Och jag ska komma trött och frusen och lerig till din dörr i skymningen och du ska inte mota bort mig. Du ska bjuda mig ett bad och varma, styva frottéhanddukar; en kopp kaffe med skummande mjölk. Sen ska jag lägga upp fötterna på den ljumma spiselhällen medan vi säger varandra det vi inte vågat säga förut: att vi var rädda. Att det, som alltid, varit rädslan som förstört men att det inte finns något som inte kan göras helt igen. Sen ska du bjuda på pasta med ugnsrostad vitlök och parmesan. Sancerre. Och du ska bädda nytt i din säng, lakanen med snörräta mangelveck, och ge mig en gammal T-shirt att sova i, inte alls solkig, men vi ska knappt sova alls och det vet vi redan - att om vi skulle komma till den här punkten, skulle vi knappt sova alls.
(Utmaning: skriv om något vitt)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
så vackert.gillar tonen - låter som ett gudomligt påbud. ett bra sådant.
SvaraRaderavilken förväntande spänning jag kände när jag läste. lite rosenskimrande naivt men ändå inte alls naivt. men jag skulle vilja ha mera text att läsa en heldagsläsning hade passat mig, fast kanske är det fönsterna här som spökar och kanske är det därför jag skulle vilja ha veckovis med läsarblad ;)
SvaraRaderajag vill ochså ha mer text. det är svårt att bedöma den i det här skicket, men jag gillar också tonen du har
SvaraRaderaJag vill INTE ha mer text. Längre är baske mej nästan aldrig bättre. Texten är så perfekt som den är, gräddvit, len och koncentrerad, som en liten punkt i prismat, där den är fyrahundra grader varm.
SvaraRadera