Jag vill att ni föreställer er följande:
En människa i en sjuksäng. Många slangar, många blippande apparater. Vi är på intensiven. Detta är en dödsbädd. Människan har lämnat sina jordiska drag, man kan inte se om det är en man eller en kvinna. Den ser ut som en gapande fågel.
På varsin sida om den ännu levande kroppen sitter två kvinnor. De har slutat prata med den döende, som andas rosslande. Kanske är det inte den som andas, utan en av apparaterna. Varje andetag låter som när man rensat ut något stort som fastnat i dammsugarröret.
Kvinnorna är högst levande men ålderstigna. Olust har lägrat sig i rummet, inte frid. Kvinnorna vill göra något, säga något. De står inte ut med passiviteten. Med att bara hålla hennes hand. Ja, det är en "hon", jag ser det nu.
- Och Malcolm, som inte har kommit! säger den ena.
- Var han inte här igår, då?
- Mitt uppe i ett projekt. Kan inte resa till sin mor, som ligger för döden.
- Stina då?
- Äsch, Stina är på en egen planet. Jag tror inte ens att Vera här vet, att Stina bor med en kvinna.
Hon klappar lätt på den döendes lår när hon säger det.
- Menar du bor med en kvinna eller bor med en kvinna? frågar den andra.
- Jag menar det du tror.
- Jag trodde det var Malcolm som...
- Malcolm också, vad jag vet.
- Menar du det?? Båda två? Stackars Vera!
- Vera lär det väl snart inte vara synd om. Men hur Tage ska klara sig, det vet jag inte.
- Ja, hon håller väl fast vid livet för hans skull, stackars sate.
- Så klumpig och dryg. Kan väl inte steka ett ägg, ens.
- Jag minns när han...
De avbryts av att en äldre man kommer in.
- Jag tror att det var min tur nu, säger han försynt.
- Käre Tage!
- Vi har haft en så fin stund med Vera men nu ska vi gå. Nu är det din tur.
Tänk er att de reser sig och med ansiktena tätt, tätt intill den döendes tar farväl.
- Jag finns med dig hela vägen! ropar den ena.
Den andra säger till kvinnan i sängen att hon ska hålla ut.
- Ni systrar har ett alldeles speciellt band, säger mannen och hans ögon blir vattniga.
(Utmaning: skriv om att skvallra)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
DET här skulle jag vilja läsa om i massor längre mera utförligt och i massor inser att jag förbi sett något jag gillar tydligen skvaller hmmm det trodde inte jag men dessa två kvinnor skvaller gillade jag i massor spännande
SvaraRaderaHåren reste sig på mina armar och ögonen tårades. Så ruttet är livet ibland och du har fångat det jätte bra.
SvaraRaderaSå typiskt kvinnor (förlåt mig alla kvinns).
SvaraRaderaInte ens dödsbädden är helig.
Jättebra skrivet, och som sagt håret reser sig.
Ja, livet kan vara för djävligt men när till och med döden blir det, då har det väl gått en aning för långt. Bra. Få slut på allt skitprat hade varit en utomordentlig programpunkt för miljöministrarna att ta tag i. Så lätt luften skulle bli att andas.
SvaraRaderaJättebra text, sorglig..
SvaraRaderaBra beskrivet, sorgligt men tyvärr mycket sant.
SvaraRaderamycket bra - som vanligt - träffsäkert och fyndigt! du fångar verkligen situationen, man ser det framför sej.
SvaraRadera