Lederna är förvärkta och hörseln sviktar men ännu bankar mitt hjärta och min röst är stark och klar. Min röst är stark och klar när jag ropar på mina barn: "Se svalorna!" Maja Lovisa donar i brygghuset och Sven är ute på jakt men ändå: sommaren ska komma. Den är här med svalorna. Och vinden går i fjolårsgräset, det rasslar som trampet av små, små soldater. En sådan här dag för många år sedan drog bröderna Johan och Magnus Ramsvik ut med kung Karl i krig för att aldrig komma tillbaka. Och Johan, min lagvigde, tog mig åt sidan och sa: "Se svalorna! En sådan här dag ska jag komma tillbaka." Jag plockade några vitsippor och gav honom till farväl men han blev tagen i det ryska fälttåget. Anders Björnsson kom hem och Johannes Johannisson och många av de som lämnat vår bygd men av Johan och Magnus Ramsvik hördes ingenting av. Och Johan Ramsvik vart kallad död för att jag skulle kunna gifta om mig.
En oro i mina stumma lemmar. En längtan som är som ett minne. Jag vill att dagen ska vara förbi, att natten ska stänga dörren till det förgångna.
Men dörren vägrar stängas. Följande morgon är svalorna rusiga och mitt hjärta mörknar. Där kommer en man på uppkörsvägen, böjd och sjuk. Också jag böjer mig, i hopp och fasa, ropar på min man.
"Lena!" säger mannen när han kommit fram. Jag får inte fram hans namn. I femton år väntade jag och ytterligare femton har gått. Det smärtar bakom ögonen och blodet dunkar i magen men jag står upp, står, och sträcker fram min hand.
"Och det här är din man?" frågar vandraren. Röd och förtvivlad nickar jag ja. Den nykomne räcker fram handen till Petter. "Magnus Ramsvik" hälsar han. "Jag har kommit hem för att dö här."
Spänningen går ur oss. Vi bjuder gästen in.
Magnus får sitt gamla rum i flygeln. Han är mycket sjuk. Flera timmar om dagen sitter jag hos honom. Vi pratar stilla om vår ungdom, om Johan och om kriget. Luften är tät i sjukrummet. "Det är gott att se dig lycklig, Lena", säger Magnus och jag rodnar. Berättar hur jag längtat och väntat.
Magnus försvinner bort från oss. Det är oundvikligt. Efter begravningen är det jag som städar ur hans kammare. Under kudden hittar jag ett papper med min handstil. Det är det första brevet jag skrev till Johan när de gått ut i fält och i det ligger några bruna växtdelar. Med god vilja kan man se att det är vitsippor.
tack till Elsi Rydsjö som jag snott storyn av
(Utmaning: skriv om att ha en föraning)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hur menar du, snott? Är det en historia ur verkligheten? Dramatiskt och betagande. Jag känner hennes förtvivlan. Magnus kom alltså iaf tillbaka.
SvaraRaderaÅh vilken fin berättelse! Man dras med.
SvaraRaderaÅh, vad jag älskar dessa små berättelser du skriver
SvaraRaderaoj vad jag rös! så vackert. vilket språk. tonen och tyngden från en annan tid. fantastiskt - igen!
SvaraRaderaäh men... också jag böjer mig, i hopp och fasa :)
SvaraRaderaElsi Rydsjö kunde hon, nu skriver hon väl inte längre pga dålig syn tror jag. Hon skrev många kvinnoporträtt från förr. Du kan du också.
SvaraRaderaPå något sätt är det ändå du, detta förgångna som du är så bra på att levandegöra. För du har väl inte snott allt sådant från Elsi. Jag känner att du är hemma med din text där, som att ta på sig ett par gamla urtvättade jeans som man bara älskar.
SvaraRaderavilken vackert sorgsen fin berättelse vilken enorm vacker text. jätte fint jag tror hon inte tar illa vid sig av din stöld det var för fint för att inte skrivas av dig.
SvaraRadera