Generösa Gerda

– Himlen är min belöning, säger Gerda trosvisst.
Gerda är den snälla horan. Hon gör det gratis och så långsamt som han vill ha det. Han går inte till henne ofta, bara när han vill belöna sig själv. När han skickat pengar hem till frugan. När han gått ett dubbelskift eller jobbat tjugoen dagar i rad. Hur Gerda fått in i sitt huvud att hon ska ta sig an honom utan betalning vet han inte. Han såg henne en gång i en mörk gränd och dröjde väl på stegen.
– Hej mörka snygging, sa hon.
– Inga pengar, svarade han taffligt på hennes språk. Det är lättare att förstå än att tala.
– Du får femtio procent, sa Gerda och han förstod inte.
Hon smög upp till honom i en kysk omfamning och sa:
– Jag tar mig an dig gratis.
Hjälpte det att han var ung och hade en fin kropp?
– Det var oskulden i dina ögon, säger Gerda.
Hon öppnar alltid sin famn för honom. Alltid. Och han tänker på henne när han springer på byggnadsställningarna; murbruk, betong och trä överallt. Men när hon suger av honom tänker han alltid på frugan. Nilani. Inte för att hon gjorde sådant men för att hon i mörkret var hans prinsessa, i mörkret och värmen i Kochchikade, prinsessan som väckt hans manlighets lilla kobra för allra första gången, den han vill lära sådant som Gerda lärt honom. Han räknar med att det är trettiotre månader tills han kan återvända hem.
– Himlen min belöning.
Och han tror inte direkt på någon himmel men han vet om lagen och orsak och verkan, han vet att han är karmiskt förbunden med Gerda och att det hon givit ut ska komma åter till henne.

(Utmaning: skriv om en belöning)