Utmaning 266 - Skolbytet

Högstadieeleverna skrek högst men det var dagisbarnen som förlorade mest på bytet av lokaler. De nådde inte upp till bänkarna. Inte ens sedan ett utbyte skett och förskolemöblemanget var på plats - till båtnad också för högstadieleverna, som slapp tränga sig ner i minimala stolar - var dagisbarnen lika frimodiga som förut. De var rädda för korridorsystemen. "Nu ska vi leka med fingerfärg i fysiksalen!" sa fröknarna tappert men barnen vitnade. NO-gången var läskigast. NO-gången och kapphallen, med de gigantiska skåpen. Där kläddes de av och på när de kom och när de gick. Trots att en sandlåda i hast smällts upp på skolgården var gården ett ointagligt hav av asfalt. Plåsterkonsumtionen gick upp.

Dagisföräldrarna vredgades. Högstadieföräldrarna protesterade. En enda reporter på den enda lokaltidningen fördjupade sig i flytten och ställde Barn- och fritidsnämnden mot väggen. Barn- och fritidsnämnden grymtade. Det ringdes till Skolverket. En anmälan sattes samman medan veckorna och månaderna gick. På Skolverket hade man aldrig hört om något liknande. Barn-och fritidsnämnden kunde inte komma med något sakskäl till varför de beslutat som de gjort.

Vad inte ens den ihärdiga reportern fick fram, var att nämndens ordförande tyckte det var så vackert med ungdomar innanför Gunnebostängsel. Hon hade tubbat nämnden till ett ovanligt långt möte, varunder de somnat en efter en. Sen hade hon klubbat igenom sin privata dröm. Så länge projektet varade, slog hon en lov förbi det före detta dagiset varje dag vid eftermiddagsrasten, njöt av de inhägnade eleverna och fick en estetisk kick av deras högväxthet bland gungor och klätterställningar. Hon visste att hon skulle få betala med sin kommunpolitiska karriär men det var det värt.

(Utmaning: skriv om något befängt)