Utanför Tempo stod de snygga killarna. De var säkert tio år äldre. Jag minns särskilt en, lång och brunbränd och mager med långt, vitblont hår. Jag tyckte om hans ansikte, tufft och kantigt men vänligt. Tänk att det fanns människor i Ludvika som samtalade, som verkade uppfyllda av annanhet, kontinentala på något vis. De var annorlunda. Å,vad jag längtade ut. Än mer skulle jag ha längtat om inte äventyret stod där, mitt i min stad. Utanför Tempo.
Jag hade andra svärmerier också, killar i nian. Tordes inte titta åt dem, heller, men tordes i alla fall bekänna för mina flickkamrater. Hans i 9D. Tobbe i... vilken klass gick han i? Utanför hans villa såg jag ofta till att flanera på kvällspromenaderna med hunden. Minns aldrig att jag såg honom men hunden blev ordentligt motionerad. Tobbe bodde nästan i Marnäs.
Det gick inte att veta var killarna utanför Tempo bodde. Det fanns inga beröringspunkter. Ingen att fråga.
Om utsikten att Hans och Tobbe skulle fästa ögonen på mig, en liten tanig tjej med glasögon, var i paritet med att bjudas med på en månfärd av Nasa, så var det i klass med att få bli med till Jupiter att uppmärksammas av killarna vid Tempo. På det sättet var det tryggt. Jag kunde slå mina lovar hur mycket som helst, utan att de hade en aning om att det var fråga om lovar. Inte uppmärksammar adelsherrarna att lillpigan sopar golvet invid deras fötter.
Med Kerstin Berker blev jag såsmåningom så god vän, att jag kunde anförtro mig. Hon bodde i Håksberg, åkte skolbuss varje dag och var förtjust i bussförarna, gamla gubbar i jämförelse med mina Tempoprinsar.
"Men Elisabet, de är ju knarkare!" sa hon och stänkte förakt, mot dem och mot mig.
Återigen en kod jag inte förstod. Ännu en biljett jag glömt att lösa ut. I kyrkan hade jag lärt mig att alla var värda kärlek och i skolan att man inte skulle göra skillnad på person.
Eftertänksamt betraktade jag mina snygga hjältar. De var fortfarande det mest spännande jag sett, där de stod bekymmerslöst och slängde käft. Jag hade förstått deras särskildhet men inte vad den implicerade.
(Utmaning: skriv om att vara blyg)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag hade ingen hund, utan ägnade mig åt att cykla runt i samhället istället.
SvaraRaderaSå många saker man skulle lära sig. Fastnade också ofta för de "udda" och lite "farliga"... Gillar det du skriver. Det får mig att minnas.
bra text gillade beskrivningarna och hundpromenader, särskildhet implicerade härligt spännande och farligt.
SvaraRaderaMarmoria, din knasboll, jag har också spanat på Tempoprinsar (Epa-prinsar) och det har varit precis som du beskriver. Det är varmt. och oskyldigt och man kan aldrig komma tillbaka till det där...som var på sitt sätt så spännande, så stort. Äh, du fattar. Serveess, dear Roger.
SvaraRaderaJag gillar hur du skriver, så nu har jag blivit en följare av din blogg!
SvaraRaderaNostalgi, jag var tillbaka på mellanstadiet då jag (också)såg upp till de äldre "spännande" killarna. Tänk att det som jag då såg som spännande nu känns mest bedrövande sorgligt.
SvaraRadera-utan att de ens hade en aning om att det var lovar! Alltså - du är underbart träffsäker! Heja Marmoria!
SvaraRadera