Dansen

Vi kan inte se knätofsarna härifrån, tack och lov. Det enda vi ser är midsommarstången som långsamt, långsamt reser sig; männen och stången en silhuett mot den klara himlen. ”Som en fallos,” pekar jag beskäftigt ut för dig. ”Nej, det är ju ett kors!” säger du. ”Vad tror du att det ursprungligen var?” säger jag syrligt. Det är jag som har fötterna stadigt i myllan här, jag som är del av det här folket generation efter generation tillbaka. Vi börjar mumsa på harsyran vi kommit för att plocka. Det kunde vara vilken dag som helst. Vi hör inget av stojet, inte fiolerna och dragspelet och nyckelharpan men de måste finnas där. När jag ser mig över axeln ser jag en underligt sugande rörelse kring stången. Små huvuden som sticker upp över de kringståendes, guppar upp och ner. Polska? Varför ser jag allt i silhuett? Och varför kommer Nietzsche till mig: ”Och de som sågs dansa ansågs galna av de som inte kunde höra musiken”? Det är ett långt avstånd mellan dem och oss. De som dansar är de etablerade; vi tar vad vi får ur dikena på jorden och törs inte ens gå fram till festplatsen. Han menade något annat, Nietzsche, men jag kommer alltid att tänka på honom när jag ser ett midsommarfirande igen.

(Utmaning: skriv om en dans)