Sönderlyssnad

Nu har jag lyssnat mig fast i dig. Alla berättelser som eggade mig så, de kommer i kaskader ur din mun och du märker inte hur jag står frusen i en rörelse, som en harpalt framför strålkastarna på en bil, fastlyssnad med stelnad blick. Jag minns inte hur man talar längre. ”Har du nånsin erfarit stark smärta?” säger du efter en lång historia, klarblå blick och jag svarar: ”Ja, det har jag.” Mina egna erfarenheter som trampade jordgubbar, ett rödmosigt klet som inte påminner om ursprunget. ”Ja, det har jag,” men bilderna som blir berättelser finns inte där innanför kraniet och du ville ändå inte lyssna. Tror jag. Hur ska det här gå? Tänk om du tystnar en dag eller försöker tvinga mig att tala. Hur ska jag kunna berätta att jag lyssnat sönder spinalvätskan på något sätt så att orden inte finns längre? Jag kan inte belasta dig med det. Det är mitt ansvar hur jag lyssnar. Jag tittar in i ditt fina, vänliga ansikte när du tystnat ett ögonblick mellan två historier. Det ser uttryckslöst på mig. I tanken sträcker jag ut stunden till en hisnande timme eller två. En tidsrymd när vi bara ser på varandra. Jag tänker att du ska säga ”Vad tänker du på?” och jag ska gå och dunka huvudet mot väggen nedanför proppskåpet. Det varar dock bara en nanosekund. Sen är du igång igen och jag lyssnar lättat.

(Utmaning: skriv om att lyssna)