Motstånd

Det är han själv som gör det. Det är när han trampar mig platt som motståndet är det enda som är kvar, han trampar fram en självkänsla i mig, det är inte vinet som flödar fram utan de skrynkliga, tomma druvskalen, de är omisskännligt jag, jag som individ, smetigt utspridda, de är min känsla av själv, den jag tar avstamp från när jag låter höra mitt försiktiga ”nej”, det som ska växa till ett rytande så snart jag får kontroll över min strupe. Enligt Leifs psykologibok som ligger uppe på vinden ska det inte vara så. Självkänsla ska inte växa ur isolering och förnedring, inte ur de trasiga skalen. Men jag vänder mig mot honom, säger: ”Du har inte knäckt mig än” och börjar ordna med mina saker, det som fortfarande är mitt. ”Du bär inte hand på mig igen,” säger jag och han hör att det lika gärna skulle ha kunnat vara ett rytande som en viskning. Nästa gång han försöker säger jag: ”Ut ur mitt hus nu,” för det är ju mitt egentligen. Och jag petar runt i hans saker också, hjälper honom att packa, inte av undergivenhet utan för att det går så mycket fortare så. Han står med en rullväska och en portfölj och undrar över skivsamlingen och stereon och över hemmabion och de andra stora sakerna. Det enda jag gör är att ge honom en lapp med en tid då jag absolut inte kommer att vara hemma, när han kan hämta allt sitt. Jag förundras över min kraft men när han har gått gråter jag litet över de män jag träffar, min historia, och jag lovar mig att hålla koll på mig och min kraft hädanefter, inte falla ner i ynkedom inför en man. Nu blir jag arg. Jag blir så arg på mig själv. För det är bara mig själv jag kan styra och jag har inte gjort det, in i mig har jag släppt dem, männen, låtit dem ta kontrollen. Jag blir arg på mig själv. Jag vet inte ännu hur man blir arg på någon annan.

(Utmaning: skriv om motstånd)