Utmaning 259 - gamba, gecko, ghasel, glimma, gravitation

Jag ska skriva en ghasel och sjunga till min gamba, en dikt med samma smärta som hos Fröding. Jag vill skriva om den lilla ödlan där på väggen, färglös, liten, oansenlig; hon som varnar husets folk - om det är vänligt.

Alla vet att om geckon utstöter sitt klickande läte när man är på väg ut, ska man vänta minst en kvart, för annars är det ofärd på väg. Sånt stoppar inte en västerlänning. Gammalt skrock, och dessutom från en annan kultur. De lomade iväg, trots ödlans varning, den som de knappast märkt. De hade bråttom. Skulle till jobbet. När de svängde ut från huset rammade de en truck. Det glimmade i rutan när den krossades i tusen skärvor. Mark flög högt men hjälptes ner av gravitationen, alltid lika pålitlig. De skällde på truckföraren. De hade kommit från en utfart men de var starka, vita och truckföraren en arbetare i sarong. Man tar seden dit man kommer. Äckligt snabbt. Men truckföraren insisterade på polis och de två konstaplar som kom såg inte till person, utan till trafikregler. De var vållande. Det fick dem att vakna upp ur sin biståndsarbetarslummer.

Samma smärta som hos Fröding? Gallimatias. Om jag valt truckförarens perspektiv, kanske, han som fick stå till svars inför arbetsgivaren för skadorna på trucken. Truckföraren som trodde, verkligen trodde, att han skulle få bära hundhuvudet för krocken. Truckföraren som dagligen levde i ångest över risken att förlora jobbet vid minsta missöde.

Västerlänningarna blev vållande, javisst, men levde ändå i immunitet. Behövde inte lyssna på den lilla ödlan.

(utmaning: skriv fem ord på G och en berättelse där minst två av dem är med)