Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

torsdag 30 juni 2011

Stjärnor i mig

– Jag undrar var universum slutar och stjärnorna tar vid, säger Nils lillgammalt.
– Stjärnorna är i universum, min skatt, svarar modern.
– O-hoh. Då är det stjärnor i mig.
– Hur kan det komma till stånd?
– Jo, för du har sagt att jag är ditt universum.
– Ja, jag lever och andas och rör mig i dig.
– Då är jag väldigt, väldigt stor. Det är stjärnor i mig.
Och pojken blåser upp ansiktet och börjar sväva över syrenbersån där de suttit och druckit kaffe (modern) och svartvinbärssaft (Nils). Modern försöker förgäves hålla honom kvar i det manchesterklädda benet men han stiger allt högre upp.
– Jag ser ända till Mariannelund härifrån, ropar han mjukt. Men jag ska högre, mycket högre upp. Det är stjärnor i mig!

Sens moral: Tuta inte i dina barn att de är hela din värld. Då kan de försvinna för dig i den riktiga världen.

(Utmaning: skriv om att undra)

5 kommentarer:

  1. underbar hisotria, och jag tycker man kan skippa sensmoralen jag...

    SvaraRadera
  2. Tycker om din historia om en parvel med gott självförtroende.

    SvaraRadera
  3. Söt historia. Mariannelund har ju en speciell betydelse i den svenska litteraturen.

    SvaraRadera
  4. Tänkvärd, rolig, välskriven. Håller med Tisteln om sensmoralen.

    SvaraRadera
  5. Jag tänker på när Emil firade upp Ida i flaggstången, och ser även de bilderna när jag läser din text.

    SvaraRadera