Förbunden

Mörka, helt ofarliga nätter bakom fällda persienner när han gräver i hennes kött. Då är hennes ansikte helt avslappnat. Hon är solbränd och spetsnäst och har de rätta proportionerna och hon ligger långt, långt under honom och säger ”Kom!”, säger ”Michael!”, säger ”Ja, så!”, fast inte i den ordningen. Hennes svett luktar rosmarin och de älskar halva natten och han är så djupt förbunden med henne att han känner sig helt fri.

Det har varat i trettiofyra dagar och han vet inte vad det är han tänker men en olust är det, på dagtid, när de sitter i hans pärlspontade kök och dricker kaffe efter jobbet. När han pular med sitt, på jobbet och hemma. Peter ringer, vill ha pokerkväll. ”Ta med den nya!” säger han. ”Vad är det hon heter?” ”Astrid.” De åker dit i hans gravstensgrå Ford Granada och hon står på trappen med honom, en ölburk i handen. Det är inte ölburken i sig, även om han tycker det är vulgärt. Det är att han känner att hans vänner inte kommer att tycka om henne, kommer att undra därför vad han ser. Hon har de rätta proportionerna förstås och något är det som han talar med henne om alla dessa eftermiddagar men han kan inte redovisa för sin inre tribunal vad exakt det är som får hans hjärta att mjukna som smör. De har ett band och det begränsar hans frihet.

Han vet fortfarande inte vad det är han skulle skämmas för hos henne men det spelar ingen roll, för nu blir han själv irriterad men kan absolut inte säga på vad. Det är något med henne som stör honom. Bara när hon är tyst och tittar uppmärksamt på honom har de den där samhörigheten igen. Han gör sitt vanliga, binder flugor, läser Ed McBain och känner att hon tycker att han stjäl tid från henne. Varje sekund av tystnad en skamfullt tillgripen skatt och han blir skyldig henne för den. Han kan inte bryta sig loss. Han är förbunden med henne och det hindrar honom att leva sitt liv.

Men det rör sig bara om trettiofyra dagar! Det kan väl brytas upp?

Nej, för fortfarande när hon ser honom i ögonen gör det något med hans inre organ, säger något om att livet inte kan levas utan henne. Han gör sig ofri, säljer sig själv som slav för att detta har betydelse, det hon säger med sina ögon. Och han tittar på andra som är del av ett par, alla andra, och undrar vad de sålt och vad de gett upp och för vad.

(Utmaning: skriv om ett hinder)