Utmaning 331 - Vad är vardag?

Nu gör jag ett avbrott i vardagsbestyren och skriver dagens Skrivpuff. Nej, men vänta nu - det här är ju det enda jag gör rutinmässigt i min vardag, skriver Skrivpuffen. Då kan det väl inte vara ett avbrott?

Vad är vardagsbestyr och vad är avbrott i desamma? Dricka en kopp kaffe? Baka en morotskaka? Öppna posten?

När jag är lycklig är varje vardagsbestyr ett avbrott i de övriga vardagsbestyren. När jag är olycklig bjuder knappt ens natten på avbrott. Någon dag ganska snart ska jag skriva skönlitterärt igen. Tills dess: dessa beskäftiga små inlägg. Ursäkta, jag bryr mig inte. Jag skriver precis vad som faller mig in. Det här är mitt avbrott i vardagen.

(Utmaning: Skriv om ett avbrott i vardagsbestyren)

Utmaning 330 - Svag karaktär

Jag har en högst dimmig uppfattning om vad svag karaktär är. Som tur är får jag en ledtråd. Det tillhör moraluppfattningen hos gemene man att rökare har dålig karaktär. Jag röker. Ergo är min karaktär svag. Det känns tryggt att veta. Om jag inte rökte skulle jag inte veta säkert hur det är ställt med min karaktär. Stackars alla icke-rökare. De går i ett moralfilosofiskt skymningsland. Det kan ju inte bara vara så enkelt, så att man har stark karaktär om man inte röker.

Det kommer säkert att bli väldigt inne inom kort att prata karaktär, så hopplöst ute som det känns nu. Men jag skulle förvåna mig själv om jag komme att ta reda på vad karaktär innebär. Jag är fullständigt övertygad om att alla gör så gott de kan, och det tycker jag är huvudsaken.

(Utmaning: Skriv om att ha svag karaktär)

Utmaning 329 - Om fördelning (och livets mening)

Det första du måste veta är detta: livet har ingen mening. Du är satt här att äta dina äpplen och skyla dig i ull. Till detta ändamål behöver du cirka tiotusen i månaden. Då får du råd med en liten bostad också och det är praktiskt. Äpplen, ull, en säng, några ägg - runt detta är du fri att skapa din egen ekvation som kallas livet. Tiotusen går snabbt att få ihop om du har utförsgåvor som är eftertraktade. Du kanske till exempel är bra på att leka med barn. Då kan du passa barn åt andra som är ute och samlar ihop sina tiotusen på något annat sätt. De kanske till exempel säljer bilar till andra, som behöver åka långt och länge för att komma till platsen där de kan samla ihop sina tiotusen. Håll med om att det inte låter meningsfullt! Det är helt OK att det inte är meningsfullt. Blanda över huvud taget aldrig samman begreppen "mening" och "liv". Skaffa dig dina äpplen, dina ägg och din ull och förbluffas över att det hänger samman, livet, utan det kitt som kallas "mening". Du kanske kommer på att det som stimulerar dig mest är att komma på intressanta bokstavskombinationer. Eller varför inte ordkombinationer? Livets mening - ur din subjektiva synvinkel - kanske är just en mening, med subjekt och predikat, som äger kraft för sin skönhets skull? Skapa då denna mening. Slåss för denna mening. Men tro inte att själva livet har någon mening. Och tro för allt i världen inte att du löser någonting genom att dela ut de där tiotusen rakt av till var och en. Om det vore så enkelt, skulle någon redan ha gjort det. Eller hur?

(Utmaning: skriv om att fördela)

Utmaning 328 - Tre svåra frågor

"Hur har du råd?" är den första frågan. Den brukar ställas av vänner som får en inblick i hur litet pengar jag har och besvaras efter humör. Ibland säger jag "I get by with a little help from my friends" och det är sanningsenligt. Häromdagen fick jag till exempel en länge efterlängtad SodaStream av en kär vän. Den skulle jag inte ha haft råd med själv.

Den andra frågan är: "Har du inte tråkigt?" och brukar ställas av vänner som inser hur litet jag gör. Faktum är att jag inte har särskilt tråkigt. Jag har förlorat förmågan att ha tråkigt. Om jag får tråkigt, tänker jag, och då brukar tråkigheten gå över.

Den tredje frågan är: "Men vad gör du hela dagarna?" och brukar ställas av vänner som inser att jag inte tittar på teve. Den frågan svarar jag svävande på. Dagarna går fort. Jag är läs-, skriv- och stickkunnig och jag äger ett staffli samt en halv hund. Ingen kan ha tråkigt då.

(Utmaning: Skriv om de tre vanligaste frågorna du brukar få om din livsstil)

Utmaning 327 - Min fiffiga skalle

Jag har en krater i min hjässa. Den släpper in, den släpper ut - vilket är väldigt behändigt, för då kan jag till exempel ta in information även om öronen skulle vara upptagna och ge ut, även om munnen är upptagen. Mest använder jag den till telepatisk kontakt. I går var det en brud som blev ilsken, mycket ilsken, på min puff. Den handlade om att spänta fjässing. I stället för att skriva ett opersonligt e-mail till henne kunde jag fånga henne just som hon tänkte sina förbittrade tankar och sända iväg en salva subliminala förklaringar: "allt är grönt, allt är skönt, du förstår när du dör - om inte förr". Vad jag kunde se, slutade hon vara arg på mig och började fastmer fundera på att själv spänta fjässing.

De flesta borde spänta fjässing. Så gott som all min vakna tid använder jag till en telepatisk kampanj för detta ändamål. Längst har jag kommit med Malix. Hon kan knappt blunda utan att hennes medvetande uppfylls av sonora röster som säger "Spänta fjässing". Det låter som ett klockspel. Snart har jag vunnit över henne och många med henne. Det är mitt uppdrag här på jorden - att vinna över så många som möjligt till fjässpäntarnas skara. Allt det här jag bestyr med Skrivpuff är bara en potemkinkuliss. Ja, jag kan fullt ärligt säga att jag skiter i litteratur. Fjässpäntningens vana ska spridas på det världsvida nätet och jag har förmånen att vara dess profet. Alla de besynnerliga texterna på denna blogg samverkar blott till detta: att fjässpäntningen förs fram några steg på sitt segertåg över världen. Jag har utvalts just på grund av kratern i min hjässa, min förmåga till telepatisk kommunikation. I går och idag har budskapet för första och sista gången synts i klartext. Hädanefter kommer det att matas in i er vad ni än tar er för. Ni kan inte värja er. Det är sedan länge för sent. Spänta fjässing!

(Utmaning: skriv om något fiffigt)

Utmaning 326 - Spänta fjässing

Under de långa sommarkvällarna samlas vi allihop för att spänta fjässing. Det är en fin, ålderstigen sedvänja alltifrån motsvarigheten till gammalfaraonisk tid. "Kukulia, kukulia" ropar damerna och herrarna fyller i: "Beassare, beassare". Inte ett öga är torrt. Inte ett öga är fuktigt heller. Ögonen är mittemellan torra och fuktiga. Att spänta fjässing ger en omedelbar aning om din plats i samhället. "Kukulia..." "Beassare...." "Kukulia", "Beassare". Det står inte på förrän du rätt kan uttolka enskilda Kukulia, individuella Beassare. Då har du fått ditt Kukassareskåp, som det heter. Då kan du åka på tingränna, gynna mysing i slak. Och innan du vet ordet av, har du målat ut groding svinasterfjätt uppå kållen. Singtrasing änna sturskflikting fånna gloding. Kukulia! Beassare!

(Skriv om en ritual)

Utmaning 325 - Språnget

"Du låter första plagget falla..." Den här musiken har hypnotisk verkan på henne. Hon kan inte motstå. "Du låter andra plagget falla..." Det fläktar svalt där hon står, hon och en vacker ung man. I fantasin står hon med en vacker ung man, han som sjunger på den gamla raspiga skivan. "Inte långt kvar nu, bara jag och du - bara himlen ser på..." Det är nu man lättar. Nu man svävar ut, för att aldrig komma tillbaka. Det finns ett par chanser till. Refrängen kommer tillbaka. Hon kan den här låten som sin egen ficka.

Hon är inte rädd. Hon har varit igenom det här så många gånger i fantasin. Som en silverkula ska hon falla. Hon var ändå inte ämnad för den här jorden. Som det nu utvecklade sig.

Hon konstaterar nyktert att hon har sitt snyggaste nattlinne på sig, med stråveck. Det kommer att stå som en spinnaker om henne när hon faller, faller, faller. Vad kommer hon att hinna uppleva? Smattrande batist? Kommer hon att hinna bli rädd?

Hon står på fönsterbrädan nu. Det är kallare än hon räknat med. Vinden är ganska frisk här uppe. Hon ska inte fega ur. Här! Nu kommer det igen! "Du låter första plagget falla..." Nu ska hon hoppa. Nu ska hon göra det. Mot en ögonblicklig död... "Inte långt kvar nu bara jag och du..." Fartvinden. Det näst sista hon hör är fartvinden. Det sista hennes öron registrerar är den köttiga smällen när hon slår emot stenläggningen. Den kommer strax innan själva hennes sinnesorgan förstörs. "Bara himlen ser på..."

Utmaning 324 - Flykten

Det bultade vid tinningarna. Munnen smakade blod. I en rännil bak i halsen kände hon hur svetten rann. Uppför och uppför sprang hon, intill det att hon måste ifrågasätta om det någonsin fanns någon vila. Alla berg har förvisso ett krön men i det här fallet kanske hon skulle stupa innan hon nådde toppen.

Hon var den absolut sista av sin ätt. Det visste hon med bestämdhet. Aurore, hennes vapensyster, hade stupat vid bergets fot samma morgon, efter att de levat fredlösa i marsklandet, bara de två, hela sommaren. Hon ville gråta. Krigare gråter inte. Hon ville utföra de sista riterna men hennes försprång var inte stort. Minst lika ljudlig som hennes egen andhämtning var främste förföljarens, en kaxig liten skit, knappt tonåring. Det var en tidsfråga hur länge hon skulle kunna upprätthålla försprånget.

Då hördes ett avgrundstjut och hon förnam hur förföljaren försvann i just avgrunden. Tumlade, försvann, tumlade försvann - och det var tyst så att det ekade. Långt nedanför sig såg hon de mer trögfotade förföljarna avteckna sig som insekter. Plötsligt var hon räddad av slumpen. Nu gällde det bara att hitta en grotta. Vildkvinnans tid var inne.

(Utmaning: Skriv om att fly)

Utmaning 323 - Ett klet

De hade försökt fästa frön på henne. Hon var nu en kletig sudd. Där honung och sirap inte varit klibbigt nog, hade de doppat henne i resin. Det stod i alla fall 'resin' på burken och klibbigt var det som var i. De hade tänkt sig henne som ett slags kotte, med lager efter lager av perfekta fjäll, men hon såg mera ut som något som rullat efter Sudhana under hans långa, långa pilgrimsfärd för länge sedan. Allas vår pilgrimsfärd blir lång, tänkte Marjorie med plötsligt vemod när hon såg den tilltufsade, dammiga, frånstötande tingesten som varit snart sagt överallt med sin kletiga hinna. Hon var för använd för att vara användbar men inte tillräckligt använd för att vara oumbärlig. Hon var just detta: dassig, dammig, grå och frånstötande bland andra dassiga, dammiga, grå och frånstötande föremål. Hon var just sådan, att man lätt skulle kunna göra sig av med henne när alla andra vände ryggen till. Den vördnad Marjorie kände för henne skulle hon inte kunna garantera henne. Försåvitt hon inte ställde till med brännoffer! Bensin var svaret. Marjorie hade inte ens hunnit tänka tanken färdigt förrän hon bemängt sudden av den sorgliga skepnaden med bensin och tuttat på. Hon förtärdes som av den proverbiala elden, förgicks just som av en förtärande eld och var alls icke mer. Flortunna kolflagor var allt som var kvar av henne. Inte ett dammkorn, inte ett klet.

(Utmaning: skriv om något klibbigt)

Utmaning 322 - Smultronstället

- Genom revorna i kanvasduken ta mig längre, längre ut. Över pölarna med batterisyra ta mig längre, längre bort. Låt mig samla jordens gröda där jag en dag ska förblöda. Gör mig frisk och ren och härdig så att jag kan få bli värdig...
- Vad snackar du för skit?
- Jag vill plocka smultron!
- Då har du hamnat fel, min vän. Fem kilo aluminium är vad Sop-Lasse kräver per man. Jobba på!
- Men jag vill plocka smultron!
- Bara ett pucko skulle äta något han plockat på tippen.
- För den som är ren är allt rent.
- Plocka då ren aluminium och håll käften.

(Utmaning: skriv om ett smultronställe)

Utmaning 321 - Själstölden

Du tror att du har kommit på mig. Du tror att det finns dolda skäl till att jag stjäl din själ. Men skälen är blott alltför uppenbara: din själ behagar mig, den del som du visar synlig mot mig, som glimmar som onyx i natten. Jag vill ha mer utav den, inte för att beröva dig; nej, din själ är av sådan kaliber att den kan mätta fler än en. Så långt har vi kommit i mänsklighetens psykiska ekonomi - de få som har, har fått i övermått. Du lever många liv, kanske utan att veta om det, och du ska leva också mitt. Förr än du anar, ska du blåsa liv i mitt liv. Jag ser för mig hur jag sitter vid en simbassäng, dricker drinkar och tänker sådana tankar som bara du kan tänka. Ett behagligt liv. Sen torkar jag mitt hår. Vi kommer inte att ha några gränsdragningsproblem. Vi kommer att veta vilken aktör som träder in när. Jag är den som sköter håret. Det är du som tänker genom mig. Du kommer att få en lika tillbakaskjuten position, som jag vet att du vill ha. Ju fler kroppar du har att innebo, desto större frihet får din själ. När du gått upp i alla anas du som en corona över många människors liv. Du slipper finnas, för du finns i alla. Stilla nu, stilla, när jag sticker in nålen.

(Utmaning: Skriv en berättelse som innehåller orden själ, skäl och stjäl)

Utmaning 320 - Helmer

Grå februarigryning. Sportlovets sista dag. Lägergården sover. Snarkningar från ledarnas rum. Där ligger snygge Helmer, som alla är förtjusta i, Micke E, Micke A, Micke P och - bakom en skärm - Frida och Gunnel. De är vuxna allihop men ändå unga. Naturvetare mot humanister. Ibland verkar det vara ballast med naturvetare, ibland med humanister. Fast Helmer går fyran, teknisk linje. Hon har ritat ett chiffer: "BH" för Helmer Bengtsson (omvänt, så att det inte ska vara så lätt att uttyda) så ett hjärta, en pil, ett "T" och en fyra. Hon har målat det med Tipp-Ex på sin brandgula pulka, ganska stort. När hon ligger framstupa på pulkan känns det som om hon gör något vågat. Det är märkligt - hon vet redan hur det känns att trycka kroppen mot Helmers kropp. Han ska upptäcka henne en dag, inse vilken mogen och intelligent tjej hon är, fast hon knappt har bröst.

Nu lägger hon renskinnet på pulkan och sig själv ovanpå, på rygg för en gångs skull. Sen vet hon inte vad som händer, allt försvinner utom himlen, i en rasande fart far hon nerför backen och banan låter inte längre av packad snö utan av is. Hon kastas och far uppför kanterna, dunsar hårt och tungt och fortsätter i samma helvetiska tempo tills hon studsar mot hoppen längst nere i backen och flyger från pulkan. Tystnad sen. Munnen smakar blod. Kroppen ömmar. En tand sitter lös. Mödosamt börjar hon ta sig uppför backen.

När hon kommer upp kokar redan chokladen.
- Vad har hänt? Du blöder! säger Helmer förskräckt.
- Jag såg inte att någon har spolat banan. Det är livsfarligt därute.
- Gapa!
Han har mjuka tummar. Känner han att hon har mjuk mun?
- Det är nog bäst att vi åker till Folktandvården.

Kan ett sportlovsläger sluta bättre? "Min kille och jag", tänker hon prövande där hon sitter bredvid honom först i bilen de tre milen in till stan, sen i väntrummet. Hon överväger att hävda att hon har tandläkarskräck för att få honom att hålla hennes hand men bedömer det som otaktiskt. Hon ska visa vilket tappert hjärta som bankar innanför bröstkorgen på en liten tjej.

- Vilken sympatisk kille, säger mamma när Helmer lämnat av henne och fått kaffe och bullar för besväret. Själv kan hon inte fika, hela munnen känns bedövad.
- Jo, han är OK, säger hon sammanbitet.
- Märkte du inte att banan var spolad?
Inget svar.
- Snygg var han också.
- Men mamma, sluta.

(Utmaning: ett flertydigt ord att skriva om: banan)

Utmaning 319 - Cancan i Filadelfia

Strängmusiken står på podiet framför korset i körsbärsträ. De sjunger Pärleporten. Nu kommer versen som alltid får Nils att rysa: Under över alla under - allt förlät han mig en gång... "Under över alla under" Han tänker på cancan, på Vilda Västern, på spetsmamelucker. Blir vimmelkantig vid tanken. Det är så mycket under, så mycket över, men mest under ändå. I sitt huvud sjunger han till can-can-melodin, i en upprorisk underström. Det går rätt bra. Pappa säger "Jesus, Jesus" och för samman pekfingrarna vid näsroten. På Nils står håret i nacken. Det gör det ofta till strängmusikens sånger. Blott en dag är en favorit, så också O, store Gud men mest, allra mest, Pärleporten. Han ska gifta sig en dag och då ska han vandra in med sin mö till Pärleporten. Eller kanske rentav dansa in? I spetsmamelucker... Är det en syndig tanke? Han vill känna bomullsbrodyr mot sina ben, kicka upp de frasiga kjolarna... Ja, han blir upphetsad av att tänka så. Då är det nog syndigt ändå. Hemma i Hedmans skrubben står utklädningskläderna. Kostymerna ratas av alla utom Anna-Maria. Nils' egen favorit är ett bläckblått konstsidenfodral. Men några cancan-klänningar finns inte. Dem får han tänka på här, i kapellet. Låt mig få höra om Jesus, skriv på mitt hjärta vart ord... Det är en ny sång nu, en obehaglig. Nils gillar inte tanken på ett tatuerat hjärta. Har pappa tatuerat sitt hjärta? Har mamma? Gör det mycket ont? Han tänker på det rökta älghjärtat till jul. Kroppens möraste muskel, som knappast går att bedöva. Då stannar ju allt. Kräver Jesus att man ska tatuera hjärtat utan bedövning? Ja, det är nog så. Alla har säkert gjort det. Inför dopet, kanske. Mamma och pappa är döpta, inte han. Han måste komma på ett sätt att fråga. Men han kommer inte att göra det. Förmiddagsmötena i Filadelfia ger upphov till så många frågor, så många tankar, som han ändå aldrig släpper ut. Försiktigt tittar han på de andra barnen. Stefan och Mikael sitter och spelar luffarschack, det syns. Alla tjejer sitter skenheligt som han själv. Det är nog han och tjejerna som väver orden samman till korgar att färdas i, nu och framgent. Kanske ska han stå där på podiet själv en dag, vara predikant med vit krage och vita manchetter? Ska han låta det hända? Det är vad pappa vill, och mamma. Det krävs stark kraft för att få en vanlig uppväxt. Hey Baberiba och Björn Skifs. Stefan och Mikael skulle mäkta med det men knappast han själv. Att inte skapa obehag för sina föräldrar är viktigare än att bli lycklig.

(Utmaning: Ett flertydigt ord att skriva om - under)

Utmaning 318 - Beata

Beata heter Ann-Sofis hela docka. Det är en hemlighet som bara flickorna på gården vet. Beata har också en hel klänning, i gammalrosa taft med prickar. Beata är Ann-Sofis mest älskade älskling men nu är det något på gång, något oerhört, det är begravningsråd, se, och det är Beatrice som har makten. Alltid är det Beatrice som har makten över flickorna på gården. Ann-Sofi skulle vilja veta hur hon gör. Det är som om hon svingar något som trasslar in sig i deras hår. Bara genom att säga "Vi tar Beata, tycker jag, hon är finast" har hon trasslat in dem förfärligt. De kommer inte loss, står och nickar, korta, korta nickningar och tänker: "Tur att hon inte sa Emma eller Johanna". Deras älsklingsdockor, som varken är hela eller rena. Det är bestämt på en minut. I morgon efter skolan ska Beata begravas och gunåde den som gräver upp henne igen. Den ska själv döden dö. Hon ska begravas i all sin gammalrosa prakt, prickar och allt ska i jorden. Beatrice ska sköta förättningen, Anna ska sjunga sånger och Kristina ska stå för blomstersmyckningarna. För Ann-Sofi räcker det att hon dyker upp med Beata.

Hon kommer med riktiga tårar. Rikligt med jord sprätts över skokartongen med Beata i. Hennes finaste docka. Det finns inte skäl kvar att leva mer. Och skäll kommer hon att få. Anna sjunger Byssan lull och Ann-Sofi grinar. Det är den första dagen.

Den tredje dagen har Beatrice Beata. Fast hon säger själv att det är en docka som är mycket lik Beata. Men Ann-Sofi vet, för hon har själv målat naveln och kissestjärten med röd tuschpenna. Den fjärde dagen dyker även Beatas gammalrosa klänning upp på Beata, som numera heter Rosali. Ann-Sofi vet inte längre vad hon ska göra. Hon bjuder hem till dockklädskalas med mycket saft. När Beatrice går på toaletten rycker Ann-Sofi fram en sax, strimlar den prickiga taftklänningen i smala, smala strimlor. Dockkroppen kan hon inte med att röra. Det vore som att klippa i sitt barn.

(Utmaning: skriv om något helt)

Utmaning 317 - Min lediga dag

Det började som vanligt. Medvurst och limpa, earl grey. Så puttrigt i mitt kök. Vaxduken med mångfärgade cirklar på, levande ljus. En perfekt dag för att åka ut till landet. Först bara en snabb dusch... Plask! "En scout möter motgångar med glatt humör" - tur att man har varit scout, då, när man står med vatten upp till anklarna och utan ett knoprep i sikte. Klafs, klafs till hemliga pengagömman ute i hallen. Jo, med litet god vilja finns det medel till en reparatör men de kan inte tala om när han kommer. Allas hushållsmaskiner verkar ha sprungit läck. Nå, den som har tjugofem liter vatten att moppa upp står inte sysslolös. Inte förrän reparatören dyker upp så påpassligt med en vacuumsug. "Den gör jobbet på nolltid!", säger han uppmuntrande. "Det gjorde inte jag", svarar jag dovt. En trasig slang. I scouterna hade vi löst det med lite surrtåg och tjära, nu går det lös på 975 plus moms. Han nobbar kaffet, reparatören. Hektisk dag.

Hektiskt blir det också för mig. Jag rafsar ihop en bag med böcker och en ikeakasse med proviant och kläder och rusar till bussen. Missar den med en hårsmån. Vänta en timme till nästa som går ända fram eller ta bussen om en halvtimme och gina genom skogen? Gina genom skogen, förstås.

När jag kommer fram till närmsta busshållplatsen är det ljust - uppe på vägen. Medsamma jag kliver in i skogen råder en mystisk halvdager och det skymmer för varje minut. Som tur är har jag ficklampa på min mobil. Ändå faller jag flera gånger i hålor och över grenar. Igenmulet - jag får orientera efter flygplanen som lyfter och landar på Arlanda men jag är inte helt säker på vägen. När telefonen ohjälpligt glidit ur min hand vid ett fall på en myr, ser jag inte stegen framför mig längre. Sportbagen och ikeakassen är blytunga. Men det kan högst vara en halvtimme kvar. Jag håller mig uppe med härliga tankar på varm choklad och Patrick White - den typ av choklad- och boktankar som får sig en allvarlig törn när man kommer fram utmattad i beckmörkret, tittar igenom fickorna en gång, två gånger, tre... och märker att man lämnat nyckeln hemma.

Jag får en allvarlig impuls att slå sönder ett av mina handblåsta, handkittade fönster från Gysinge men besinnar mig, langar in packningen i vedboden och travar iväg mot busshållplatsen - utefter vägen, den här gången. Den här gången missar jag bussen med cirka tre minuter. För första gången i livet får jag för mig att lifta. Nu vore lampan bra att ha. Det är mitt i november och nermörkt. Men första bilen stannar, fastän jag knappt syns, och jag blir inte våldtagen utan hemtagen. Åtminstone till min gata. Den är avspärrad. Halva Stockholms brandförsvar blockerar vägen. Jag ser genom vilka fönster den värsta röken kommer... Ljusen. Mina frukostljus i trästakarna. Jag ger mig inte tillkänna. Vänder bara helt om och går mot Odenplan. Där haffas jag av ett TV-team. "Har du märkt att det är fredag den trettonde?" frågar reportern. Jag ler milt. Sen slår jag mikrofonen ur handen på henne.

(Utmaning: skriv om fredag den trettonde)

Utmaning 316 - Om en dahlia

När jag tänker på mig själv som plantering tänker jag dahlior. Det är på grund av dahliornas färgprakt, tror jag, och deras daterade charm. Jag var aldrig riktigt up-to-date, särskilt inte på den tiden när kinesiska underrättelsetjänsten tog kontakt med mig en varm höstdag för jämnt tjugofem år sedan. Jag läste statskunskap då för Leif Lewin i Uppsala, såg framför mig en bana som diplomat. Jag kunde redan engelska, franska, tyska, mandarin och afrikaans och avsåg att stoppa in fler språk eftersom.

Det var en sen novemberafton och jag var på hemväg till min lilla lägenhet på Rackarberget när jag hörde herr Lis milda röst för första gången. Han stod under en gatlykta och rökte. Av högen vid hans fötter kunde jag slutleda att han stått där ett tag. Det var så härligt att få tala kinesiska igen! Herr Li fick ur mig allt som fanns att veta om professorn och om mina kamrater. Om mig själv visste han redan mer än jag trodde det gick att ta reda på. Jag minns att han uppväckte minnet av tuberkulosutbrottet på min mellanstadieskola 1974.

Jag hade inga betänkligheter mot våra samtal, som kom att upprepas med ett par månaders intervall under hela studietiden och tätare när jag började på UD. Då fick jag också lära mig att fotografera av dokument och banda samtal, bådadera med numera ålderstigen, otymplig apparatur. Hur lätt ska det inte vara att vara spion idag, med telefoner som är digitalkameror och med mp3-spelare i alla möjliga utföranden.

Jag talade bara med herr Li. Det var för herr Lis skull jag gjorde det. Jag såg mig inte någonsin som en spion, möjligen som just en plantering. Herr Lis lilla blomma. Dahlian. Jag njöt av att göra honom nöjd. Förde långa kinesiska samtal med mig själv för att bereda mig för våra möten. Blev djärvare och djärvare på UD, bröt mig in och stal koder som jag vidarebefordrade till herr Li.

När jag posterades i Johannesburg, tog jag för givet att herr Li skulle flytta med mig men jag hade fel. I stället blev min motpart en slyngel från Shanghai, Cheng. Herr Li brydde sig inte ens om att säga adjö. Han lät mig tro att vi inte skulle skiljas åt.

Lika tjänstvillig som jag varit mot herr Li, lika bedräglig var jag mot Cheng, och jag upptäckte tjusningen med att producera desinformation. Detta var under det skickelsedigra året 1993-1994, när det demokratiska Sydafrika skulle födas. Jag fann ut att om jag tonade ner de svenska insatserna, gav kineserna mer. Det kunde de gott ha. Det gav mig tillfredsställelse att få en av världens värsta diktaturer att finansiera demokratiska institutioner i den gamla apartheidstaten. För första gången hade jag en egen agenda.

I Sydafrika skulle jag ha kunnat stanna till evig tid men jag saknade herr Li. För hans skull lät jag mig hemförlovas 1996 igen men han var inte här. Förflyttad till inre tjänst 1993. Då brast allt för mig och jag bekände för departementsledningen. Därför sitter jag här på Hinseberg. Nästa år har halva strafftiden gått, då ska jag ansöka om benådning. Tills dess odlar jag mina blomsterbäddar. Jag har anlagt dem i form av det kinesiska piktogrammet "sanning". Mittpartiet är fullt av dahlior.

(Utmaning: skriv om en plantering)

Utmaning 315 - Manna från himlen

Jag måste ha förlorat koncentrationen, för med ens låg porslinsasken i tusen skärvor vid mina fötter. Jag förbannade min dumhet. Jag förbannade min fumlighet. Jag ville förena mig med porslinskrosset på golvet.

Hur kunde jag ha varit så dum? Ta mig till att städa i mina föräldrars perfekta hem. Jag, Fummel-Maria. Tårarna steg.

Jag ville så väl. Pappa låg på sjukhus för sin tredje hjärnblödning och mamma hade mer än hon mäktade med. Inte ens när vi barn kom hem kunde vi hindra henne från att sitta hos pappa dag och natt. Det minsta jag kunde göra var att hjälpa till med markservicen. Jag hade handlat det nödvändigaste och gett mig i kast med damningen, mjukt och försiktigt lyft pryl efter pryl, dammat den och ställt tillbaka den på exakt samma ställe igen. Det hade gått bra med kristallföremålen i vardagsrummet och med Lisa Larsson-figurerna i teverummet men det enda som inte fick gå sönder hade jag lyckats slå i kras: porslinsasken i form av en tjock bibel som rymde "mannakorn", lappar med tänkvärda bibelord som man skulle ta varje dag eller i kritiska situationer. Den hade mamma och pappa fått på bröllopsdagens morgon av mormor och morfar och under de snart femtio åren sedan dess hade det såvitt jag visste inte gått en dag utan att de använt den.

Det första att göra var att städa upp i förödelsen. Finsopa. Dammsuga. Skilja mannakornen från porslinssplittret. Jag satt på huk med sopskyffeln i knät och plockade lapp efter gulbrun lapp medan det finaste porslinskrosset åt sig in i mina rodnande fingertoppar.

Och så smällde en bildörr utanför. Mamma kom hem. Jag motade tillbaka en barnslig impuls att fly och gick ner för att möta henne, med sopskyffel och allt. Jag höll fram näven med räddade mannakorn och då brast det för mamma, hon som aldrig setts fälla en tår. Rakt ut bölade hon, som en treåring. "Hål... hål... håller du inte någonting för heligt?" väste hon med hotfullt förvrängd röst, grabbade tag i sopskyffeln och körde upp dess långa skaft i hakan på mig. Jag höll bokstavligen på att bita av mig tungan och nacken fick sig en snärt som smärtade långt in i mitt innersta.

Den natten dog min far. Alla vi syskon var där men mamma vägrade. Hon låg i sin egen säng med en isblåsa på ögonen, fick jag veta senare av mina syskon. Inte ett ord yttrade hon när de kom hem. Jag åkte direkt från sjukhuset tillbaka till Stockholm. Bara ett par dagar senare hade jag funnit en porslinsask, identisk med den jag haft sönder, på Myrorna. Jag skickade hem den men fick inte någon reaktion. Inte ens på begravningen pratade mamma med mig.

(Utmaning: skriv om något trasigt)

Utmaning 314 - Ett brev

Käre Diyanath,

Nu sitter jag här på ett sjukhus igen sedan en vecka tillbaka - tillräckligt länge för att jag inte ska känna den sötaktiga doften längre, tillräckligt länge för att cigarrettröken ska stå ur öronen på mig. Med cigarretter och sömn mäter jag min dag, med elchocker min vecka. Det är ett avskalat liv. Jag äter upp mig.

Det började med att jag skulle försöka jobba igen, efter ett moratorium på tio år. Två timmar om dagen skulle jag klara, inte mer, men jag klarade inte ens det. Jobbet framför datorn var tryggt och bra men resten av tiden blev en vandring i smärta. Jag slutade äta, drog ner på hygienen. Troligen märkte ingen någondera. Jag duschade var tredje dag. Efter väggarna låg dammråttor stora som lindormar. Lindormar stammar från nordeuropeisk mytologi och finns i en benign och en malign form. Inte förrän jag får fram dammsugaren får jag veta av vilket slag mina lindormar är. Måhända kan de transformeras av dammsugarens kyss. I helgen ska jag hem och pröva.

Jag skriver till dig, inte för att du är psykiater, utan för att jag behöver diskutera med någon utomstående vad jag ska göra framgent. Det är som om sagoormen står framför mig och håller fram två påsar. I den ena ligger mitt relativt bekymmerslösa liv som heltidssjuk, i den andra en stapplig väg där jag med möda klarar att jobba två timmar om dagen, inte mer.

Du känner mig. Kände mig. Du vet vad jag väljer. Och det är inte för att jag är masochist eller för att jag tror att mitt människovärde ligger i att jag arbetar, utan för att jag behöver impulser utifrån, om än i begränsad omfattning.

Du kände mig. Du vet att jag har viljekraft. Jag ska lugnt och stilla reda mig ett liv där de två timmarnas arbete om dagen ska vara som ett nav runt vilket dagens övriga aktiviteter ordnar sig i skön harmoni. Jag ger det ett försök till.

(Utmaning: skriv något modigt)

Utmaning 313 - Farmor

Som ett litet, bräckligt ostracon ligger hon på sin bädd av hygienisk bomull. Farmor, som har levt tills hon är 101. "Nu är det inte lång tid kvar" har vi sagt i snart tjugo år men hon håller sig fast vid livet, en liten steglitsa på sin kvist. Det är en högtidsstund när vi kommer. Då får hon sushi - farfar var en gång charge d'affaires i Tokyo. Hon äter med fingrarna - "det får man visst göra" - och berättar i förbluffande detalj om biträdenas kärleksliv och hemliga studiedrömmar. Sen rapar hon wasabi och tittar drömmande på Peters cigarrettetui. När personalen har gått för att fika tar vi helt resolut sängen och kör ut den utanför sjukhemmets port. Hon ratar mina Level, vill ha Peters Camel utan filter. Berättar om Nisse, en 91-årig man, som förbjudits att röka av sina barn, för att de är rädda om honom. "Rädda!" fnyser hon och drar upp benen under sig. Benrangel i motljus. "Han gråter i koridorerna och tjuvröker på toaletterna. Vad är det för ett liv?" Lojt räcker hon armen snett bakåt, fångar upp ytterligare en cigarrett. Ljuset målar oss. Här ska vi vara kvar tills vi blir utskällda och infösta.

(Utmaning: skriv om något skört)

Utmaning 312 - Den lille rumänen

Ett förortstorg om försommaren. Två fruktstånd, ett blomsterstånd och två livsmedelsbutiker. A-laget i centrum. Hundar, folk, rörelse och plötsligt en ton - en ton så ljus och klar som fick de känsligaste att lystra. Vid en pelare hade en rumänsk dragspelare satt sig för att pröva sitt instrument. Han fick några kronor i Ikea-kassen som låg framför honom. Detta var den första dagen.

Den andra dagen kom han tidigt, la ut sin kasse, plockade fram dragspelet. Nu var han säker. Nu kände han platsens ton. Nu var det bara att improvisera över den. Pengarna strömmade in, inte bara mynt utan många tjugor, femtiolappar, till och med hundringar. Han föste musiken framför sig som en yster kalvskock. Människorna på torget visste inte varför de kände sådant välbehag men betalade gjorde de. Inte bara i dragspelarens kasse, torghandlarna fick också sin del av befolkningens givmildhet. Så hade den lille rumänen tänkt ut det när han stämde sitt instrument.

Och människorna som korsade torget på dagtid gick som i ett rus. De inte bara korsade det, de stannade en god stund, njöt en glass och kände sig märkvärdigt burna. Så kom den tredje dagen. Dragspelaren hade spelat någon timme, och nu verkade även han fångad av ruset. Det var inte planerat. Han skulle hålla sig kall och hösta in pengarna. Nu gick han från mazurkor till fugor till tolvton och svetten stänkte över dragspelet. Ingen gav akt på honom, han kunde lika gärna ha spelat naken. Och i ett nu gjorde han det! Han tog en liten paus och krängde av sig T-shirt, byxor och kalsonger, stod där i all sin prakt men gömd bakom det stora dragspelet som nästan räckte honom till knäna. Lagens väktare gick förbi men tänkte inte på dragspelaren, bara på dragspelstonerna, besynnerliga, eldiga. Försiktigt lättade de på klädseln och trädde in i dansen framför ICA Supermarket, där unga flickor och distingerade herrar allt mer lättklädda svängde runt med saliga leenden. Och vår rumän, han spelade. Var det fradga som syntes i hans mun?

Med ens tystnade musiken tvärt och underligt och över torget ljöd ett fasansfullt skrik. "Oi, oi, oi" lät det ungefär - det är "Aj, aj, aj" på rumänska. I sitt vilda spel hade rumänen klämt snoppen mellan två stålskodda lameller i dragspelet. Förtrollningen var bruten. Poliserna såg till att rätta till klädseln och gripa den förargelseväckande. Folket på torget inspekterade sina portmonnäer och trodde sig bestulna, eftersom där fattades pengar som funnits där förut. Och vår stackars rumän fick åka på enkel biljett tillbaka till Bukarest. Varje gång han får stånd minns han försommardagen i Sverige, för hans snopp kommer för alltid att vara böjd i trettio grader.

(Utmaning: skriv om förtrollning)

Utmaning 311 - Studenten

Som alla de andra i klassen hade Anna Sofia sett fram emot studenten hela vårterminen. Nu kom friheten, resorna, avfärden från hemska Blackhyttan. Alla hade muckkam, bröt av en pinne varje kväll. Sjuttioen pinnar hade Anna Sofias kam. När halva kammen var kvar, avstannade i princip undervisningen. Med läckra lektor Doris i Busnel och taxklack halvlåg de ute på gräset, snackade om livet, drack till och med vin. Avstånden krympte, till lärare och till klasskamrater. En ny andning uppstod. Och kammen var knappt kam längre.

En pinne kvar. Studentklänningen hängde nystruken på garderobsdörren. Det var svårt att sova. Dagen efter studenten skulle hon åka till Fantvik och jobba, sen hägrade Asien. Halv sex gick hon upp, tog en sista lång runda med hunden och bröt av den sista pinnen.

"Sjung om studentens lyckliga..." Skolgården var absolut full av människor. Det enda som fanns att orientera sig efter var skyltarna med stora, söta babyfoton. Hon stirrade resultatlöst efter sin bild. Till slut blev hon upphittad av moster Ulla, som ledde henne till de andra gratulanterna. De stod under en skylt med en bild av Anna Sofia, inte som baby, utan tagen för ett par år sedan, när hon halvsatt i sängen i sitt stökiga rum, håret fett och stripigt. Hon måste ha varit sjuk. "Ha, ha, ha" skrattade hon solidariskt och tänkte att kamraterna kanske inte såg. Var upptagna med sitt.

Fullbehängd med blommor kom hon omsider hem. Där var släktingarna, gamla lärare, kompisar. Från alla mostrarna med familjer ett stort paket. Anna Sofia hade önskat sig pengar till resan. Hon vecklade ut den stora rullen och fann en gigantisk jutevävnad i blandteknik föreställande en uggla. Det var det fulaste hon sett.
"Självaste Moa Ramsby har gjort den", sa moster Berit.
"Vi valde den för att du är klok som en uggla", sa moster Daisy.
"Den ska du alltid ha på väggen för att påminna om oss", sa moster Elsy.
"Den var jättedyr!", viskade mamma.

När Anna Sofia for från stan dagen därpå hade hon rullen med sig och minnena av skylten och de klumpiga kyssar Lasse Granqvist tvingat på henne inför alla på festen. Det enda roliga på studentdagen hade varit när hon och Marika gick och köpte varsin tiopack Prince med stora berg av blommor på magarna som fick dem att gå som gravida. Dräktiga med framtid. Hon lutade sig tillbaka i tågsätet och kände sig för första gången riktigt vuxen.

(Utmaning: skriv om en pinsam gåva)

Utmaning 310 - Dassboken

Det skulle vara en dassbok. En sådan där bok som alla fick skriva i när de var på toaletten. Men det blev jag själv som skrev mest. Minnesvärda citat, som "Be happy while you're living, for you're a long time dead." En citat- och gästbok skulle det vara men det hajade ingen. Folk skrev inte att de fått god mat och njutit av utsikten. Antingen skrev de ingenting alls, eller så skrev även de citat. Citatavdelningen ville jag inte att någon annan skulle blanda sig i. En kvinna skrev av ett mjölkpaket men det var inte det värsta. Det värsta var när John skrev: "Det finns alltid något i våra vänners brist på framgång, som inte är oss helt emot." Vem han citerade kommer jag inte ihåg. Jag lät det stå kvar någon månad, under vånda, men sen tog jag ett tidningsurklipp och klistrade över citatet med det. Tidningsurklipp var också ett viktigt inslag i dassboken. Detta tror jag handlade om en man som tappat bort sin penis. Det tyckte jag var roligt. Men skadeglädje betackar jag mig för.

(Utmaning: skriv om skadeglädje)

Utmaning 309 - Tore

Hon har permission över helgen. Ska återknyta banden med sina möbler, sina dagliga göromål och sin man. Han kommer så höviskt och hämtar henne, Peter, kör fram till ingången fast det är förbjudet. Ulster och Azzaro Now. Hon drar handen genom sitt hår, nytvättat i landstingets oparfymerade. Det känns som sträv plast.
- Nu ska vi bara ta hand om varandra, säger han. Du får så mycket ankleverpastej du vill ha. Jag har varit på hallen och köpt allt du tycker om.

Hon har varit på sjukhuset i en månad. Några korta promenader på området med personal. Fleminggatan är en utmaning, hela den trixiga vägen hem till Gärdet. Hon sjunker längre och längre ner i sätet, medan han pratar på sådär jovialiskt som han gör sedan hon blev inlagd. Hon känner sig stum som en teddybjörn.

På avdelningen går det att prata. I alla fall med Tomas och Gudrun. I alla fall vissa dagar.

- Gör dig hemmastadd, säger hennes man och bär in hennes väska i sovrummet. Hon står mitt på golvet i vardagsrummet, handen hängande vid sidan med sjalen i, stirrar sin tystnad i ögonen. Hon är på en främmande plats där hon levt i tre år av sitt liv. Böcker, skivor som är hennes strålar avståndstagande.

- Hej! låter det plötsligt, knirpigt, vasst och hon lystrar.
- Tore! ropar hon.
- Hej, hej!
Sjalen får falla till golvet. Raskt går hon mot ljudet, in i arbetsrummet, sticker in ett finger i buren.
- Har du alla getter hemma? frågar kakaduan smeksamt när hon stryker dess kind.
- Snart, viskar hon. Snart.

Tore får sitta på hennes axel hela måltiden. Peter säger inget om det, inte ikväll. Fågelns närvaro gör att hon mjuknar inifrån. Orden trevar sig fram. De snälla, lätta orden:
- Vad fint du ordnat!
- O, så mycket gott!
Peter vill så mycket. Vill så väl.

(Utmaning: skriv om ett ljud)

Utmaning 305 - I en grop

dimman som ett tungt
tovigt täcke.
andas in.
fuktig jord som äter mig
underifrån, på marken.
andas ut
en sista gång.

(Utmaning: skriv om att dra något gammalt över sig)

Utmaning 304 - Tant Edla

- Ni får förlåta hur jag ser ut, sluddrar hon när hon öppnar dörren. Bryggan är på reparation, jag får den i morgon.
Insjunkna läppar runt en enda gadd, provocerande lång, som hänger från överkäken. En hörntand. Var det därför hon svamlade om några sammanträden när vi ringde för att fråga om vi kunde komma?
- Men nu är vi här i alla fall, tant Edla. Det är fint att se dig.
- Tack, tack.
Vid nittiotvå är hon fortfarande kokett. Det luktar kiss i lägenheten men hon tar emot i klädsam linnedräkt. Att hon är stendöv döljer hon med sin egen svada. De djupa samtalen är ett minne bara. Det kommer aldrig att bli så igen. Allt är statt i ständig förändring och snart, snart är hon inte med oss längre. Vi har kommit för att lyssna till henne. Hon skryter:
- Och Jonatan har en så... fördelaktig... positionering. Ja, den är verkligen... verklighetsfylld.
Vi vill be henne slappna av. Inte försöka använda fina ord som hon ändå inte kommer ihåg. Men det skulle inte hjälpa.
- Ja, vad jobbar Jonatan med, egentligen? flikar jag in.
- Tack, tack. Hon... är lovordad. Aldrig har instu... instu... instutitionen sett en lika... lyskraftande... lyskraftig! avhandling.

Minuterna kryper fram. Gammal twist i en skål emellan oss. Förhoppningsvis finner hon, som vi, glädje i de stunder när vi bara betraktar varandras ansikten. Jag skulle vilja smeka hennes kind men hon var aldrig sådan. Hon sitter fastlåst i sin vittrande integritet.

Trekvart, har vi sagt. Tre kvart, sen kan vi gå. Du tar en lov runt rummet. Kommer tillbaka till soffgruppen med en låda, håller fram den mot henne.
- Tant Edla! Vad är det här? Är det något av barnbarnen...
Hon sjunker ihop litet, dragen mjuknar och kinderna får färg.
- Ja, den här! säger hon och smeker lådan. Den är min lilla hemlighet. Vill ni se?
Lådan ser ut att vara från femtiotalet. Förbluffande raskt plockar hon den fri från sitt innehåll. De krokiga fingrarna är flinka, som om de talar ett gömt språk. Kort och mynt och en liten burk, näsdukar i olika färger.

Och hon förtrollar oss. Vi sitter mindre än två meter ifrån henne, ändå kan vi inte se vart näsduken tog vägen, hur hon beter sig för att alltid plocka rätt kort eller varifrån myntet kommer, som hon plockar ur dina öron. Hon tycks ha lika många armar som Shiva och hon njuter, har pondus igen, som hon hade när hon var ordförande i Missionsförsamlingen och bankkamrer. Orden kommer till henne, det är som om hon simmar i ett annat element, där också vi får vara med.

När vi går, lyser våra ögon, också hennes, och hon flämtar som efter en ansträngning.
- Kom snart igen! Nu har ni sett alla mina tricks men det är så gott att tala med er.
- Goda tricks är värda att ses igen, tant Edla.
- Tack detsamma, tack detsamma.

(Utmaning: skriv om en trollerilåda)

Utmaning 303 - Vid skogssjön

Plötsligt sätter du dig upp i sängen, smeker min höft och frågar om jag vill gå ut en stund.
- Gå ut? Du menar gå ut?
- Ta en promenad. Vi har ju tid, för en gångs skull.
- Visst. Vi har tid.
Naken går du ut i köket, öppnar kylskåpet, rotar i skåp och på hyllor. Jag klär långsamt på mig. När jag är färdig står du som genom ett magiskt trick fullt påklädd.

Våra steg i de multnande löven är lika långa. Vi går ingen av de vägar vi gått. Den här stigen leder bort från bebyggelsen. Och så trollar du fram en skogssjö mitt i förorten. Du ser stolt ut, blåser något från min kind.
- Gå runt? frågar du och jag nickar.
Precis när vi börjar gå igen lyfter en häger från vattenbrynet nedanför våra fötter.

Vi går inte långt. Sjön är liten. Det tar inte lång stund förrän vi kommit halvvägs, jagar upp hägern en gång till.
- Äta? föreslår du.
Jag ler överraskat. Vi sätter oss.
Hokus-pokus: fram ur ryggsäcken kommer en plywoodbit och en av dina vassa knivar. Tre tomater och två mozzarellor.
-Buffel, andas jag och du nickar.
Plywoodbiten är både skärbräda och tallrik. Du lägger upp fint och sprayar med olivolja. Så tar du ur ryggsäcken upp din gamla, gamla balsamvinäger, syrligt söt och tjock som sirap, inte av emulgeringsmedel, utan av lagring. Några droppar på varje ostbit toppad med tomat.
-Simsalabim! Mellanmål!
Solen bryter fram. Hägern är åter vid andra sidan.
- Jag hade ingen basilika, säger du urskuldande.
- Men du hade världens godaste balsamvinäger!
Vi äter så långsamt vi förmår. En halvflaska vin har dykt upp ur din ficka. Vi dricker ur kåsor.

Efteråt går du ner till sjön och sköljer av plywooden. Jag blir trött på att se dig i ditt fodral av denim och goretex.
- Sisten i säng! ropar jag och börjar springa.
Jag ska säkert hitta tillbaka och jag vet att du inte låste dörren. Tittar mig om flera gånger men ser dig inte, inte förrän jag kommer fram till din säng. Där är du, åter naken, flinande och inte det minsta andfådd.

(Utmaning: skriv om mellanmål)

Utmaning 302 - Lära sig cykla

När man får skrubbsår går man på dass och torkar av med ett tidningspapper. Sen sätter man ett groblad på såret och så upp på cykeln igen. Mammas cykel. Jag är liten, ska snart fylla sju. Det är lättare att komma på cykeln om jag kliver upp på brunnen. Många vurpor blir det denna soliga sommar mitt i kriget. Många skrubbsår, många groblad. Men till slut kan jag cykla. Den stora ramen kränger åt sidan för varje tramptag jag tar och jag har friheten. Två år senare, sommaren 1944, ska vi cykla till Luleå och jag får en egen cykel med svanhals. När jag äntligen kan sitta ner och trampa äger jag världen. Och inga skrubbsår mer. Jag är herre över min kropp.

(Utmaning: skriv om skrubbsår)

Utmaning 301 - Trattorisaurus

Faktiskt så kläcktes det en dinosaurie i Sverige den fjärde april för tre år sen, en trattorisaurus med dubbla ryggsköldar, precis som jag målade i skolan den där dan när vi fick använda både vattenfärg och pastellkritor, fast den sprutar eld också fast det vågade jag inte rita för att ingen skulle tro mig. Jag berättade om trattorisaurusen i skolan, att den är svensk och att den finns nuförtiden, men min fröken sa det är inte möjligt och då sa alla andra också det är inte möjligt och så var det slutpratat, då och för alltid.

Faktiskt så bor trattorisaurusen i en tårtkartong i vårat hus. Den luktar gammal grädde. Ingen har sett den utom jag. Jag skulle visa Agnes en dag men hon vågade inte. När jag började öppna locket sprang hon iväg. Då hade jag berättat rätt länge om trattorisaurusen, särskilt om hur den sprutar eld och om hur man matar den med kottar. Det är ungefär som en grill fast inte riktigt.

Faktiskt så finns tårtkartongen med trattorisaurusen under min säng. Jag har byggt en vall av banankartonger runt den så att den inte ska smita. I en banankartong finns gamla mjukisdjur, i en annan gamla spel och pussel och i den sista gamla böcker. Jag har bara gamla saker under sängen för jag vill inte rota där i onödan.

Faktiskt så är jag inte rädd för trattorisaurusen fast att den sprutar eld mitt i natten och ibland på dagen när jag är ensam och leker på golvet. Jag har egentligen aldrig sett hela trattorisaurusen, bara elden som kommer ut och ibland liksom en bit av kroppen, typ en fot eller svansen. Varje gång jag ser den blir den större. Jag undrar hur länge den får plats under sängen.

Faktiskt så är jag nästan bara rädd för trattorisaurusen när jag dammsuger. Nu när jag är åtta får jag dammsuga mitt rum själv, jag får dammsuga det varje fredag och då låter trattorisaurusen. Den väser och mullrar. Jag blundar och håller i dammsugaren längst ut på det hårda och så kör jag den åt sidan, fram och tillbaka, fort, fort. Trattorisaurusen är arg på dammsugare.

Faktiskt så kan man leva ganska vanligt fast man har en dinosaurie under sängen. Man kan bara hoppa med långa hopp när man ska på toaletten mitt i natten och man kan absolut inte gå upp och hämta vatten utan man måste ha ett vattenglas vid sängen redan på kvällen och man får inte gå och sova hos mamma och pappa längre men annars är det precis som vanligt.

(Utmaning: skriv om monstret under sängen)

Utmaning 300 - Räkna

Du lär mig räkna på nytt. Jag räknar andetagen, knapparna i skjortan som döljer ditt hull som jag aldrig nuddat. Hjärtslagen under vår första kyss. De är många och hårda. Stegen räknar jag, stegen från parken där vi möttes, och timmarna som går tills du äntligen ringer. Närheten: jag tappar räkningen när fingrarna letar sig över dina revben. Med vördnad nalkas jag utbuktningarna, dina höftben. De är två. Och ett, bara ett, är havet av sidenmjuk hud emellan dem. Jag kysser det nu. Jag lär mig räkna.

(Utmaning: skriv om att lära sig räkna)

Utmaning 299 - Berättelsen om Gert

- Elisabet, berätta mer om Gert!
De sitter, förväntansfulla, i ring omkring mig. Kerstin, Maria, Annelie och Anna. Jag umgås aldrig med Annelie och Anna men de är med nu, har nedlåtit sig, för att jag, glasögonormen, har träffat en kille. Och jag berättar. Han är mycket äldre än vi, säkert sjutton, och finns på Landet och på midsommarafton... kysste han mig första gången. Sen har det bara fortsatt...
- Hur kysser han dig, Elisabet?
- Som en sol som sjunker i havet. Som en gardin av sammet. Djupt och tungt och lätt.
- Vad gör ni mer?
- Tja... Tja... Åker höskrinda?
- Vad gör ni mer? Du vet? Han är sjutton, för sjutton!
- Åh, ni menar...
Ställd där, för en stund. Annelie är tidigt utvecklad och berättar alltid allt men Anna är inte långt efter. Jag lånar attityd av henne:
- Det är privat!
Fniss i flickhögen.
- Och är han snygg, då?
- Skitsnygg med lockigt hår och sååå långa ögonfransar och en smäcker näsa och en läcker kropp.
- När kommer han hit, då?
- Öh... Det vet jag inte. Mamma och pappa vet ingenting...
- De märkte ingenting på hela långa sommaren?
- De tror att vi är goda vänner.
- Så när kommer gode vännen? När kommer Gert?
Jag tvekar.
-Vi skriver varje dag.
Ajdå, det där var dumt!
- Visa ett brev då!
- Är du inte klok? Tror du jag har med dem hit till skolan?
- I morgon kan du ta med. I morgon ska vi se ett brev!
- Det är privat...
Nu blir det ännu värre.
- Det räcker med kuverten. Stämplarna från Valdemarksvik.
- Valdemarsvik, säger jag lamt.
Jag är redan förlorad. Det tar inte en termin, men nästan, innan Annelie och Anna slutar skandera "Gert - stjärt, Gert - stjärt" när jag går förbi. En himlar med ögonen och säger "Han kysser som ett draperi..." och den andra svarar "... när vi åker hö-skrin-da". Alla skrattar. Alla vet. Även killarna. "Gert - stjärt, Gert - stjärt".
(Utmaning: skriv om en låtsaskompis)

Utmaning 298 - Mannen som kunde prata med förtvivlade

Han hade ett särdeles handlag med patienterna och en hytte utanför Ålesund. När han kom till kvällspasset, gick genom korridoren som en general i jeans och skinnväst, lade sig alla tvister och de oroligaste hajade till och slog sig något mera till ro. Han hade pondus. Han var oändligt vänlig och respektfull. Var inte rädd för de svåra situationerna, skred lugnt och stilla fram och förhindrade mycket våld och bältesläggningar. Han var en ypperlig mentalskötare och tyckte mycket om sitt jobb, nästan lika mycket som om livet i hytten på andra sidan Kölen. Därför var det inte svårt för honom att bestämma sig, när pensionsdagen nalkades. Han skulle jobba två år till, för att få bättre pension. Det är dyrt i Norge. Han var grånad men alltid ung.

Många som jobbar på övertid lättar litet på greppet. Inte han. Med samma engagemang och samma välgörande distans följde han sina patienter. Lyssnade lugnt till manikerns vredgade gallimatias och bemötte den sakligt. Fick ur den deprimerade hennes hemliga självmordsagenda. Tröstade. Pratade litteratur. Mötte de psykotiskas svarta blick. Krävde och fick mänsklighet av alla, utan ansträngning. Han kallades mannen som kunde prata med förtvivlade.

Till begravningen kom brodern och svägerskan och alla syskonbarnen från Norge. Det var släkten. Från den svenska sidan kom arbetskamraterna och en del patienter. Hans kropp brändes till aska den 11 mars 2007, fyra dagar före hans sextiosjunde födelsedag. På broderns begäran spriddes askan över fjorden utanför Ålesund. Det gick igenom, efter visst byråkratiskt krångel. Själv hade han ännu inte gjort upp några andra planer än att han skulle pensionera sig vid 67, flytta hem till hytten.

(Utmaning: skriv om lön för mödan)

Utmaning 291 - I Tyresta

Hon hattar efter honom på snorhala tallrötter i Tyrestaskogen, hattar hela dagen, vristerna alltmer som fettucini. Han går med långa, såsiga kliv, som om han vallade en treåring eller en skock getter.
- Hur går det för taxbenen? frågar han kärvänligt. Han är inte ett dugg irriterad över att hon går så långsamt. Hon tar fyra steg när han tar två. Det är ett slags rytm. Ständigt hans ryggtavla en bit framför. Hojtande för de ett samtal som kanske i någon mån handlar om demokrati och yttrandefrihet men mest är de tysta. Till och med den brända delen av reservatet är vacker. Berg i dagen. Såphalt. Släpig eftermiddagssol.
- Om allt skulle ställas på sin spets i Sverige, skulle vi förstå vad som hände och klara det... säger han.
- ... eller skulle vi... snubbla? skriker hon, samtidigt som fötterna försvinner under henne och hon kanar nerför den släta bergryggen ner mot sjön.
- Jag är inte så säker, skrattar hon där hon hänger med fötterna i vattnet och de bara händerna kramande om en späd tallgren.
- Inte jag heller, säger han när han försäkrat sig om att hon mår bra.
- "Han är i och för sig diktator men han har en kompost", säger hon spefullt, outgrundligt. Det är plaskvått i kängorna nu. Sex kilometer kvar. Nu går det sex av hennes steg på två av hans. Dessutom klafsar hennes steg. Det är en sorts rytm.

(Utmaning: skriv om att snubbla)

Utmaning 290 - Slut på karriären

Sista dagen på vikariatet i sexan på Abrahamsbergsskolan är det halv friluftsdag. Friidrottstävlingar på Stora Mossens IP. Hon har inte mycket att göra annat än att heja på sin klass, peppa dem som behöver peppas och tona ner dem som behöver nedtoning. Nu är det mixad stafett. Hon står vid banan och skriker exalterat. På sista sträckan kommer två gubbar i gubbmundering farande från entrén och stiger ut i löparbanan, precis framför barnen som springer. Instinktivt springer hon fram när de korsat banan och fått täten att stanna upp.
- Hallå, vad håller ni på med? Ser ni inte att det pågår en tävling här?
Hon har frökenrösten nu. Men de har militärröster:
- Namn? Ämne? Skola?
- Maria Vernersson. 6A. Abrahamsbergsskolan.
- Det blir påföljd på det här!

Det får henne bara att skratta för sig själv. Hon skrattar fortfarande fastän det visar sig att gubbarna hör till idrottsförvaltningen och är där för att de fått nys om att några ungar kastat kottar i längdhoppsgropen. Räfst och rättarting.

Själv får hon inte möjlighet att lägga fram sin sida av saken. Abrahamsbergsskolan, vars högstadium hon springvikarierat på hela terminen, ber inte om några förklaringar. De slutar bara ringa.

(Utmaning: skriv om respekt)

Utmaning 289 - Kära dagbok

Kära dagbok.

Plugget sög idag. Alla var på mig hela tiden men den som förstörde min dag var som vanligt Astrid, som sa att vi skulle få lyssna på min uppsats, för att den var så bra. Insmickrande leenden mot mig, och så läste hon hela skiten med sockersöt röst. Jag försökte inte krympa men jag krympte flera nummer när jag hörde mina inställsamma formuleringar. Sen stoppade Axel och Carl och Herman när jag skulle gå ut från svenskan. "Nojsade" sa Herman. "Dom nojsade" skrek Axel och Carl. So what. Det hade jag skrivit i uppsatsen. Allt var Astrids fel. Först FRA-lagen, nu det här. Integritet vet de inte vad det är. Inte jag heller, som skriver sån smörja. Jag rätade på ryggen och gick ut genom dörren men en av dem hade stuckit ut sitt ben. Där låg jag raklång. Det gjorde ont i näsan. Det kom tårar också men jag grät inte. Då började Helene skrika: "Ellos har kapat..." och så ett jeansmärke jag aldrig hört talas om. Shit. De såg att mina jeans var från Ellos. Jag har försökt förklara för mamma men det går inte. Hon lever på en egen planet.

Allt var piss hela dagen sedan. Jag fattar inte varför de inte kan lämna mig i fred. Jag drog mig till biblioteket och satt och ritade. Då skockades de och kom med kommentarer. Jag gav upp och gömde mig bara i min kropp. Liten, liten, längst in. Jag tänkte på Gandhi. Det hjälpte litet.

När skolan äntligen var slut kom det en liten figur - från sjuan, tror jag - i fjällrävenjacka och dreads. Svårt att se om det var en tjej eller en kille. "Ska du med och boxas?" sa hen. Jag sa som det är, att jag tror på icke-våld. "Boxning är inte våld!" sa varelsen. Jag frågade vad det var i så fall och trodde hen skulle säga "sport" men hen himlade med ögonen och skruvade ihop näsan och sa "kultur, förstås!"

Lokalen var halvtom och luktade svett. Jag fick låna skydd och handskar och tränaren lärde mig några grundslag. Sen fick jag pröva på en sandsäck. Och jag slog! Det var fantastiskt! Jag tror aldrig att jag har utfört den rörelsen förut. Det kom en revolution i min kropp. Kanaler öppnades som jag inte visste fanns. Jag slog målmedvetet och utan ilska. En pelare av eld steg och sjönk i mig. Sen kom tränaren och lade sina händer på mina axlar. Jag bara fortsatte. "Hopprepet nu. Du ska få sparra sen." sa tränaren och fnissade.

Vad jag minns bäst av min dag var stunden vid sandsäcken. Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag vill gå igen. Men om föräldrarna får veta att jag vill ha pengar till boxning säger de nej.

Det blir pannkaka till middag.

(Utmaning: skriv om att slå)

Utmaning 288 - Vid sammanbrottets gräns

Låtsasleka: jag är människa. Jag kan och vill. Det här sammanträdet är ett sine qua non för resten av min karriär. Drar fötterna efter mig i snömodden. Bageridoft från Pressbyrån. Bake off. Köpa några wienerbröd till kaffet? Jag förmår inte öppna plånboken. Nornorna står över mig, myser: "Nu ska vi suga det sista ur pilten!" Jag är rädd för min egen skugga. Man kan inte må som jag mår. Blossande kinder. Jag har inget bröst, det är ett öppet hav i storm. Där springer vilda kaniner. Jag måste ordna en fördämning. Jag har tre kvarter på mig. Gråmörk stockholmseftermiddag. Föredragningen? Jag minns ingenting. Två kvarter. Törs inte se mina fötter. Tänk om jag trampar omkring i mitt eget blod? Ett kvarter. Ett andetag som spränger. Så: två snabba knutar. Den nedre i mellangärdet, den övre vid halsen. Så drar jag åt om mitt innanhav, så att det inte spiller över, dränerar mig. Jag kan inte prata längre, annat än byråkratiska. Det ska väl få gå. Det ska väl få gå. Nu minns jag vagt min föredragning. Det går en dag till. Kanske ännu en?

(Utmaning: skriv om att slå knut på sig)

Utmaning 287 - Vid vadstället

- Ska du börja äta nu?
Hon ser vantroget hur han börjar packa fram trangiaköket. De befinner sig vid en bred fjällbäck några mil norr om Kebnekaise och sensommarskymningen faller.
- Fika, säger han. Det här är ett svårt vad.
- Ja, men då går vi nu, medan vi ser!
- Jag tror att det redan är för sent. Bättre vänta till i morgon. Då är nog vattenståndet lägre också.
- Men vi har fyra kilometer till att gå!
- Bestämmer vem?
- Bestämde vi.
- Innan vi visste hur slut vi skulle bli av klapperstensbranten. Nu vilar vi här och tar nya tag i morgon.

Hon går och tar upp en röding sen och de bjuder ett par holländare som dyker upp och fattar samma beslut som de. Knäckebröd till.

(Utmaning: skriv om att slå av på takten)

Utmaning 285 - Kvarnstugan

Vim och kärlek. Jag stryker ömt med svampen över den feta smutsranden i badkaret. Sorella har varit här på en av sina blixtvisiter mellan rockfestivaler och biodynamiska odlingsprojekt. Badat, sovit, pratat, spelat tärning. Just när jag ska flytta tillbaka kandelabern från toalettstolen till sin plats på badkarskanten, ringer det på Skype. Dushan är exalterad: kvarnstugan i gläntan ska säljas, vill jag lägga ett bud? Han är villig att sköta allt åt mig mot att jag kommer minst vartannat år... "Men kvarnstugan ligger långt från er, malli", invänder jag. "Jag har ofta körningar förbi där och jag vet att du trivs in the foothills. Du blir granne med Michael och Sonali!"

Vill jag ha ett yttepyttigt hus utan el i Sri Lanka? Hjärtat hamrar fort när jag ger resten av badrummet en lätt ansiktslyftning. Något gör mig röd om kinderna. Det är väl ansträngningen att rengöra toalettstolen.

Kaffestund. Jag behöver inte kolla mina besparingar, jag vet precis vad jag har. Det räcker till ett pyttehus utan el. Men jag skulle ju inte till Sri Lanka mer och laptopen behöver ström.

Mailar Michael. "Jag är så less på kriget. Och krigets efterverkningar verkar inte bättre." Raderar mailet. Kaffet är kallt. Jag är kall. Värmer koppen i micron. Det smakar aldrig bra.

Klockan är inte tio där än. Och Michael är uppkopplad. Jag vet vad han kommer att säga. Trevar efter koppen. Kall igen.

Jag tänkte inte ringa men jag ringer. Det är Sandesh som svarar: "Pappa är borta, vill du prata med mamma?" Sonali kvillrar. "Det är klart du ska, kvarnstugan är i toppskick, den kalkades i fjol. Får vi använda den som gästhus när du inte är där?" Men kriget, säger jag. "Du är väl van vid kriget. Kom hit och skriv om det, för sjutton!" Det var just det. Laptopen. "Du kan komma upp till bungalowen och skriva. Hörnrummet kan bli ditt arbetsrum. Det lovar jag. Nu kommer Mich... Mich-ael! Kom fort! Maria ska köpa kvarnstugan!"

Jag visste vad de skulle säga. Något blir mjukt i mig vid tanken på att ha en boplats i Sri Lanka. Jag som inte skulle äga fast egendom. Det är långt över läggdags för Dushan malli men han är fortfarande uppkopplad. Mina händer darrar. Jag fattar ändå tag om kaffekoppen bredvid datorn. Den är kall.

(Utmaning: skriv om att slå till)

Utmaning 284 - Hoppa fallskärm

Det viktigaste när man hoppar fallskärm är att tänka uppåt, trots att man faller nedåt. Att vara i ett tillstånd av tillit till luften och till skärmen. De första hoppen bör ske ovanför ett stort gräsfält. Då kan man öva på att styra fallskärmen utan att det gör så mycket att man misslyckas. Det är inte svårt att styra en fallskärm om vinden inte är för hård.

Inför första hoppet är det skrämmande att hoppa ut från flygplanet, när man ännu inte varit med om att känna i sin egen kropp den ljuvliga känslan av att skärmen tar emot en, leker med gravitationen. Först är det ett oväsen, när flygplansdörren öppnas. Motorljudet, det enorma vinddraget. I detta ska man hoppa. Det är som en födelse. När man efter några sekunder, som känns som för alltid, löser ut sin skärm: ett lätt prasslande och sen tystnad, luftens famn. När själva hoppet börjar hoppar man inte längre, man är buren, sitter trygg i sin sele, betraktar jorden och atmosfären som man aldrig betraktat dem förut, är luft.

(Utmaning: skriv om något du aldrig gjort, som om du kunde det)

Utmaning 283 - Det galiciska huset

Varje höst åker jag till mitt lilla skrivarhus i Galicien med bara ett handbagage. Datorn, ett kautschuk, ett par pennor, ett rutat kollegieblock och pärmen. "Noname" står det på pärmen. Det har det gjort i flera år. Den rymmer alla tankar till min roman. Tankarna blir fler och fler men romanen ystar sig som gammal mjölk. Ack, det finns så många romaner redan. Varför ska jag träla med ännu en, som kommer att läsas av 162 personer, varav hälften är mina bekanta?

Två bussar för att nå byn. Där handlar jag cider, bröd och ägg. Grönsaker. Ost. "Välkommen tillbaka, Señora. Ni kom inte i somras?" "Nej, olyckligtvis. Jag hade ett nytt jobb. Men nu ska jag vara här i två månader." Vad kan inte hända på två månader? Romanen kanske kommer att bli färdig. Det nuvarande utkastet till den.

Byns taxi har redan en körning. Jag väntar mot en solig vägg. Nyper av en bit ost och gnager på en tomat. Generös är den galiciska höstsolen. För en stund ser jag tydligt vad romanen handlar om. Jag förstår mig själv men taxin kommer. Det upplysta ögonblicket är förbi.

Det första jag gör i huset är att öppna alla fönster och hänga sängkläderna på vädring. Sen tar jag fram cykeln, synar, oljar, pumpar. Nu har jag min självständighet. Jag öppnar datorn. Senast använda dokument. "I utkanten av människornas liv vill jag kunna rå mig med mitt. Mitt är det du ser i askan efter elden. Mitt är en torr, het sten." Jaha. Vad betyder det? Skriver jag om mig själv igen? Försöker visualisera solen mot väggen i byn, tillståndet i vilket jag kom på vad det är jag håller på med. Det är borta, förbi.

Sen händer det jag vet ska hända. Jag går runt knuten. Känner på väggen. Tänker "Joo! Det är nog dags."

Varje höst anländer jag i Galicien med penna och dator. Sen förlorar jag mig i att kalka mitt hus. Det är en långsam och skvättig procedur. Tunna, tunna lager kalk på varandra, anbringade med bred pensel, nästan en borste, i liggande åttor. Man kan inte kalka på sommaren. Det får inte torka för fort. Kalken bränner, etsar glasögon, men från det ljusblå trävirket går den bara att torka av. En fiffig människa rådde mig ett år att efterväta med kolsyrat vatten. Kalken äter ju koldioxid.

Det är mycket tillfredsställande att förorsaka en kemisk process på sin vägg. När det sista lagret kalk kommit upp, kan jag äntligen stryka allt överlastat trams i "Noname", allt topptungt jag byggt under året som gått. Varje år lämnar jag det vackraste huset i Galicien med en roman som fått ett reningsbad.

(Utmaning: skriv om något spanskt)

Utmaning 282 - Oljetrycket

En man kom till dörren och sålde den. Den var ett vackert oljetryck, en björk och en sjö i fin guldram. Hon gick på folkskollärarseminariet i Umeå och var utfattig men den här tavlan skulle hon ha. Den var också ett slags investering.

Klasskamraterna flockades hemma hos henne på kvällarna. Hon var en av de få som hade egen lägenhet. Torgny kom inte ofta. Han var yngst av dem alla, gick i svart och var svår och intellektuell. Men en kväll var han där, låg slängd på sängen och pratade inte så mycket. Plötsligt nickade han mot tavlan och sa: "Den där, har du den för att dölja en fettfläck eller liknande?" Släpigt, försmädligt.

Tavlan var aldrig lika värdefull för henne efter det. Långt senare, när hon skaffat sommarstuga, hamnade den där. Hennes dotter betraktade den likgiltigt under det att hon växte upp, ända tills hon fick höra historien om den unge seminaristen på sängen. Sen dess har hon tänkt sig att hon en dag ska ta hem tavlan och låta göra en plakett: "Om denna tavla har Torgny Lindgren sagt: "Har du den för att dölja en fettfläck?"

Dottern är förstås jag, kvinnan som skaffade tavlan min mamma och Torgny Lindgren är Torgny Lindgren. Och plaketten skulle förmodligen bli dyrare än tavlan.

(Utmaning: skriv om ett konstverk)

Utmaning 280 - Oktober

Oktober har kommit och dofterna möts: den sista rosen vid din stugvägg och den kylda luftens blåa doft. Här är du mitt emellan sommar och vinter, här där löven multnar, fruktigt, ruttet, och liv ska bli igen. Du sitter i solen på förstutrappen, rensar omsorgsfullt trattkantkareller, trumpetsvamp, taggsvamp. Ett berg av svamp på din trappa, bara för glädjen. Det är som om planeten rusar i övergångens årstid. Du ska inte hinna fatta vad som händer med dig. Med kall näsa kommer du in. På spisen puttrar snart skörden från skogen.

(Utmaning: skriv om en höstdoft)

Utmaning 278 - Kan

Kan en odygdig bli dygdig? Kan jag bli du? Kan jag i en värld i en samklang detta nu?

Kan vi? Kan vi denna lingonsylt, dessa förlovningsringar, kväll efter kväll, vara kvar?

Kan regnet. Kan stormen. Kan de utan uppehåll förvandla? Kan mitt bli ditt?

Kan allt och sjukdom och död? Kan vi bevara våra löften? Kan vi?

(Utmaning: skriv om en långsiktig strategi)

Utmaning 277 - Borsten

Man ska titta ner i toalettstolen när man har gjort nummer två och spolat, för att se om man behöver använda toalettborsten. Detta är särskilt viktigt när man delar toalett med andra. Jag är en sådan som inte tittar. Inte naturligt. Jag spolar och tänker att jag har gjort mitt. Det har tagit tio år av övning att lära mig titta ner i toalettstolen efter att jag har spolat. Nu är jag ganska bra på det men jag känner mig alltid som ett barn när jag gör det. "Försvann det? Ja, det gjorde det!" För oftast försvinner allt. Ibland får man gå på med borsten litegrann och ibland lämnas man att ta ställning till om man ska spola en gång till, för att papperet ska sugas med av vattenströmmen. Hänsyn bör tas även till miljön. Om min medmänniska klarar av att se mitt papper ligga där och flyta, är det bättre att låta det vara.

Hänsyn är den mest spännande av dygder, för den får oss att tänka oss in i andras verklighet. "Hur skulle Vasti reagera om..."

Att ta den enkla vägen och bara förminska sig själv är missriktat. Dels förstås för att hänsyn inte är något värt om du inte också tar hänsyn till dig själv. Men också för att det är dygdigt att leva till sin fulla potential, att vara ett fritt subjekt i världen.

Det är det som är så roligt att försöka få att gå ihop: mina önskningar, mina behov, och andras. Ibland går det fel. Då får man hoppas att det är så enkelt att rätta till, att det bara är att ta fram toalettborsten. Min toalettborste har svart borst. Nio spänn på Ikea. Då syns det inte att den blir brun och äcklig vid borströtterna.

(Utmaning: skriv om en dygd)

Utmaning 276 - Vägen

När vårt förhållande la sig på rygg som en död fisk, visade det också upp sin frånsida: vår tidigare tysta vardag fylldes med skrik, skrän, till och med slag. Mest om futtigheter. Det var ju redan över. Vi bråkade om porslinet, om sänglinnet men mest om ståbasen, en trekvartsbas som vi båda använt i olika perioder. Det visade sig att vi båda hade oupplösliga band till denna basfiol. Den fick nästan mytiska kvaliteter.

Det var under ett av grälen om basen som Sten-Ove stack inom en dag kring pingst. Han knackade och steg in, som seden är på vårt berg, och fick genom den öppna dörren se mig stå på sängen i kammaren och puckla på Mattias med knytnävarna. Vem som var mest generad vid fikabordet var svår att säga. Sten-Ove tuggade hallongrottor. Det var något han ville ha ur sig. Vid femte hallongrottan kom det:
- Jag säger upp snöröjningen från i år. Ni kan få köpa traktorn och slungan snorbilligt.
- Men Sten-Ove!
Vi skulle inte ha behov av någon snöröjning men de vi sålde till kanske inte ville börja med att köpa en snöslunga och fixa två kilometer väg.

Sten-Ove var obeveklig. Han avböjde ökad kompensation och talade sig varm för att vi skulle ta över kontraktet, vi som var unga. När vi svarade undvikande ursäktade han sig och gick.

Veckan därpå mötte jag Margit, Sten-Oves fru, när hon var ute med hunden.
- Margit! ropade jag på håll. Hur ska vi få Sten-Ove att ändra sig om vägen?
Hon vände och tog stigen ner mot bäcken innan jag hunnit fram. Över axeln hojtade hon ett "bråttom".

"Vad är det med alla" undrade jag när jag stod hemma och tog reda på en massa gamla CD-skivor jag hittat. De bästa smög jag ner i min hemliga gömma under kammargolvet. Mattias hade så dålig koll, han skulle inte veta.

Uppbrottet från berget beledsagades av en massa hårt arbete. Otaliga gånger for vi med släpkärran, till tippen och till loppis och till mammorna i stan. Vi var i ett stadium av förändring och krävde att allt omkring oss skulle vara som vanligt. Vi hade inte längre förmågan att notera vardagens små förändringar, som att det var Margit som skötte jordfräsen, röjsågen och gräsklipparen när vi for förbi. Vi vinkade tillkämpat glatt. Där är Margit.

En dag i fruntimmersveckan stannade vi hos grannen längst ner, Leif. Mattias hade äntligen bestämt sig för att ta tag i vägsamfälligheten, ordna snöröjning till vintern och avveckla sitt ordförandeskap.
- Hej, vi måste fixa...
- ... snöröjningen, ja, sa Leif.
- Så du vet?
- Ja, fick höra det igår.
- Tror du han går att övertala?
Leif log undvikande, som inför ett dåligt skämt.
- Du tror inte det? fortsatte Mattias oförtrutet. Av oss som fortfarande är någotsånär unga, är han den som har i särklass mest tid...
- Sluta, sa Leif. Karln är ju död.
- Va? andades Mattias och jag i korus.
- Vet ni ingenting? Han har ju varit sjuk i månader. Det trodde jag alla visste.

Vi skulle kanske ha vetat, om vi inte hade slagits den där majdagen när Sten-Ove kom och åt hallongrottor. Om vi som vanligt bjudit dem på middag någon gång inemellan. Om vi tagit oss tid att stanna till som förr hemma hos dem på vägen upp på kvällarna. Om vi inte varit upptagna av att skyla vårt eget sår.

I bilen uppför vår branta, krokiga väg grät jag. Jag grät när vi kom in i köket hos Margit. Då började Mattias också gråta. Vi grät alla tre och berättade om våra belägenheter. Margit ställde sig upp ett par gånger för att sätta på kaffe men kom sig inte riktigt för. Hon satte sig igen som i en suckande utandning, fick till slut fram en gammal twistpåse på bordet. Och vi grät.

(Utmaning: skriv om att säga upp ett avtal)

Utmaning 275 - Att leka

"Och då sa vi att du var..."

Jag avundas barnen deras förmåga att bli uppslukade, och då av annat än teveserier. Sann mognad är att bli lika allvarlig som ett lekande barn. Leken finns bara i ögonblicket och kräver koncentration. Inte pannskrynklande, ansträngd koncentration utan hängivelse.

Ett barn kan lätt gå in i och ut ur leken. En vuxen som har lyckats glömma sig själv lika totalt som ett barn som leker, blir generad, rådlös, måste rekapitulera för att kolla att han inte gjort bort sig.

"Nu säger vi att jag är..."

Jag brukar inte leka med barn eller djur om jag inte ärligen känner för det. Lek är tråkigt utan hängivelse. En vuxen som leker med ett barn utan att själv vilja gå in i leken, böjer sig inte tillräckligt långt ner, skriker för gällt och för in en skorrande oärlighet i leken, som alla känner. Hon leker för att "roa barnen" men det är precis vad hon inte gör.

"Och DÅ! Då kom det en... en... en..."

När vi träder in i leken tar vi oss in på barnens domän. Det ska respekteras. Om vi styr och ställer, ska det vara för att vi tilldelats den rollen. Nu är vi på ett område där barnen är experter. Vi måste erkänna att vi o-lärt oss mycket av det vi kunde då, när vi också var små.

(Utmaning: skriv om att leka)

Utmaning 274 - Efteråt, en början

De första månaderna efteråt var jag två: en som gick omkring på avdelningen och bedyrade att jag aldrig skulle försöka igen, en annan som lånade knopböcker på biblioteket, mitt framför ögonen på personalen. Hängning hade jag bestämt mig för. Det var inte estetiskt men effektivt.

Den första, hon som bedyrade, hon som också var jag, hade förstått att man inte får, att det är fegt. Vad hon inte riktigt kunde ta till sig, var att människorna omkring henne skulle sakna henne. Men hon lovade dem. Ändå: fingrarna som formade knopen av det gröna pappersbandet jag fått i stället för skärp. Vi var två i mig som stred. Hon som ville bort så starkt och hon som var bunden av löften.

Utsläppt från sjukhuset: darriga steg. Inga trygga vita väggar. Ingen att spela schack med dagarna i ända. Samma ändlösa tristess men inget sammanhang. Viljan att lämna in satt kvar i hjärta och huvud men inte i kroppen, mina händer gjorde inte längre saker på eget bevåg. Jag hade valt den plikttrogna, hon med löftena, hon som levde för andras skull. Det var obehagligt att ha lämnat sitt liv som pant.

Det skulle komma att ta två år innan jag ärligt kunde säga att nu lever jag inte för andras skull längre, nu lever jag för min egen. Vägen dit gick genom fotoalbumet, ett enkelt, litet album med plastfickor, där jag satte in bilder på alla jag lovat. Alla jag levde för. När dödskraften steg, tog jag fram det. Inga ord, inga barriärer, bara älskade ansikten. Och: jag har lovat. Jag har lovat.

(Utmaning: skriv om att läka)

Utmaning 273 - Se svalorna

Lederna är förvärkta och hörseln sviktar men ännu bankar mitt hjärta och min röst är stark och klar. Min röst är stark och klar när jag ropar på mina barn: "Se svalorna!" Maja Lovisa donar i brygghuset och Sven är ute på jakt men ändå: sommaren ska komma. Den är här med svalorna. Och vinden går i fjolårsgräset, det rasslar som trampet av små, små soldater. En sådan här dag för många år sedan drog bröderna Johan och Magnus Ramsvik ut med kung Karl i krig för att aldrig komma tillbaka. Och Johan, min lagvigde, tog mig åt sidan och sa: "Se svalorna! En sådan här dag ska jag komma tillbaka." Jag plockade några vitsippor och gav honom till farväl men han blev tagen i det ryska fälttåget. Anders Björnsson kom hem och Johannes Johannisson och många av de som lämnat vår bygd men av Johan och Magnus Ramsvik hördes ingenting av. Och Johan Ramsvik vart kallad död för att jag skulle kunna gifta om mig.

En oro i mina stumma lemmar. En längtan som är som ett minne. Jag vill att dagen ska vara förbi, att natten ska stänga dörren till det förgångna.

Men dörren vägrar stängas. Följande morgon är svalorna rusiga och mitt hjärta mörknar. Där kommer en man på uppkörsvägen, böjd och sjuk. Också jag böjer mig, i hopp och fasa, ropar på min man.

"Lena!" säger mannen när han kommit fram. Jag får inte fram hans namn. I femton år väntade jag och ytterligare femton har gått. Det smärtar bakom ögonen och blodet dunkar i magen men jag står upp, står, och sträcker fram min hand.

"Och det här är din man?" frågar vandraren. Röd och förtvivlad nickar jag ja. Den nykomne räcker fram handen till Petter. "Magnus Ramsvik" hälsar han. "Jag har kommit hem för att dö här."

Spänningen går ur oss. Vi bjuder gästen in.

Magnus får sitt gamla rum i flygeln. Han är mycket sjuk. Flera timmar om dagen sitter jag hos honom. Vi pratar stilla om vår ungdom, om Johan och om kriget. Luften är tät i sjukrummet. "Det är gott att se dig lycklig, Lena", säger Magnus och jag rodnar. Berättar hur jag längtat och väntat.

Magnus försvinner bort från oss. Det är oundvikligt. Efter begravningen är det jag som städar ur hans kammare. Under kudden hittar jag ett papper med min handstil. Det är det första brevet jag skrev till Johan när de gått ut i fält och i det ligger några bruna växtdelar. Med god vilja kan man se att det är vitsippor.

tack till Elsi Rydsjö som jag snott storyn av

(Utmaning: skriv om att ha en föraning)

Utmaning 272 - Intecknad

De här pengarna är inte som andra pengar. De är laddade med plikt, därför försvinner de så lätt ur mina händer. Genom att ta emot dem, övergav jag makten över mig själv. Den som ger har rätten över den som får. Det finns frihet i att äga, frihet också i att vara egendomslös, men i att ha det som blivit en givet finns ingen frihet.
"Du behöver ett par skor", sa givaren, gav mig åttahundra.
Jag behövde också prickig korv och messmör men givaren hade sagt "skor". Det står inte på förrän han står där i skoaffären med mig, dirigerar och bestämmer både färg och form på skon. Han har den makten. Han har en inteckning i mig, formad som en sko.

När han nästa månad ger mig ett litet kapital för livets nödtorft, ett par tusenlappar kanske, blir jag glad. Precis det tillskott jag behövde! Vad jag inte vet i förstone är att han äger hela mig. Hans pengar, som så frikostigt spätt ut min lilla sjukbidragspöl, har också kryddat varje liten rännil jag ger ut. Jag vet inte när det är hans pengar jag använder, därför är det alltid hans som jag förslösar.

Han är vänlig men han börjar domdera över mitt liv. "Ska du verkligen gå den kursen?" "Är du inte snart frisk nog att söka jobb?" "Har du råd med det?" Han säger inte rakt ut: "Vilka pengar använder du?" Det behöver han inte. Han äger mig. Och jag låter honom äga.

(Utmaning: skriv om att ta emot välgörenhet)

Utmaning 270 - Hunden

Hon var van vid att gå genom livet obemärkt. Vara den iakttagande. Det var hunden som ändrade allt. Hon skaffade en liten, söt hund och hon syntes. Hennes lilla, söta hund ville hälsa på alla, människor, särskilt barn, och hundar. Hon var för svag för att veta hur hon skulle säga ifrån. De började i stället gå långa omvägar, gå ut på orimliga tider. Hon gömde sig i en ful jacka med huva men hon syntes, eftersom hunden syntes. Att gå ut var en plikt. Drömmen om långa promenader i harmoni med hunden var en dröm som inte längre fanns. Hunden var en annan ute, än inne. En varelse hon inte kände.

Tunnelbanan var värst. De var sedda. Av dem som älskade små söta hundar och av dem som avskydde dem. Vad som var värst, visste hon inte. Hon skämdes så mycket över att hunden inte gjorde som hon ville, att hon glömde att be den göra som hon ville.

Hon beundrade de stora hundarna. De som troget följde sin ledare och ignorerade andra hundar. Hon glömde att beundra de stora hundarnas ledare. De som fostrade. De som slapp synas.

(Utmaning: skriv om att synas)

Utmaning 269 - Tänk

Det finns så många ord jag aldrig använder, som flåbuse, purgera, föryttra. Det är litet sorgligt. De är oanvända av så många. Jag tror det var DN som för några månader sedan hade ett upprop, att man skulle adoptera utrotningshotade ord. Genom att adoptera dem, förband man sig till att använda dem minst tio gånger om dagen. Tio gånger! Purgera! Om jag skulle adoptera något ord, skulle det vara "ity". Det använder jag faktiskt. Men jag hörsammar sällan upprop.

Det finns ett ord jag sällan använder och varje gång jag gör det, skäms jag. Jag hade lovat mig själv, redan när det dök upp som modeord för sådär tio år sedan. Att inte. Att aldrig. Ordet är "tänk". Nej, inte imperativ av "tänka", utan en substantivering. "Hon har ett bra tänk". Iiiih. Jag ryser. Jag tycker så illa om det, att jag ganska snart började använda det ironiskt. Jag satte upp en försmädlig min och ritade citationstecken i luften men det var tydligen en farlig hantering. Ord man inte gillar, ska man bokstavligen inte ta i sin mun, inte ens på ett distanserat sätt. Häromdagen dröp det ur mig i ett alldeles vanligt samtal, om en alldeles vanlig sak: "lära sig ett nytt tänk", sa jag.

OK, att Annika var på väg ut ur bilen på sin trånga gata i Gubbängen och en bil kom bakifrån. Det tar ändå inte mycket längre tid att säga "tänkesätt". Jag blev så chockad över att jag sagt det, att det ändå tog mycket längre tid än normalt att komma iväg.

Härmed förbinder jag mig att låta "tänk" bli ett aldrig-ord i min mun. Varje gång det används är en gång för mycket.

(Utmaning: skriv om ett svenskt ord du sällan använder)

Utmaning 268 - Trist

Ännu en trist vandring uppför ännu ett trist grekiskt berg. Your love was like a cockroach skränar i Ipoden.
- Känn tystnaden, säger han och flätar fingrar med mig.
- Mm.
Jag har bara ena hörluren i. Kompromiss.
Efter ännu en trist sallad i ännu en trist by hittar han ännu en trist grej som gör honom extatisk.
- Ser du bågen? Det är lätt att rita en men svårt att bygga, så att varje sten stöder den andra!
- Äh, säger jag, den är murad.
Vi tittade närmare. Varje sten stöder den andra. Vi går vidare. Your love was like a cockroach, invasive and disgusting.

(Utmaning: en bild att skriva till)

Utmaning 267 - Dokusan

Inledande gloslista:
dokusan=enskild undervisning med zenlärare
sensei=zenlärare
zendo=meditationshall

Det här är inte likt henne. Det syns hur hon skakar. Knäna hoppar. "Påminn mig om vad du heter" säger sensei.

Hon är ganska ny i zendon. Det är hennes första dokusan. Hon kom med en fråga men den har försvunnit. Nu finns bara de hoppande knäna och svetten som droppar.

"Jag heter Maria. Min övning är att räkna andetagen." Det är inte mödosamt att tala. Det talade ordet är hennes gebit. Om hon bara kom ihåg vad hon tänkt säga.

"Brukar du sitta sådär?" frågar zenläraren neutralt, vänligt.

Hon förnimmer sin ställning. Benen slarvigt utslängda framför henne. Hon har skyndat sig, för det finns andra som väntar.

"Ungefär. Burmesiskt." Hon har tittat i böcker. Hon vet. Burmesisk ställning är den enda som inte får hennes fötter att somna. Förstulet försöker hon dra benen närmare intill sig men knäna hoppar för mycket.

"Jag är en teoretiker. Låt mig fortsätta vara det" hör hon sig plötsligt säga.

"Det bestämmer du själv. Men zen har knappast med teori att göra."

De sitter tysta. Man vet att dokusan är över när sensei sträcker sig efter klockan, kallar in nästa person. Ju mer hon tänker på det, desto mer skakar hon. Hon har ingenting att säga. Vill gråta. Hon kommer aldrig att tordas gå på dokusan igen.

"Fortsätt räkna andetagen" säger sensei, greppar klockan. I en rörelse står hon upp bakom dynan, bugar. Det här är bara början. Hon har ett liv av utövande framför sig. Hon vill tacka men det är för sent.

(Utmaning: skriv om att ha premiärnerver)

Utmaning 266 - Skolbytet

Högstadieeleverna skrek högst men det var dagisbarnen som förlorade mest på bytet av lokaler. De nådde inte upp till bänkarna. Inte ens sedan ett utbyte skett och förskolemöblemanget var på plats - till båtnad också för högstadieleverna, som slapp tränga sig ner i minimala stolar - var dagisbarnen lika frimodiga som förut. De var rädda för korridorsystemen. "Nu ska vi leka med fingerfärg i fysiksalen!" sa fröknarna tappert men barnen vitnade. NO-gången var läskigast. NO-gången och kapphallen, med de gigantiska skåpen. Där kläddes de av och på när de kom och när de gick. Trots att en sandlåda i hast smällts upp på skolgården var gården ett ointagligt hav av asfalt. Plåsterkonsumtionen gick upp.

Dagisföräldrarna vredgades. Högstadieföräldrarna protesterade. En enda reporter på den enda lokaltidningen fördjupade sig i flytten och ställde Barn- och fritidsnämnden mot väggen. Barn- och fritidsnämnden grymtade. Det ringdes till Skolverket. En anmälan sattes samman medan veckorna och månaderna gick. På Skolverket hade man aldrig hört om något liknande. Barn-och fritidsnämnden kunde inte komma med något sakskäl till varför de beslutat som de gjort.

Vad inte ens den ihärdiga reportern fick fram, var att nämndens ordförande tyckte det var så vackert med ungdomar innanför Gunnebostängsel. Hon hade tubbat nämnden till ett ovanligt långt möte, varunder de somnat en efter en. Sen hade hon klubbat igenom sin privata dröm. Så länge projektet varade, slog hon en lov förbi det före detta dagiset varje dag vid eftermiddagsrasten, njöt av de inhägnade eleverna och fick en estetisk kick av deras högväxthet bland gungor och klätterställningar. Hon visste att hon skulle få betala med sin kommunpolitiska karriär men det var det värt.

(Utmaning: skriv om något befängt)

Utmaning 265 - Vara i glömskan

Vad hon vet överskuggas av vad hon glömmer. Varje dag ett läkt sår. Det är ingen idé att läsa tidningen. Hon framhärdar i att inte minnas dagar och presidenter och tvivlar på sin användbarhet. I det stora har tiden gått henne förbi.

Hon har inga öppningar mot världen. Lever som på undantag. Berättar ingenting, av rädsla för att redan ha berättat allt. Utan missmod betalar hon sina räkningar, bläddrar i bladet, klipper ut och glömmer. Uppenbarelser inför boksidor, inför text som hon i morgon inte ska veta att hon läst.

Är det någon idé att ha erfarenheter, även om man glömmer dem medsamma?

Är det någon idé att ha ett liv, om man ändå ska dö till slut?

Hon kan tider och platser, det inrutade. Har blivit så glömsk, att hon inte ens glömmer nycklarna. Har blivit så glömsk att hon måste ha minnesstrategier. Så glömsk, att bara stunden räknas.

När tvättkorgen är full, ska hon tvätta. När dagen gryr ska hon gå upp. Hon vet att hon drömt. Hon vet att hon levt och lever. Ja, hon är ett sprucket kärl men hon lever.

(Utmaning: skriv om att veta)

Utmaning 264 - Under samma tak

"Om vi ska fortsätta bo under samma tak..." börjar han.
"Du menar att jag är slarvig och kaotisk" hjälper hon till.
"Ja, det är du, men vad jag vill säga är att..."
"Jag ska absolut försöka bätta mig!"
"Det hoppas jag verkligen att du kan i det avseende jag..."
"Jag vill så gärna bo kvar med er. Jag gillar er, jag gillar lägenheten och det är bra hyra. Ge mig en chans!"
"Ja, men lyssna då! Vad jag vill säga är..."
"Du har redan sagt det!"
"Avbryt mig inte nu! Om vi ska bo under samma tak" säger han långsamt och fixerar henne med ögonen, "om vi ska bo under samma tak måste du jobba på din dåliga självkänsla! Du går omkring och ber om ursäkt för allt. Det tär på oss allihop."
Hon ser ut som om hon fått ett slag i magen.
"Har jag dålig självkänsla?" fräser hon. "Man kan väl inte önska sig bättre självkänsla än jag har! Jag har toppbetyg! Jag är bra på relationer! Jag är duktig!"
"Ja, men varför tror du att du måste hålla på och upprepa det för jämnan? Självkänsla är inte detsamma som självförtroende."
"Nähä! Och ni har suttit här och dissekerat mitt psyke i min frånvaro, förstår jag."
"Ja, det är svårt att prata med dig om sånt här..."
" 'Svårt att prata'! Det var droppen! Är det någon det är lätt att prata med, så är det väl mig? Det är nog nu. Jag flyttar så snart jag får ett studentrum. Med mina poäng är det inte svårt att få."
Hon stegar ut ur köket och smäller igen dörren till sitt rum. Han suckar och sätter sig vid bordet. Under obehaget och medömkan en liten tillfredsställelse.

(Utmaning: skriv om att samsas)

Utmaning 262 - Kring Veras säng

Jag vill att ni föreställer er följande:

En människa i en sjuksäng. Många slangar, många blippande apparater. Vi är på intensiven. Detta är en dödsbädd. Människan har lämnat sina jordiska drag, man kan inte se om det är en man eller en kvinna. Den ser ut som en gapande fågel.

På varsin sida om den ännu levande kroppen sitter två kvinnor. De har slutat prata med den döende, som andas rosslande. Kanske är det inte den som andas, utan en av apparaterna. Varje andetag låter som när man rensat ut något stort som fastnat i dammsugarröret.

Kvinnorna är högst levande men ålderstigna. Olust har lägrat sig i rummet, inte frid. Kvinnorna vill göra något, säga något. De står inte ut med passiviteten. Med att bara hålla hennes hand. Ja, det är en "hon", jag ser det nu.

- Och Malcolm, som inte har kommit! säger den ena.
- Var han inte här igår, då?
- Mitt uppe i ett projekt. Kan inte resa till sin mor, som ligger för döden.
- Stina då?
- Äsch, Stina är på en egen planet. Jag tror inte ens att Vera här vet, att Stina bor med en kvinna.
Hon klappar lätt på den döendes lår när hon säger det.
- Menar du bor med en kvinna eller bor med en kvinna? frågar den andra.
- Jag menar det du tror.
- Jag trodde det var Malcolm som...
- Malcolm också, vad jag vet.
- Menar du det?? Båda två? Stackars Vera!
- Vera lär det väl snart inte vara synd om. Men hur Tage ska klara sig, det vet jag inte.
- Ja, hon håller väl fast vid livet för hans skull, stackars sate.
- Så klumpig och dryg. Kan väl inte steka ett ägg, ens.
- Jag minns när han...

De avbryts av att en äldre man kommer in.
- Jag tror att det var min tur nu, säger han försynt.
- Käre Tage!
- Vi har haft en så fin stund med Vera men nu ska vi gå. Nu är det din tur.

Tänk er att de reser sig och med ansiktena tätt, tätt intill den döendes tar farväl.
- Jag finns med dig hela vägen! ropar den ena.
Den andra säger till kvinnan i sängen att hon ska hålla ut.
- Ni systrar har ett alldeles speciellt band, säger mannen och hans ögon blir vattniga.

(Utmaning: skriv om att skvallra)

Utmaning 261 - Fetma

Håglöst betraktar hon sin kropp i spegeln. Den är plufsig, inte värd avsmak. Den har ingenting med henne att göra.

Hon kniper ett tag om magens sladder. Mer än en handfull underhudsfett. Ett krisskrossmönster av små snitt i bukens hud, som hos en medlem av någon hemlig, avlägsen stam, löper runt hela magen. Det är sedan länge läkt. Fina små ärr. Hon hade en bra kniv.

Hon kan inte ha mått så bra. Som hon minns det, hade hon på allvar trott att fettet skulle sippra ut. Men det hade bara gjort ont och hon hade av misstag blodat ner sin vita matta. Nu kan hon inte bada på Åkeshovsbadet längre eller gå på gym. Mattan gick inte att rädda.

Hon mår inte så bra nu heller. Men hon tänker inte göra illa sig själv igen. Hon ska hälla upp torrostade jordnötter i en skål och hämta en öl ur kylskåpet. Hon ska försöka mätta den lilla som sitter där, innanför bukens rundning, och bara vill ha mer.

(Utmaning: skriv om ett ärr)

Utmaning 260 - Prinsarna utanför Tempo

Utanför Tempo stod de snygga killarna. De var säkert tio år äldre. Jag minns särskilt en, lång och brunbränd och mager med långt, vitblont hår. Jag tyckte om hans ansikte, tufft och kantigt men vänligt. Tänk att det fanns människor i Ludvika som samtalade, som verkade uppfyllda av annanhet, kontinentala på något vis. De var annorlunda. Å,vad jag längtade ut. Än mer skulle jag ha längtat om inte äventyret stod där, mitt i min stad. Utanför Tempo.

Jag hade andra svärmerier också, killar i nian. Tordes inte titta åt dem, heller, men tordes i alla fall bekänna för mina flickkamrater. Hans i 9D. Tobbe i... vilken klass gick han i? Utanför hans villa såg jag ofta till att flanera på kvällspromenaderna med hunden. Minns aldrig att jag såg honom men hunden blev ordentligt motionerad. Tobbe bodde nästan i Marnäs.

Det gick inte att veta var killarna utanför Tempo bodde. Det fanns inga beröringspunkter. Ingen att fråga.

Om utsikten att Hans och Tobbe skulle fästa ögonen på mig, en liten tanig tjej med glasögon, var i paritet med att bjudas med på en månfärd av Nasa, så var det i klass med att få bli med till Jupiter att uppmärksammas av killarna vid Tempo. På det sättet var det tryggt. Jag kunde slå mina lovar hur mycket som helst, utan att de hade en aning om att det var fråga om lovar. Inte uppmärksammar adelsherrarna att lillpigan sopar golvet invid deras fötter.

Med Kerstin Berker blev jag såsmåningom så god vän, att jag kunde anförtro mig. Hon bodde i Håksberg, åkte skolbuss varje dag och var förtjust i bussförarna, gamla gubbar i jämförelse med mina Tempoprinsar.
"Men Elisabet, de är ju knarkare!" sa hon och stänkte förakt, mot dem och mot mig.

Återigen en kod jag inte förstod. Ännu en biljett jag glömt att lösa ut. I kyrkan hade jag lärt mig att alla var värda kärlek och i skolan att man inte skulle göra skillnad på person.

Eftertänksamt betraktade jag mina snygga hjältar. De var fortfarande det mest spännande jag sett, där de stod bekymmerslöst och slängde käft. Jag hade förstått deras särskildhet men inte vad den implicerade.

(Utmaning: skriv om att vara blyg)

Utmaning 259 - gamba, gecko, ghasel, glimma, gravitation

Jag ska skriva en ghasel och sjunga till min gamba, en dikt med samma smärta som hos Fröding. Jag vill skriva om den lilla ödlan där på väggen, färglös, liten, oansenlig; hon som varnar husets folk - om det är vänligt.

Alla vet att om geckon utstöter sitt klickande läte när man är på väg ut, ska man vänta minst en kvart, för annars är det ofärd på väg. Sånt stoppar inte en västerlänning. Gammalt skrock, och dessutom från en annan kultur. De lomade iväg, trots ödlans varning, den som de knappast märkt. De hade bråttom. Skulle till jobbet. När de svängde ut från huset rammade de en truck. Det glimmade i rutan när den krossades i tusen skärvor. Mark flög högt men hjälptes ner av gravitationen, alltid lika pålitlig. De skällde på truckföraren. De hade kommit från en utfart men de var starka, vita och truckföraren en arbetare i sarong. Man tar seden dit man kommer. Äckligt snabbt. Men truckföraren insisterade på polis och de två konstaplar som kom såg inte till person, utan till trafikregler. De var vållande. Det fick dem att vakna upp ur sin biståndsarbetarslummer.

Samma smärta som hos Fröding? Gallimatias. Om jag valt truckförarens perspektiv, kanske, han som fick stå till svars inför arbetsgivaren för skadorna på trucken. Truckföraren som trodde, verkligen trodde, att han skulle få bära hundhuvudet för krocken. Truckföraren som dagligen levde i ångest över risken att förlora jobbet vid minsta missöde.

Västerlänningarna blev vållande, javisst, men levde ändå i immunitet. Behövde inte lyssna på den lilla ödlan.

(utmaning: skriv fem ord på G och en berättelse där minst två av dem är med)

Utmaning 258 - Försoning

Och jag ska komma trött och frusen och lerig till din dörr i skymningen och du ska inte mota bort mig. Du ska bjuda mig ett bad och varma, styva frottéhanddukar; en kopp kaffe med skummande mjölk. Sen ska jag lägga upp fötterna på den ljumma spiselhällen medan vi säger varandra det vi inte vågat säga förut: att vi var rädda. Att det, som alltid, varit rädslan som förstört men att det inte finns något som inte kan göras helt igen. Sen ska du bjuda på pasta med ugnsrostad vitlök och parmesan. Sancerre. Och du ska bädda nytt i din säng, lakanen med snörräta mangelveck, och ge mig en gammal T-shirt att sova i, inte alls solkig, men vi ska knappt sova alls och det vet vi redan - att om vi skulle komma till den här punkten, skulle vi knappt sova alls.

(Utmaning: skriv om något vitt)

Utmaning 257 - Hemma hos oss

"Tänk inte på mig" säger hon med svag röst, drar sig längre upp på kudden. Rummet luktar damm och leda. Tömda mjölkglas, nipperaskar, halvlästa böcker utfläkta som flygande fåglar. Hon är vår mor men hon går inte till något jobb, bakar inte, handlar inte. Handla får vi göra. Portmonnän har ett hjärta som lås.
"Köp något enkelt, något som ni vill ha." Mackor på längden och på tvären.
Vi spelar inte musik. Mamma är trött.
Vi tar inte hem kamrater. Mamma måste vila.
Vi gör tyst och stilla våra läxor, hjälps åt att komma ihåg gympapåsar och lappar. Vi hjälps åt att fylla tvättmaskinen. "Ni är så duktiga" säger hon.
Ibland grinar hon. "Jag är bara en börda för er!"
"Nej då, mamma. Nej. Du är bäst."
Vi måste vara glada. Annars kan mamma bli ledsen.

(Utmaning: skriv om att styra)