På fula rörelser och graciösa, ryckiga och mjuka. Och i sinnet satte hon upp ett altare till sin kompakta, användbara kropp, den som varit, men det sved varje gång hon tackade för vad hon haft.

(Utmaning: skriv om värk)

Zen och skräcken i Nanking

Föreställ dig en buddhistisk respons på krigshandlingar. Just det: Sakyamuni Buddha sätter sig och mediterar i vägen för de anfallande soldaterna. Det är bilden av buddhism. Det är buddhism. Förbudet att döda är så välkänt att många tror att alla buddhister är vegetarianer.

Ta då emot denna utsaga av Sawaki Kodo från 1942: ”Vare sig man dödar eller inte dödar, upprätthålls föresatsen att inte döda. Det är föresatsen att inte döda som svingar svärdet. Föresatsen som kastar bomben.”

Sawaki Kodo var en av 1900-talets största zenbuddhistiska mästare. Ett flertal andra zenmästare ägnade sig från förra sekelskiftet och framåt åt samma sorts krigshets i buddhismens namn. D.T. Suzuki, den japanska zenbuddhist som länge var mest känd i västerlandet, konstaterade, också han under andra världskriget, att det var så praktiskt med zen – själv ideologilös kunde den appliceras på vilken världslig ideologi som helst.

På Luciadagen 1937 intog Japan den gamla staden Nanking i Kina. Peking och Shanghai hade de redan lagt under sig. På sju veckor i Nanking lyckades japanerna mörda, våldta och tortera 350 000 kinesiska invånare. Fler dog i Nanking än i Hiroshima och Nagasaki tillsammans. 80 000 kvinnor blev våldtagna – många i gruppvåldtäkter – och en del stympade. Fäder tvingades våldta sina döttrar, söner sina mödrar. Barn och åldringar skonades inte. Tusentals unga män halshöggs, brändes levande eller användes för bajonetträning. Till och med nazisterna i staden tyckte det var jobbigt med detta barbari.

Så här svamlar ungefär samtidigt D.T. Suzuki: ”... i verkligheten är det inte han som lyfter svärdet, utan svärdet självt, som dödar. Han som lyfter svärdet hade ingen strävan att döda någon, utan fienden uppenbarar sig och gör sig till offer. Svärdet utför liksom automatiskt sin rättvisegärning, vilken är en gärning av nåd. Mannen med svärdet blir en konstnär av första graden, i färd med att utföra ett verk av verklig originalitet.”

Dessa farbröder, mästare och lärare, har många utövare varit beredda att gå i elden för, även nu. Moderna buddhister måste titta med nya ögon på lojalitet och underkastelse, som finns som ett starkt stråk i buddhistisk kultur och ställer enorma krav på lärare och utövare. Liksom zen färgades i Japan av till exempel shintoism och de starka feodala strukturerna samt av det strama, det sköna, det enkla, färgas buddhismen i väst på både gott och ont av vårt slöa men toleranta samhälle och av mycket, mycket mer som inte går att se på så nära håll. Slöheten gör kanske att vi aldrig blir upplysta, men också att vi inte ids lyfta vapen mot någon. Ingen lat människa har någonsin tagit initiativ till ett krig.

(Utmaning: skriv om lojalitet)

Herr Rembrandt van Rijn!

Jag är Er underdåniga tjänare, Er lekkamrat, Er vän på jorden om ni vill, fast jag tror inte mitt slappa förhållningssätt till konsten skulle tilltala er. Men kanske fick jag bjuda ut er på en bägare någon gång, vi kunde utbyta iakttagelser och skratta oss fördärvade. Jag tror Ni var en gamäng som tänjde på konventionerna. Det ser jag mest på teckningarna och på etsningarna. Självporträtten i olja ser närmast kungliga ut men i etsningarna är Ni så busig, att man förvånas av att Ni stannar på papperet. Att Ni har gjort det i snart fyrahundra år. Ni verkar så ögonblickligt fångad, som om Ni bara gjort ett snabbt avtryck och vandrat vidare.

Det är ju det. Hur mycket jag än vill tro det, är vi inte samtida. Ni ser ut som någon jag kunde träffa på någon billig pub i Stockholm. Med ett fullständigt oneurotiskt förhållande till Er själv – nå, det är i och för sig ovanligt på pubarna här i stan. Ja, jag bedömer Er som oneurotisk trots alla dessa självporträtt. Ett motiv man alltid har med sig, eller hur? Jag vet hur det är. Jag skriver om sakerna på mitt skrivbord ibland. Om min nyckelknippa. Man måste hålla igång även om man inte har något storslaget framför sig.

Ni målade knappt några landskap. Men allt i Era bilder är natur. ”Välj bara en Mästare – naturen,” ska Ni ha sagt. Och så tog Ni en kopparplåt insmord med Er alldeles egna syraresistenta gegga, mjuk och formbar, som tillät mjuka linjer, milda övergångar, mörka stråk. Och allt var teknik och lätthet och det blev ännu ett porträtt av Er själv. Oneurotiskt. Enligt naturen. Jag tackar Er för ert föredöme.

med en sorts kärlek
maria marmoria

(Utmaning: skriv om en etsning)

Geronimo

Gud vad spännande!

Vi samlar all vår underrättelsetjänst och våra specialstyrkor med sina specialhelikoptrar och skjuter ner vår fiende i hans sovrum.

Gud vad spännande!

Allt vi gjort sedan 2001 får sitt berättigande, från inlåsningen av de undergivna gossarna i orange till hundramillilitersflaskorna på flyget.

Gud vad spännande!

Han står där, yrvaken och vacker i sitt långa skägg. Hans fru ställer sig framför. Det kallas ”mänsklig sköld”. Hon är bara att skjuta ner.

Gud vad spännande!

Så här jobbar västerländska demokratier. Pang på, ba. Vi dödar människor som dödar människor för att visa världen att det är fel att döda.

Gud vad spännande!

(Utmaning: skriv om något spännande)

Nederbörd

En kort stund haglade det och solen lyste snett genom dis. Jag gick mot äppelträden, du vet, där grusgången möter asfalt, och jag kunde inte säga om det var hagel som föll eller om det var äppelblommens knutna knoppar som smattrade mot marken, en ridå av vita bollar i grått ljus.

(Utmaning: skriv om att gissa)

Tävling i rymden

Det var tävling idag i just den här rymden.
Jag blev ensam kvar. Kan man säga att jag vunnit?

De första lådorna var lätta: tro, hopp, kärlek – det gamla vanliga.
Den fjärde var lydnad och jag tänkte att visst, det var ju bara på skoj
men hoppet försköts från tron och jag blev osäker på vad jag höll på med.
Redan hade många av de andra ramlat men jag fortsatte:
Fem: vänskaplighet med döden
Sex: mod
Sju: absolut glömska.

Jag tror att det var tävling idag i just den här rymden.
Jag tror att jag vann men jag känner mig så ensam.

(Utmaning: en bild att skriva till)

Tyst vår

”Vi lever i en brytningstid,” säger pappa. Jag lystrar vaket. Ska han äntligen benämna det som är? Cancersvulsten som åter växer i hans hjärna. Ska han säga nu några ord om hur han tänker sig döden, och begravningen, och kanske också något om hur mamma ska klara huset, eller hur hon ska göra sig av med det? Ska han bekänna någon oro eller frustration eller vrede över att ligga i en utsträckt väntan på en säker död som dock kan vara avlägsen?
”Ja,” säger jag mjukt och manande.
Det blir tyst.
”Jag menar klimatet,” säger pappa och den ansamlade luften pyser ur mig. Åter kutryggig sjunker jag ihop. När jag säger något är det vasst:
”Det här är inte en brytningstid. Brytningstiden har redan varit. Vi hade vår chans med Tyst vår.”
”Då var du inte född! Klimathotet fanns inte då.”
”Nej, men vår dövhet fanns redan. Vår dövhet som förpassade miljöfrågorna till ett 'egentligen'.”
”Vad menar du med det?”
”Att vi resonerar så, att 'egentligen' bör vi 'tänka på miljön' men i grund och botten är vi inte redo att förändra våra vanor.”
”Annat än för att åka på fler och fler långresor,” hakar pappa på.
”Köpa fler och fler teveskärmar.”
”Mer och mest av allt.”
Vi ler mot varandra och pappas ögon sluts. En snarkning som en fladdrande fläktrem. Jag tar hans grönvita hand. Varje tid är en brytningstid. En gång satt han och höll min hand så här när jag sov, fängslades av dess litenhet, dess skönhet. En annan gång bröt jag mig fri från hemmet. Sedan dess har fokus varit mer på min generation än på mammas och pappas. Nu dras jag in igen av sjukdom och ålderdom. Fokus är på dem, den som ska agera och sköta är jag. Jag har inga barn. Det var en brytningstid jag missade. Därför är jag ovan vid att vara vuxen på just det här sättet. Jag lyssnar på snarkningarna. Det är en brytningstid. När som helst kan hans liv brytas. Vår samhörighet finnas som ett dunkelt, rått minne. Jag har aldrig förlorat en förälder.

När mamma kommer in sitter jag och gråter.
”Vet du att han vill ha en storbildsteve här inne?” säger hon.
”Neej.”
”Jo. Vi måste förstöra väggen helt och hållet.”

(Utmaning: skriv om en brytningstid)