Utan den heliga familjen

Jag hade en dag i Barcelona, en underbar aprildag. Hop-on, hop-off. Mycket öl förstås, vid nästan varje stopp. Man ska sitta på semestern. Mirómuseet var mitt mål men det var måndag. Givetvis skulle jag se La Sagrada Família också, det var de två stora attraktionerna denna min enda dag – Miró och Gaudí. Miró fick jag lov att avstå från. Så mycket mer tid för Gaudí. Och visst: bakom varje gathörn möttes jag av hans Casa Batlló med sin undulerande fasad och sina balkonger som venetianska masker. Det ropade på mig och till slut gav jag upp och gick in, lät mig slukas. Jag ville ha blivit arkitekt då, stannade för de intrikata ventilationssystemen med det stora luft- och ljusschaktet som gick genom hela byggnaden, lät mig glädjas av de graciösa strävbågarna, särskilt på vinden, min favoritvåning, där allt var funktion och enkelhet men ändå så värmande för hjärtat, tilltalande för ögat.

När jag kom ut hade det blivit skymning. Min bussbiljett var stulen ur fickan. Jag skulle bli den enda turist som varit i Barcelona utan att se Gaudís La Sagrada Família, åtminstone från utsidan. Men jag hade blivit bergtagen och smekt och återupplivad av hans Casa Batlló. Det gjorde ingenting att jag mest tillbringat tiden i Barcelona med att sitta och titta på folk. Barcelona är för mig ingenting hippt, ingenting högljutt, utan detta varma, vänliga hus som sveper in sina besökare svalt i en omfamning – om de är beredda på det.

(Utmaning: skriv om en sevärdhet)