Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

fredag 27 juli 2012

Mäta tid


Idag är hon en skeppspage som värdigt går runt på fartyget, vänder de arton timglasen ett efter ett och ropar tiden till loggboken. De flesta andra dagar är hon en stor naturforskare på 1300-talet som är så besatt av sina experiment att han nästan glömmer att ge akt på timglaset. I själva verket är hon en liten flicka som borstar tänderna metodiskt i två minuter morgon och kväll med ögonen på det pyttelilla timglaset.

Det är så tråkigt att borsta tänderna. Och äckligt med mint i hela munnen. Fast ännu äckligare med Stomatol, förstås. Varför finns det bara äckliga tandkrämer? Hur kan två minuter vara en så lång tid? Mot slutet dansar fyra-fem sandkorn i mynningen till tratten på det övre glaset. Då blir hon ännu många fler. Då blir hon prästen i predikstolen som måste sluta prata nu. Hon blir mamma när hon spelar spel i torpet och skrattar bakåtböjt, befriat, medan tiden obevekligt rinner ut. Så många blir hon att hon äntligen glömmer tiden och borstar vidare i flera sekunder med äcklig minttandkräm.

När hon tittar nästa gång har sanden för länge sedan stannat. Hon sköljer omsorgsfullt men smaken blir kvar. Hon tänker inte på timglaset mer, kommer inte att göra det förrän nästa gång. Då blir hon nog pirat. Hon vet inte vad de hade timglas till men hon har sett att de haft såna på sina flaggor ibland.

(Utmaning: skriv om sand)

torsdag 26 juli 2012

Tusen ålar


Det var Peter Syrén som gjorde det. Och Hasse Virdenäs. De trängde in henne i ett hörn i treornas kapprum och en av dem sa:
– Ska vi göra tusen nålar?
Fast hon hörde tusen ålar. Och det lät så vänligt med den där lilla frågan, hur frasen liksom gick upp, och hon visste intet om vad de talade om men hon sa:
– Ja.
Hon nickade ivrigt och sa:
– Ja.
Tusen ålar? De måste ha menat elektriska ålar. Men kan elektricitet göra så ont? Elektricitet eller ej - hur kan något som är så enkelt att åstadkomma göra så ont? Tårarna började forsa på en gång och det verkade frambringa någon sorts njutning hos Hasse och Peter. De tog i ännu hårdare.
– Hon grinar! Hon grinar!
Hela klassen, kändes det som, ställde sig triumferande runt omkring.
– Klarar du inte ens tusen nålar? sa Maria E och flinade mot Hasse och Peter.
Fast hon hörde tusen ålar. Sen kom fröken. Klungan upplöstes. Och armen var röd och gjorde ont ända fram till lunch. Längst bak i skrivboken i svenska brukade hon skriva sina ”tankar”. Nu skrev hon: ”Jag har levt ett låtsasliv. Hur kan människor vara så elaka?” Sen kom hon på något bra. Hon suddade ut ”elaka” och skrev ”grymma”. Det var ett härligt, tröstande ord.

När hon kom hem på eftermiddagen gick hon direkt fram till lillebror och sa:
– Ska vi göra tusen ålar? Inte så mycket, bara litet, så att du lär dig vad det är.
– Äsch, sa brorsan världsvant. Jag har inte lust. Det gör så ont.

(Utmaning: skriv om tusen nålar)

onsdag 25 juli 2012

Auktionsbesök med förhinder


Med min handbok i handen gick jag ner till bonnauktionen. Jag skulle ropa och stå på ett ben. Först var det trädgårdsredskapen. Det hade det stått i handboken att det skulle vara. Jag ropade in en grep mest för att öva mig. Sen gick jag över till att skärskåda de andra prylarna. En anteckningsbok hade jag med mig – det stod i handboken att det skulle få det att se seriöst ut. Att ha en anteckningsbok. ”Ett anteckningsblock tyder på en van auktionsbesökare” stod det, närmare bestämt. Men så van att jag gick på visningen före auktionen var jag inte, förstås. Jag hade inte velat släpa den stackars hunden runt i folkmassan hur länge som helst. Och jag kunde inte lämna honom hemma. Tänk om jag blev tvungen att rusa hem och rasta honom precis när det ornamenterade schackspelet från Nepal skulle gå!
Det utsirade schackspelet var vad den här auktionen handlade om för mig. Det, och möjligen en ”Swedish Grace” kaffeservis från Rörstrand – med guldkant. De är i nyproduktion nu men inte med guldkant. Jag är nog att hänföra till kategorin ”tillfälliga besökare på jakt efter en viss vara”, som det står i handboken. Schacket hade nummer 386. Servisen – hel och sprick- och flisfri, vad jag kunde se, var nummer 452. Hundra utrop på en timme tar jag som en tumregel från handboken, fastän den uttryckligen säger att olika auktionister ropar olika fort. Autkionen startade 11. Framåt halv tre skulle jag få lov att börja spetsa öronen. Jag ska precis föreslå mitt sällskap att vi sätter oss ner med matsäcken redan nu – vattenmelon och ungsstekt lax och mozzarella och basilika och tomat och rödlök i små plastburkar, med kusin Mauds rosenbröd till – men medsamma jag kladdat ner mina händer kommer det jag inte ens tänkt på: linnet! Härliga handvävda damastdukar med sicksackskarv i mitten eller möjligen en fällsöm. Kökshaddukar i linne, tunna och grova. Och det bästa! Sänglinne. Alltså riktigt sänglinne. I linne. Fattar ni? Jag torkar av händerna mot jeansen och travar framåt. Mest överlakan, förstås. Men något enstaka värdefullt underlakan, buntat med bomullslakan i packar om fem och fem. Ett, två, en gång tre linnelakan. Jag skriver febrilt utropsnumren i mitt block. 250 – 263. Då hör jag ett skri. Vad är det som får mig tro att det har med mig att göra? Mitt sällskap ha inte direkt hand med hundar och det finns skäl till att min hund kallas Pilske Plutt. Jag försöker hitta rakaste spåret tillbaka till där vi var, om jag nu vet det så noga. Skriet vägleder, förstås.

Jag ser henne på långt håll. Hon är klädd i blå indisk fotsid klänning och hon vrider sina händer uppe under hakan. Pilske Plutt och hans moatjé, en söt amerikansk cockerspaniel, har redan kommit till stadiet där de står vända från varandra, av diverse svällkroppar sammanbundna för en ganska lång tid.. Det enda jag vet är att man inte ska hälla vatten på dem. Det båtar dessutom ingenting till. Befruktningen är fullbordad.

Vi blir en attraktion som konkurrerar litet med själv auktionen. En cirkel samlas runt de båda hundarna. De ser ganska dumma ut. Jag ger upp linnet. Det går för en spottstyver. När det nepalesiska schacket kommer upp är vi redan på väg hem. Vi ska kolla med våra respektive försäkringsbolag vad som gäller, den indiskklädda och så jag. Mitt sällskap verkar rastlöst.
– Gå ut en sväng, säger jag.
Jag hör bilen starta på uppfartens grus. Vart ska han nu och kommer han tillbaka?

Jo, han kommer tillbaka med en skamfilad kartong. Swedish Grace med guldkant i skick som nytt.
– Det blev nog litet dyrare än du hade tänkt... urskuldar ha sig.
– ”Det är dumt att betala för mycket bara för att man dras med i budgivningen.”, citerar jag handboken. Å andra sidan var det det enda vi fick. Pilske Plutt! Tycker du att jag ska kastrera honom?
– Släng honom i en mörk grop, säger mitt sällskap dovt.
Det är hans utträdesbiljett idag. Med den attityden behöver han inte värma mina sketna bomullslakan.
– Åk hem, säger jag fnösktorrt.
Jag håller ut armen med handboken.
– Åk hem och läs på, säger jag mildrande.
Han sätter sig obesvärat vid bordet på verandan.
– Men åk hem då, säger jag genom sammanpressade käkar.

(Utmaning: skriv om en auktion)

ps. ”Handboken” som nämns är Grå Papegojas inlägg idag. Tack för det!

tisdag 24 juli 2012

Brutto och netto


Första sommaren gick det bra. Då fick jag det han sa att jag skulle få för att stå i hans lilla krimskramsbutik.

När jag fick första lönen andra sommaren hade han tagit säkert en tredjedel! Jag visste väl hur mycket jag brukade få! Jag dundrade in på kontoret för att ställa honom mot väggen men han skrattade bara, varmt, som om jag var ett barn som gjorde något lustigt.
– Du har ju slutat skolan!
– Vad har det med...
– Tillsvidareanställd! Skatta!

Jag fattade ingenting. Skulle jag betala skatt? Jag som bara var ungdom? Han hade inte bara tagit mina pengar, han hade tagit dem och skickat dem till kommunen. Eller staten. Eller någonstans högre upp.

Samma dag kollade jag med Gunilla, som är två år äldre, och med morsan. Båda skrattade sådär ömt, som om jag var två år och var rolig. Skatta skulle man. Det kom man visst inte undan. Minnet av den där ilskan när jag fick första lönen sommaren efter gymnasiet har väl egentligen bleknat, vad jag minns bättre är den överlägsna känslan av oändlig rikedom sommaren innan. Så var det att känna sig vuxen, trodde jag.

(Utmaning: skriv om en avlöning)

måndag 23 juli 2012

Akvarellmålarens vardag


Jag tränar på att måla en måne. En fullmåne som nästan är vit – det blir till att spara ut den. Hur går det då med himlens djupblå grund? Törs jag måla en ring runt månen?Blir inte det väldigt klumpigt? Men jag förmår inte forma månens kontur på annat sätt.

Jag sköljer ur penseln. Lägger upp benen. Tar en kopp te. Ser ut som om jag funderar men jag funderar inte. Sanningen söker mig. Sanningen om hur man målar en vit måne utan färg. Och när jag tror att den har mig klipper jag ut en rund skiva i papper, lägger den på rätt ställe på akvarellpapperet och stöpplar runt. Det blir inte som jag vill ha det med vanligt skrivarpapper, så jag klipper ut en rundel i akvarellpapper. Den här gången går det bra. Månen gnistrar av små, små vita fläckar runt den. Jag låter torka och målar mångubbens drag med riktigt smutsigt vatten.

Så har jag lärt mig det. Det är en glädje. Och så snart ett problem är undanröjt, kommer nästa. Det är en glädje också det. Att skapa är bland annat att träna på att lösa problem.

(Utmaning: skriv om att träna)

söndag 22 juli 2012

Stöld från Shakespeare

To be, or not to be: that is the question:
Whether 'tis nobler in the mind to suffer
The slings and arrows of outrageous fortune,
Or to take arms against a sea of troubles,
And by opposing end them? To die: to sleep;
No more; and by a sleep to say we end
The heart-ache and the thousand natural shocks
That flesh is heir to, 'tis a consummation
Devoutly to be wish'd. To die, to sleep;
To sleep: perchance to dream: ay, there's the rub;
For in that sleep of death what dreams may come
When we have shuffled off this mortal coil,
Must give us pause: there's the respect
That makes calamity of so long life;
For who would bear the whips and scorns of time,
The oppressor's wrong, the proud man's contumely,
The pangs of despised love, the law's delay,
The insolence of office and the spurns
That patient merit of the unworthy takes,
When he himself might his quietus make
With a bare bodkin? who would fardels bear,
To grunt and sweat under a weary life,
But that the dread of something after death,
The undiscover'd country from whose bourn
No traveller returns, puzzles the will
And makes us rather bear those ills we have
Than fly to others that we know not of?
Thus conscience does make cowards of us all;
And thus the native hue of resolution
Is sicklied o'er with the pale cast of thought,
And enterprises of great pith and moment
With this regard their currents turn awry,
And lose the name of action. - Soft you now!
The fair Ophelia! Nymph, in thy orisons
Be all my sins remember'd.
(Hamlet, Akt 3, Scen 1)
 
(Utmaning: skriv om att sova) 

torsdag 19 juli 2012

Tårta till Aljosja


Det är det unkna hon tycker är värst. Den ingrodda svettdoften ur hundratals kvinnoarmhålor, förstärkt av att silas genom sällan tvättat tyg. Hon bär den säkert själv också. Doften. Att värma vatten till annat än födan är en sällspord lyx.

Nu har det sagts att här finns bröd fast det bara är onsdag. Här i butiken på hörnan bredvid den igenbommade biografen, dit hon brukade gå och se Sju steg mot evigheten och Brottarens dag före belägringen. De gamla affischerna har blivit gula och solkade i hörnen. Hon står pressad mot en av dem på det översta av biografens breda trappsteg. Det är ganska nära dörren till affären men ändå inte en särskilt bra position, eftersom hon hamnat utefter väggen. De som står rakt utanför dörren kommer lättare in, även om de har längre väg. Det vet hon och förbannar sin dumhet.

Hon brukar inte handla bröd. Några få gånger har hon hittat jäst på svarta marknaden och då har hon bakat av rågmjölet i bingen som hon bäddat med muslin för att det ska undkomma mjölbaggarna. Men idag är det Aljosjas födelsedag och då ska hon plocka fram burken med jordgubbssylt som hon bevarat och bre det på köpebröd med vete i. Det ska bli en liten fest. Trängd av en arm mot brösten och en höft mot magen står hon och planerar, glömmer sin egen varelse för en stund och tänker på den gamla hålsömsduken som hon ska ta fram, den som hon inte lyckats sälja. Finkopparna är också kvar. Ja, det ska bli en fest. Till huvudrätt kan hon göra en röra av lök och vitkål. Hon har salt. Och så brödet och sylten på det.

Planerna blir drömmar blir till ångest. Hur ska hon hålla Aljosja levande en vinter till? Vad har hon kvar att sälja i en stad där det inte finns några köpare? Hennes själ blir Leningrads egen själ, den sturska men hemligen blödande. Hon blir Leningrads själ och hon rör sig inte en millimeter, trycks bara längre in i väggen, som nästan vill sluka henne när hon hör ropet. ”Slut, slut! Det är slut!” Genast kommer litet luft i klungan och upprörda röster. Brödet är slut. Den oordnade kön bryts upp efter att alla fått vara förbittrade en stund. Långsamt vandrar hon hemåt, tänker att om hon inte hittar något på vägen kan hon skära festliga blommor av morötter och lägga på löken och kålen. Det kan nog nästan se ut som en tårta.

(Utmaning: skriv om att trängas)

fotnot: dagens puff är tänkt att utspela sig under Leningrads belägring.

onsdag 18 juli 2012

da Vinci-tanden


Vi träffas på vårt sommarhak på Kungsholmen och jag ser genast att hon ler på ett nytt sätt.
– Vad har hänt? frågar jag.
– Vaddå?
– Du ser annorlunda ut.
Hon tänker efter.
– Åh, säger hon och lyser upp.
Hon blottar tänderna och pekar mot en av de främre molarerna.
– Det är min da Vinci-tand, spottar hon.
– Din da Vinci-tand?
– Ja, jag har fått en ny. Den är konstgjord. Åttatusen spänn.
– Men var kommer da Vinci in?
– Äsch, det var min mamma. Vi slog vad.
Jag tittar ut över den sommarstilla gatstumpen och suckar, häller upp riesling åt oss båda.
– Ta nu bladet från den berömda munnen och berätta.
– Det är litet pinsamt. Det slog slint för mamma. Hon började hävda att Leonardo da Vinci var från Holland...
– Vaaa?
– Hävdade det sådär envetet och när jag sa emot blev hon ännu mer säker. Till slut föreslog hon att vi skulle slå vad.
– Om din tand??
– Ja. Hon är besatt av min dåliga tandstatus.
– Men gick du med på det?
– Självklart inte, först. Jag sa att hon inte ville slå vad, att hon inte visste vad hon gjorde, men hon blev bara mer och mer säker. Till slut gick jag med av ren trötthet. Jag såg som tur var inte hennes ansikte när hon slog upp Leonardo i uppslagsverket Focus från 1958 inne i teverummet men hon var ganska samlad när hon kom tillbaka.
– Och nu har du en da Vinci-tand.
– Ja. Skål för det.
– Men var hon inte förkrossad?
– Nej, inte särskilt. Och hon vidhöll, vidhåller än idag, att Leonardo i alla fall var på studiebesök i Holland.

(Utmaning: skriv om att ha rätt)

tisdag 17 juli 2012

Esther Williams


Hon var inte mycket för att röra på sig. Först när hon kom till Indiska Oceanen lärde hon sig att dyka och det var bara för att havet kom till henne som en två meter hög vägg. Hon var tvungen att ta sig igenom den eller låta sig forslas med. Så hon dök igenom vågen. Det var till och med roligt. Men så fort hon kommit utanför frisen av brytande vågor ansträngde hon sig inte mer. Hon la sig helt sonika på vattenytan och flöt, i flera minuter, någon halvtimme ibland. Det var hennes sätt att bada. Hade alltid varit. ”Esther Williams” fick hon heta. En födelsedag ute på segelbåten fick hon till och med en sextiotalsbadmössa med påsydda plastblommor av pojkarna. Den var illrosa. Många förundrades över hennes förmåga. Att hon behandlade vattnet, sött som salt, som en säng att vila på. ”Det är ingen särskild förmåga. Jag bara kopplar av”, sa hon. Hon var ingen atletisk typ. När hon kom upp i medelåldern och började lägga på sig, frågade husläkaren om hon motionerade. ”Jag tycker om att bada,” sa hon sanningsenligt. ”Ja, simning ger god motion,” svarade doktorn och bockade av någonting på ett papper. ”Jaa”, ekade hon, liksom troskyldigt.

(Utmaning: skriv om att flyta)

måndag 16 juli 2012

Florian och Lilian och jag


– Florian! Värdigas höja Ert glas, fnittrar Moa och gör en sirlig gest med muminmuggen.
– Ska bli, sköna Lilian, ska bli, svarar Håkan och trevar oseende efter sin mugg där han sitter böjd som ett gem och söker i den tjocka boken.
Det är vår första salong och det är svinkallt i Lillstugan. Vi sitter invirade i filtar framför brasan, ryggarna i en klimatzon, framsidorna i en annan. Ljuvlig hetta, väckande köld. Vi har startat en egen bokcirkel, Moa, Håkan och jag, och som första bok har vi valt Anna Karenina. nästan niohundra sidor i storpocket. Det är bäst att hålla detta halvtidsmöte mitt i vintern. En salong. Vi trevar först och slänger med de antagna namnen, de kan vara bra att skingra blygseln med, försagdheten. Vi är ju inte vana vid att ha en agenda när vi pratar. Men Tolstoj är en generös vän, snart kommer vi igång och är mitt uppe i slåtterscenen. Vad roligt det här är! Bokcirkel, boksalong med goda vänner! Jag är mest oseriös, förstås, och har sämst minne. Varför har jag inte antecknat mer i marginalerna? Håkan är mest strukturerad och Moa säger de spännande sakerna. Men jag är liksom boss. Jag är Malla, efter Malla Silfverstolpe, som öppnade sin salong i Uppsala, den första i Sverige, ungefär 1820 – femtio år innan Lev Tolstoj skrev Anna Karenina. Håkan är Florian efter Florian Henckel von Donnersmarck, som skrev och regisserade den underbara filmen De andras liv och Moa är Lilian inte bara för att hon är en prinsessa, utan för att det rimmar på Florian.
– Florian, Lilian, kära vänner, säger jag pompöst när det gått ungefär en timme. Låt oss gå tillbaka till barbarerna. Jag föreslår att nästa salong äger rum på Skype i slutet av mars.

(Utmaning: skriv om en salong)

söndag 15 juli 2012

Hon Katrina


Högbarmad Mor Katrina stod på tunet och spottade. Tvi, tvi, tvi.
– Ett otyg är det att pigorna går till drängarna om nätterna! gormade hon och skuggorna av hennes ord for som svalor mellan byggnaderna på gården.
– Urlakade stiger de opp i sista minuten och vi förlorar tid och tankeklarhet. I morse tippade Stina mjölkhinken.
Som om det bara vore det. Otyg kunde hon prata om, hon Katrina, hon som aldrig blev mor fast hon var gift i tre år innan maken dog! Man sa att det skimrade i mjölkhinkarna på gården, att hon Katrina lagt något däri, men när pigorna stack ner händerna i den varma mjölken var det borta. Tomt.

Hon ville förhäxa pigorna. Alla visste det. Ingen uttalade det. Det gick ord om att det var en farlig gård att vara på för unga flickor. Unga flickor som hämtades att tömma nattpottan eller skickades in i mörka, svala linnekamrar. Som plötsligt stod ensamma med henne, Katrina. En del sa att hon bara ville titta. Andra att det var mer hon ville. Den förvända. Rik som en bergsman var hon och stolt som en karl. Ingen kunde komma åt henne. Hennes gård var hennes rike. Här regerade hon oinskränkt. Alla visste varför hon ville ha pigorna ifrån drängarna på nätterna. Ingen sade något men otyget var hon själv.

(Utmaning: skriv om ett otyg)

lördag 14 juli 2012

I-sprikit


Min mimmi kin inti sigi ”nij”.
Min brirsin kin inti sigi ”tick”.
Pippi kindi inti sigi ”firlit” ich min brir,
hin kin ildrig bistimmi sig fir vid hin ski sigi.
Sjilv tilir jig i princip flitindi.

(Itmining: skriv im in iginhit)

torsdag 12 juli 2012

På Arbetsförmedlingen


– Säg mig, skulle man kunna satsa på att bli författare? Jag har en ganska vacker piktur. Strindbergsk.
– I förstone och en del år framöver får ni nog i så fall se det som en sidosyssla. Och, med förlov sagt, handstilen är inte det allra viktigaste för att ett författarskap så att säga ska ta fart.
– Sidosyssla? I hur många år? Finns det statistik på det?
– Alls inte. Om den funnes skulle den inte vara tillförlitlig. De flesta författare ljuger och övar mer än de säger.
– Öva? Hur ska man hinna öva om man dessutom ska skriva dramer och romaner? Kan man ta igen dessa övningstimmar när man avkräver förlaget sitt honorar? Säg, vad är en genomsnittlig timpenning för en författare?
– Frågorna är många, alltför många, min herre. De få som vill in på den bana ni överväger brukar vi råda att se det som ett kall i första hand.
– Men leva måste jag ändock! Visst måste jag leva, min herre?
– Ja, och då har ni förstås er tid som droskchaufför att falla tillbaka på. Säg att ni skriver två timmar före och efter arbetet och kanske kastar ner någon liten notat när ni står vid någon taxistolpe och väntar. Då har ni nog snart romanen. Eller dramat!
– Droskchaufför... Jag hade tänkt mig något friare...
– Det finns väl inget friare? Köra från plats till plats i natten? Tänk hur många anekdoter och uppslag ni kan få av det! Så säger vi då. Er tid är ute.
– Men honoraret? Jag skulle verkligen vilja veta om honoraret.
– Kan ni skriva, min herre?
– Ja, självklart. Jag har en vacker piktur...
– Då får ni ett stort honorar. Var så vänlig. Nästa!

(Utmaning: skriv om att satsa)

onsdag 11 juli 2012

Boken som bok och som föremål


Det var redan när hon sökte praktikplats som hon insåg att hon inte var någon riktig bokbindare. Hon valde KB för att det låg mitt i stan. Enheten för bevarande. Hon fick lära sig att byta ryggar, skära bort CD-fodral och laga 1700-talspapper. Allt fantastiskt roligt. Hon hade en egenhändigt gjord anteckningsbok med hemmarmorerat papper som omslag där hon antecknade och skissade sina nya kunskaper och hennes handledare Mikael var fin.

En gång tog han henne på utflykt till ett av de mest mytomspunna magasinen långt under jorden. Hon hade inte hjärta att be att få titta på Nelly Sachs-rummet eftersom det ingenting har med bokbinderi att göra.

Snabbt, snabbt travade de genom magasinet. De skulle allra längst in, dit där Grolierbanden fanns och inkunablerna. På vägen passerade de så mycket att hon fick tårar i ögonen. Det smärtade henne att läsa på hyllgavlarna. Mikael gick fort. Nästan godtyckligt valde hon ut det mest anspråkslösa av det anspråkslösa: Dag Hammarskjölds intakta bibliotek från våningen i New York. Där stal hon sig tio sekunder. Många häftade böcker, inga märkvärdigheter, mycket lyrik. Hon skulle ha kunnat stanna en och en halv dag, ta reda på vad han läst som hon inte. Nu blev det tid nog att förstulet smeka över bokryggarna.

– Vad hände? sa Mikael.
– Jag stannade vid Dag Hammarskjölds boksamling.
– Du vet, det finns ingenting av värde där, sa han smeksamt, som till ett barn. Försök hålla dig i närheten av mig. Jag har ansvaret när vi är här nere, eftersom du inte är auktoriserad. Det här är en guldgruva.

(Utmaning: skriv om att skydda)



tisdag 10 juli 2012

Nära dagarna


Det är inte bara här, numera. Här på verandan i Sjöstugan, där han tillbringat merparten av två dygn, i regn som i sol, ensam och i umgänge. De två första dygnen av semestern. Det är inte bara här.

Han sträcker på sig, reser sig, tar en sällsynt barfotatur i sanden som är som stoft av ädelmetall. En söm har släppt i hans uråldriga turkosa badbyxor. Han böjer sig ner och plockar upp en smörgåssten, kastar den. Här också. På stranden också.

Snabbt tillbaka till verandan. Han tänker prövande på sin lilla lägenhet i stan. Jo. Där också. Där som här kan hända honom att han längtar – inte längtar bort, utan längtar till det som han är precis mitt uppe i.

Vaxduken är sliten. Han har nyss fyllt 41. Och nu lovar han sig själv att när han är femtio, ska han aldrig behöva längta bort. All hans längtan ska stå till det närvarande. Nära blir varje dag.

(Utmaning: skriv om att längta)

måndag 9 juli 2012

Pakter


På landet gäller SPD, säger du. Jag står undrande, föreslår Skit På Dig men det betyder förstås Spar På Disk. Så kaffemuggarna får stå kvar på diskbänken, nätt och jämnt ursköljda mellan varje fikapaus, och glaset jag dricker ur är också mitt eget, detsamma måltid efter måltid.

Varmvattenberedaren är sönder.

I skymningen bryter du en schersminkvist, bär fram som en votivgåva. Doften, så rysande söt, är av smultron och tjock grädde. Den leder oss när vi talar, djupt och prestigelöst, om skrivandet. Ord yttras som aldrig sagts förut till någon. Det är en kväll av respekt och redan behövs värmeljus.

Kopp efter kopp av pulverkaffe – det är vad du har och det blir bra – långt in i sena kvällen. Teskeden skickar vi mellan oss. Ta pulver. Röra. Skicka. Det är också som en pakt. SPD.

(Utmaning: skriv om en sked)

söndag 8 juli 2012

När jag var chef


– När jag var chef var jag ganska kontinental.
– Jaha?
– Om jag hade samtal med en medarbetare tog jag med henom ut på en fika.
– På vilken kontinent gör man så?
– Den mörka kontinenten. Typ.
– Vad gjorde du mer när du var chef?
– Producerade floskler.
– Gillade du att vara chef?
– Det var kul att komma ut och fika.

(Utmaning: skriv om att leda)

lördag 7 juli 2012

Favorittautologi

Jag är stressad, kanske av att puffen kom efter min vanliga pufftid. Det händer ingenting för mig. Det enda jag vill, är att dela med mig av vad en bekant sa för länge, länge sen när det hade kört ihop sig och han också var stressad:

"Det är bara att bita tjuren i de sura hornen".

Är det inte underbart? Jag återkommer om det lossnar för mig.




fredag 6 juli 2012

"Taket, mitt tak"


– Asså, nu får du förklara för mig – var inte Nils Ferlin en Klarabohem?
– Joo. Fast född i Filipstad.
(förnumstighet, ditt namn är kvinna – eller ska jag säga beskäftighet?)
– Jamen den här dikten om att de dansar däruppe fast klockan är tolv
– ”Klarvaket/är huset fast klockan är tolv”
– Ja, ja, men han är bohem, va! Han ska själv vara ute och rumla. Han ska inte ha en aning om vad som händer med golven och taken i huset där han hyr ett rum för när han kommer hem har all aktivitet slocknat. Begriper ni?
– Ja, men det är ju så fint. Så insiktsfullt. ”Taket, mitt tak, är en annans golv...”
– Mmmm. Det är epokgörande.
– Du är ironisk, som alltid, men jag ska säga dig att den här strofen om taket som också är golv är en sublim syftning på hur allt är förbundet med varandra. Vi kan spränga det där taket och människorna hör ändå ihop.
– Ja, för då trillar ju människorna i våningen ovanpå ner i olika grader av invaliditet...Men han ska över huvud taget inte vara där!
– OK. Om vi följer din premiss så har Ferlin kanske festat hos någon kompis – eller hemma – och därvid fått klagomål från grannarna under, satt sig in i deras situation – för det gör konstnärer – och skrivit en dikt ur det perspektivet. Och vi har fått en vacker bild av hur sköra sköldarna är mellan människor. Taket, säger Nils, taket och golvet är rena konstruktioner.
– Ja, de är det i allmänhet. Byggnadstekniska konstruktioner.

(Utmaning: skriv om tak)

torsdag 5 juli 2012

Överliggare


Uppsala är en ändamålsenlig stad att gå och skrota i. Att säga att man pluggar är lika lätt som att få folk att tro att man skriver en roman. Skriver på en roman ska man säga då. För att. Och man går i ett sorts töcken. Bryter nattvilan vid halv tolv, sena luncher på Göteborgs nation med Tora och Tobbe. Är kär, förstås. Kär i en och ihop med en annan. Eller hur det är. Det är inte så noga. Man möts på nationerna – tar inte del i det studentikosa men frekventerar pubarna – eller i Stadsträdgården på somrarna, iskallt rosévin en kylbox full och sommaren går och åren går och det går så förunderligt lätt att inte göra någonting, så förunderligt lätt att glömma piken som sitter i bröstet... Varje dag en dag utan dåd. Det är så det ska vara, dag efter dag efter dag.

Tills man en dag vaknar upp till ångesten och då är det längesedan för sent. Man har blivit det mest föraktade: man har blivit överliggare. CSN har för längesedan sagt tack och adjö men det är lätt att försörja sig på några nätter i månaden på Ulleråker och senaste uppsatsen, tre terminer gammal, är ju så gott som färdig... Man har bara inte märkt att man ingenting har gjort. Att man levt i en falsk berättelse om sig själv. Att studentgenerationerna har avlöst varandra vid ens sida. De har kommit vidare, transformerats. Det har hänt någonting med dem. Själv har man bara gått och skrotat.

(Utmaning: skriv om att skrota)

onsdag 4 juli 2012

Eftermiddagskaffe


Susanne är här och mitt på det runda bordet på glasverandan står en björnbärskaka som fortfarande är ljummen.
– Vill du ha fika? frågar jag.
Hon nickar leende och säger mmm.
– Vilket ostadigt väder det varit i sommar! utbrister jag medan jag häller upp kaffet åt henne.
Hon nickar och säger mmm med eftertryck. Sen tar hon en bit av björnbärskakan och lyser upp inifrån, nickar och säger mmmm mycket njutningsfullt.
– Hur är det med dig då? konverserar jag.
Susanne nickar eftertänksamt, säger mmm med en botten av allvar och en av tillfredsställelse.
– Vet du! Jag har satt passepartouter på en del av mina akvareller och de blir så hemskt mycket bättre då. Vill du kika?
Mmm säger Susanne ivrigt och nickar. Hon målar själv men jag är inte nervös för att visa henne. Jag torkar av händerna mot jeansbenen och hämtar målningarna. Andäktigt visar jag dem, en efter en, utan att säga så mycket. Susanne lägger inte ens huvudet på sned. Hon nickar med någon sorts självpåtagen kännarmin och säger artigt, tillgjort och snålt mmm. Hon ser inte alls vad jag har målat! Och jag, som tyckte att bilderna var så vackra! Resten av tiden hon är kvar säger jag knappt någonting.

(Utmaning: skriv om ett tonfall)

tisdag 3 juli 2012

Rödingfrossa


Västerbottensfjäll. Det är inte spektakulärt men man får vara i fred ute i naturen. Den tredje kvällen hittar vi en öppen kåta på en höjd invid en bred jokk. Vi slänger in ryggsäckarna och jag börjar dona med maten. För första gången tillåter sig pappa att rynka på näsan åt mitt frystorkade.
– Ska vi ha det där halvdana pulvret igen?
Jag blir stött. Här har man förberett.
– Det är olika rätter varje dag och vad är alternativet?
Pappa plockar fram fiskeutrustningen och flinar beskedligt. Jag skrattar.
– Ge mig en kvart, säger han.
– Jag ger dig en kvart, säger jag.
När han har gått tänker jag på hur dumt det var att inte slå vad.

Han kommer tillbaka efter tio minuter. Jag tittar upp – jag har just satt fyr under vattnet i stormköket – och ser på hela hans gång att han har fått något. När han står mitt framför mig håller han fram vänsterhanden, som han haft bakom ryggen. I en grenklyka dinglar tungt två rödingar, lika långa som mina lårben.

Vårt livs måltid är inte den kokta rödingen vi äter den kvällen, mjäll och pinfärsk, utan det blir frukosten dagen därpå, när det korta spadet stelnat till naturlig aladåb och vi äter fiskbitarna kalla, smakrika, med ryvitabröd.

Pappa har med sig en gammaldags enkilos kaffeburk. I den lyckas han grava merparten av den andra rödingen. Medan han går. I ryggsäcken. Vi krossar några av hans sockerbitar. Salt har vi ju. Den andra rödingen smakar förträffligt ett par dagar senare.

När vi kommer hem har jag flera påsar frystorkat över. Och matminnen som ska räcka så länge jag lever. ”Minns du på morgonen, när vi stack kniven i den kalla rödingen.” När jag vill mana fram bilden av pappa ser jag honom gärna komma vandrande upp från den där jokken, ena handen bakom ryggen, ledig, litet kaxig gång. Litet vild ute i det vilda. Där han helst vill vara. Där han är lättast att se.

(Utmaning: skriv om något halvdant)

måndag 2 juli 2012

Nedsänkt


Hela sitt liv har hon använt till att försöka acceptera det. Gråa sockor, fällsöm, levergryta. Livet är detta: gråa sockor, fällsöm, levergryta, underlivslidande, drag från fönstren. Och i minnena är det alltid november. Utan ett uns av värme. Och han, sängkamraten, som luktar svett och snus. Svetten som feta pärlor i hårtofsen under armen som ligger tvärs över hennes bröst. Vad luktar då hon själv? Nog är köket varmt av all mathållning men att klä av sig och tvätta sig... i november...

Detta är livet. Det som hon har fått. Och det är just det som är svårt att förstå: att just hon är nedsänkt i just detta. Att om hon vore en annan i samma omständigheter skulle det vara annorlunda. Att dessa omständigheter något litet färgas av hur hon ser på dem. Den där sista tanken har hon bara snuddat vid någon enstaka gång. Då har hon legat och tänkt på Gustavs Karin i granngår'n. Skrattande, lätta Karin som har samma livsbetingelser som hon själv – levergrytan, fönsterdraget – men vars liv är så annorlunda. Karin, hon bjuder in till kafferep fast hon bara har månadsgamla skorpor. Säkert tvättar hon sig också på vintern. Kanske, kanske hon till och med får Gustav att tvätta sig.

(Utmaning: skriv om att acceptera)

söndag 1 juli 2012

Utan stöd


Stöden var gjorda av hönsnät och plank. Inte en människa var nära när de rämnade, för jag jobbade ensam. Inte en människa saknade mig till lunchen, för den skulle jag ha ätit på egen hand under en björk. Sent mot kvällningen började Klara undra, berättade hon. Hon gick bort mot stenmuren, för hon visste vad jag jobbade med. Det var en hög stenmur, jag hade gjort den alltför hög, det var därför den säckade ihop med mig under högen av sten. En långsmal hög av sten utefter murens sträckning. Hon stod och ropade, berättade hon. Det var i slutet av juli och ganska mörkt. Hon började gräva med sina händer, berättade hon. Gräva och ropa. Gräva och grina. Själv hade jag svimmat. En sten mot tinningen. En kontusion. Det sa de sen på sjukhuset. Det var därför det var så svårt för Klara att hitta mig. Jag kunde inte meddela mig. Men hon hittade mig. Stövlarna först. Stövlarna med varma, blodfyllda fötter i och hon grävde fram resten. Hon fick bandage på sina händer när vi kom till sjukhuset, Klara. Det blev aldrig något mer med den stenmuren. Vi satte upp gunnebostängsel sen, Klara och jag. Hon blev ängslig, Klara. Ville inte ha mig arbetande ensam längre men det är inte lätt när man har en liten gård. Att inte jobba ensam.

(Utmaning: skriv om att stötta)

lördag 30 juni 2012

Sviken


Tretti år gamla låtar. Trettifem år gammal discokula. En massa gamla vänner och ett femtio år gammalt liv. Dunka-dunka. Ja, det är min femtioårsdag idag och på Den Gyldene Freden står ett tomt bord dukat för två. För mig och min hustru, Anneli. Jag bokade det i mars. I tre månader har vi pratat om att vi ska gå på Den Gyldene Freden när jag fyller år. Stroboskopljuset färgar mitt ansikte där jag sitter alldeles invid dansgolvet i några stulna minuter av självreflektion. Jag vet inte vart mitt liv leder efter detta. Så här är det nog att vara deprimerad. Detta vakuum. Detta att inget finns.

Jag hade en skön dag hemma idag. Varvade ner ytterligare med en dusch och kröp i min behagliga och fina gåbortspolo, ett par snygga jeans och en välskuren kavaj. Nu inser jag att Anneli var märkligt uppåt men även jag var på bra humör inför tanken att få gå ut och äta gott. Det unnar vi oss inte ofta hemma i Sverige. Det sista jag minns är att jag slog av lyset uppe i lägenheten. Då visslade jag, falskt, inåtvänt, lyckligt. Lycka kan vara något mycket litet och förnöjt.

När vi kom ned på gatan slutade mitt liv som jag känner det. De stod där, allihopa. Släktingarna. Föräldrarna. Grannarna. Vännerna från förr. I en stor halvcirkel utanför porten stod de och slängde schersminblommor på mig och Anneli. Det var som den senaste festen jag varit med om där jag var centralfigur, vårt bröllop för drygt tjugo år sedan. Den som fick mig att lova: ”Aldrig mer”.

Jag är som allmän egendom. Blir beslagtagen av Gertrud, som kräver en dans. Ett par stycken. ”I Love to Love”. Baccara. Så genomfånigt.
– Man minns sin högstadietid! vrålar Gertrud i mitt öra.
– Verkligen, mimar jag.
”Och du har väl inte mognat alls sen dess.” Säger jag inte. Allt är fnuttigt, puttigt, nästan tragiskt. Och Anneli, som dansar förbi i Nwengos armar och ler svettigt och ogarderat – vad har det blivit med henne? Lever jag egentligen i en parallellvärld med en annan fru, en som förstår och respekterar mig? Hur går vi vidare efter detta?

De är väl ett åttiotal, de som är samlade här för min skull. Festlyckliga. Överraskningslyckliga. Minst femton av dem vet att jag hatar sådana här fester och aldrig skulle ställa till med en själv. Ändå håller de tal och visar diabilder och sjunger sånger med specialskriven text.

Hon hade hellre fått bedra mig sexuellt.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska fortsätta, när alla leenden av vax har skalats av.
– Det måste vara så omtumlande för dig, skriker Gertrud.
– Verkligen, säger jag igen.

(Utmaning: skriv om erfarenhet)

fredag 29 juni 2012

Vigga tant Helen


Vem var tant Helen? Vems var tant Helen? Hon tillhörde släkten utan att vara släkt med någon. Var med på alla jular och födelsedagar. Någon tyckte sig minnas att det hade börjat med att hon varit granne till mormor en gång, sett mammas generation växa upp och få barn och nu oss, men ingen visste riktigt och mormor var borta. Tant Helen var ett formidabelt exemplar, denna dag – som var Minnas födelsedag – iklädd ärtskidsgrön rockklänning och svart stråhatt med flor. Hon var inte knusslig. Hennes inkomst var inte hög men hon hade undanstoppat efter längesedan avdöda släktingar, några hundratusen där och några hundratusen då som inte riktigt hade gått åt. Det var underligt, för hon söp som ett kompani. Redan när hon kom till lilla Minnas lunchbjudning i trädgården svajade hon litet. Minnas pappa Ferdinand, som hade planer som involverade tant Helen, myste och inväntade rätt grad av berusning. Minnas pappa Ferdinand var också min man och vi hade grälat om detta. Jag hade väst om att utnyttja och han hade hänvisat till ”alla andra”. Alla mina syskon och kusiner hade fått så kallade lån av tant Helen, enligt Ferdinand.

Ferdinand hade god hand med tant Helen, trots att han bara var ingift. Nu tog han fram en dunk och slaskade upp innehållet i tomma Smirnoff-flaskor. Tant Helen kom tranande över gräsmattan med höga knälyft, som om hon känt doften av sprit.
– Akta! flöjtade hon. Använd tratt!
– Äh, sa Ferdinand. Det är ju inte köpesprit. Vill du ha en grogg, tant Helen?
Hon serverade sig ett halvt ölglas sprit, spetsat med en aning citronläsk, och smakade av med fröjd.
– Gimme that ole time religion! Det är inte varje dag man får en god skogsstjärna.

Tant Helen var förtjust i barn. Så förtjust, att hon trots sin fäbless för starka varor inte satt som kedjad där spriten fanns, utan flaxade runt i trädgården med barnen – men kom och tankade litet alltsomoftast, förstås, och bytte ett ord med de vuxna. Det förvånade mig att Ferdinand var så avslappnad och inte gav noga akt på tant Helen. Man måste ändå ta henne i rätt tid. Men med ens förstod jag, när vår äldste son Adrian ropade med hög röst:
– Pappa Ferdinand! Nu går tant Helen krokigt!
Alla skrattade men tycktes ingenting ana när Ferdinand halvminuten senare smög upp från sin stol. Efter ytterligare tjugo minuter satt tant Helen lallande i en annan stol, social som alltid men oförståelig och oförmögen till det mesta. Ur Ferdinands kavajficka stack ett papper upp.
– Nu är segelbåten vår! viskade han saligt i mitt öra.

Tårar samlades i mina ögon när jag tittade på tant Helens sorgliga skepnad. Lurad med hästhandlarknep. Flinkt snappade jag papperet ur Ferdinands ficka, rev det i bitar och stoppade det i en tomflaska.
– Du ska förhandla med henne när hon är nykter!
– Alltså aldrig? Alla gör så här.
– Inte vi. Inte vi. Jag tillåter det inte.
Ferdinand reste sig och vrålade upp mot himlen:
– Guuu, vad du är jobbig!
Minna tog Adrian i hand, sprang fram till sin moster Ellinor och frågade allvarligt:
– Ska pappa och pappa skiljas nu?
Då kvicknade till och med tant Helen till:
– Skiljas? Inte skiljas. Segla!

(Utmaning: skriv om något krokigt)

torsdag 28 juni 2012

Bekännelselitteratur


Min gikt, min gikt!
En dikt om min gikt!

Ni hör. Det går inte, fastän det rimmar. Man skriver inte dikter om sina små åkommor. Knappt ens om sjukdomar skriver man. Möjligen rapportböcker. Självbiografier. Jag håller på att dö. Ro utan åror.

Om krämpor skriver man inte, annat än i milda nidporträtt av de äldre. Gikt – det är en kverulantisk äldre herre ombord på ett skepp, han går rak i ryggen – är avdankad överstelöjtnant, kanske – och klagar på sin gikt. Det är litet larvigt, gikt. Det är som att vara känslig för drag eller att ha vissa former av allergi.

Jag har gikt. I båda stortårna, mest i den vänstra. Om ni visste hur fruk-tans-värt ont det gör med gikt i dess mest mogna stadium! Man kan inte nudda leden, än mindre gå med skor. Knappt gå över huvud taget. Och alla onda tankar man tänkt om dem som är känsliga för drag och om de allergiska bleknar bort. Man bestämmer sig för att lyssna nästa gång man träffar på en sådan medmänniska. ”Krämpbärare, förenen eder!” tänker man. Och man förundras över att det ska ta sådan plåga för att man ska hitta till sin empati. Vissa klarar det utan den egna smärtan men jag, jag har fått dessa ständigt molande tår för att varje steg ska påminna mig om att livet – också – är lidande.

Om man har gikt
är det av vikt
att skriva en dikt
som en sorts bikt.

(Utmaning: skriv om en krämpa)

onsdag 27 juni 2012

Hugga sten


Ljuset först. Det obevekliga solljuset, som målar ett vitt fält. Sedan ljudet – det flacka, entoniga ljudet av sten mot sten. Först nu syns scenen: vi har hamnat i ett stenbrott. Kvinnor som hackar. De sitter på huk och hackar knytnävsstora bitar av sten för hand. Andra kvinnor som bär sten i palmbladskorgar på huvudet. Alla kvinnorna bär klart färgade kläder, det är därför det inte ser ut som ett arbetsläger. Vi vandrar in bland kvinnohoparna med våra påträngande kameror, som har åkt fram nu när det är vår sista vecka i Sri Lanka. Rödfärgade, välkomnande betelleenden. Magra armar. Var finner de styrkan? Vi närmar oss det nordöstra hörnet av stenbrottet och en ny slinga ljud lägger sig över det monotona stenknackandet: ”Hugga, hugga sten, hugga sten, hugga sten, hugga, hugga, hugga sten, hugga sten, hugga sten...” Taktfast men inte entonigt. En arbetssång. Djupa altröster. En av kvinnorna drar med mig strax över stenbrottets gräns, till skuggan under en akacia. Där ligger hon som de sjunger för, en tvåmånaders babyflicka, dotter till arbeterskan. Tryggt ligger barnet och vaggar upphängd i en gammal sari. ”Hon kan bli vad som helst,” säger mamman bävande men trosvisst och halar fram hennes horoskop ur behån. ”Ja, det kan hon säkert,” säger jag mekaniskt.

Men när vi tagit adjö och börjat gå mot bilen slår mig en sak. Jag urskuldar mig och springer tillbaka till mamman. ”Jag vet inte om ni har tänkt på det...” säger jag tveksamt och ger vaggan en liten knuff. ”Vad då? Säg?” ”Jooo, om ni vill att hon ska bli vad som helst, kanske ni inte ska sjunga 'hugga sten' för henne?” Uppspärrade ögon. Viskande röster. ”Det är den enda vaggvisa vi kan.”Jag plockar en slagdänga ur högen: ”Sjung 'I den blåa molnskuggans skymning'. Eller hitta på en ny.” ”Kan inte du sjunga en ny sång för oss?” Men nu tutar Sebastian borta vid vägen. Jag måste rusa.

”Vad var det där om?” frågar Frida irriterat. ”Kärringsnack, bara,” säger jag nöjt. ”Förlåt att ni fick vänta.”

(Utmaning: skriv om att vagga)

söndag 24 juni 2012

Acceptera


Känslor i kroppen. Levande ångest. Nu är vi där. Du säger ”ignorera!” Jag säger ”aldrig!”, börjar slåss (för min själ, som fyller mig ner i minsta kapillär) och rör mig mot smärtans centrum (som är överallt i kroppen – jag törs inte säga ”mitt i bröstet”). Där! Dyker ner i det onda, plaskar i det, dyker utan att dränkas.

Så. Det var inte så farligt. Det lättade i bröstet. Det lättade i bröstet och jag är inte längre rädd för mig själv.

(Utmaning: skriv om att ignorera)

lördag 23 juni 2012

Midsommaröl


Sval var ölen jag fick när jag satt och väntade på er förstubro i molnig midsommardagseftermiddag. Sval och besynnerlig. Oppigårds Single Hop Ale. Den bekantade jag mig med medan ni omsorgsfullt inventerade varenda madrass i den stora gamla byskolan. Många låg ännu och sov men inte Angelika. Alla hade pratat med alla men ingen mindes henne från midsommaraftonens senare timmar. Hon hae gått ut med ett par flickor för att plocka blommor. Tystnad. Gärdsgårdar. De andra hade gett upp men inte Angelika. Där någonstans slutade spåret och om tre timmar skulle vårt plan gå från Skavsta. Åt vilket håll gick ni då, för sjutton?Men det var som om nattens tystnadslöfte hängde i, eller som om de skingrande spritdimmorna dolde färderna. Fler ungdomar slöt till på verandan. Det är Angelikas pappa. Han söker efter henne. Angelika? Söt, sa jag frankt. Lockigt hår. Hon kom hit med Kristin. Två och en halv timme kvar. Vår semester i Kroatien var på väg att bli ett minne av en fadäs. Men nu började blomsterflickorna kvickna till. Vi gick här. Ett skutt över en stenmur. Det gick fortfarande att följa spåren i det våta ängsgräset. Efter fyra lindor var det bara ett spår som fortsatte. Flickorna stannade tvekande men en pojke hängde på. Ingen idé att ropa för spåret fortsatte beslutsamt. Den allt varmare ölen dog i min hand. Vart hade hon gått? Vi var uppskattningsvis två kilometer från skolhuset när spåret slutade. På en landsväg. Hade hon blivit trött? Tänkte hon försöka lifta tillbaka? Mina rop som kraxningar. Pojkens mer melodiska. Jag heter Sebastian. Jag satt uppe och väntade på henne men hon kom aldrig. Jag ringde min fru. Vi får skippa resan. Min hand började skaka våldsamt när jag skulle ringa 112. Då, först då, ställde jag ner ölen. Den blev början på vår värsta sommar.

(Utmaning: skriv om något svalt)

torsdag 21 juni 2012

Förlora


Ingen täckning på mobilerna. Förr i världen stod det ”Endast 112” i displayen men det gör det inte nu. Jag har försökt ändå. Inget händer. Så jag får baxa din kropp till bilen. Det är som om du vore dubbelt så stor som jag och dubbelt så tung som du är. Jag har redan förlorat hoppet. Ilskan över mig själv för detta lägger sig i ett lager över de andra känslorna. Ändå darrar jag kraftigt när jag ska sätta nyckeln i tändningslåset. Jag förlorar säkert en minut på det. Jag är arg på mig själv för det och för att jag inte är en av dina många läkarvänner. Lite improviserad hjärt- lungräddning försökte jag mig på men bestämde mig för att det var bättre att få dig till sjukhus. Var det nu finns ett sjukhus? I Kopparberg? Neej. Kan det finnas i Storå? Knappast. Lindesberg. Där måste det finnas. Men hur åker man dit?

– Jag kör före, säger mannen jag träffar på nere i Ställdalen.
Arg för att jag inte är en vardagshjälte, som han. Klappar på dig och smeker hela färden men du känns så underligt kompakt, som om du redan vore borta. Med en tvärnit stannar vi framför akuten.

Jag förstår det ju. Jag har förstått det hela tiden. Du är borta för mig. Förlorad. Skulle jag ha fortsatt min tafatta hjärt- lundräddning, baserad på en halvdagskurs för tjugofem år sedan? Åååå, du borde ha tillbringat helgen med någon annan, inte med mig som tänker så bra i abstrakta termer men som är en praktisk idiot. Åååå, du är borta. Jag ringer själv de nödvändigaste samtalen. Till dina föräldrar. Till Giovanni. Och det underbara händer: jag tappar mina självupptagna självförebråelser, säger ingenting om dem. Det är fruktansvärt och skönt att dela sorgen. Ja. Vi har sorg nu. Giovanni skriker rakt ut. Sen sitter vi och hackar upp telefonledningen i små, små bitar med våra snyftningar. Kommunikationen ändå där, tafatt, på engelska, svenska, italienska. Giovanni frågar om du sa någonting.
– Inget, svarar jag. Han bara segnade ner.
– Men vad var det sista han sa?
– Han berättade om huset ni har hyrt i Frankrike till semestern.
Vi börjar gråta ännu mer. Vore det läge för änkebränning skulle vi väl slåss om platsen på bålet.
– Kommer du upp? frågar jag.
– Jag försöker komma redan ikväll.
– Då hämtar jag dig på Skavsta.
– Eller Arlanda.
– Eller Arlanda.

Min lekkamrat. Min förtrogne. Min barfotaterapeut. Min älskade vän. Borta på ett ögonblick, förlorad. Själv har jag med största visshet ett stort antal dagar framför mig och var och en av dessa dagar ska vara utan dig.

(Utmaning: skriv om en förlust)

onsdag 20 juni 2012

Om att bli


Tvillingarna är ivriga idag, som alla dagar. De låter som Piff och Puff på julafton när de ska berätta om vad de vill bli.
– Sopgubbe, säger Beata samtidigt som Karolin säger:
– Författare!
Och pappa gör bort sig, som vanligt. Dyker ner som en rovfågel:
– Men, Beata, varför vill du bli sopgubbe?
– För att då får man antingen köra lastbil eller stå bakpå när den kör och hålla i sig med en hand!
– Och tömma sliskiga, sluskiga soptunnor som luktar, fyller Karolin i.
– Och få ont i ryggen, säger pappa. Tänk, på vintern!
Beatas ögon fylls av tårvätska. Hon höjer hakan en aning för att de inte ska svämma över.
– Jag vill bli sopgubbe i alla fall.
– Det är klart, Beata, det är klart, tröstar Karolin.

– Fattar du, säger pappa till mamma senare i dubbelsängen. Den ena sitter och gör små böcker hela tiden och hon vill bli sopåkare.
– Och den andra tjyvlånar bilen så ofta hon kan och kör omkring på gårdsplanen...
– … och är dyslektiker! Och hon vill bli författare!
– Dyslexi är väl inget hinder, i och för sig. Och det slutar ändå aldrig med att man blir det man ville bli när man var elva. Vad ville du bli?
– Rockstjärna, förstås, säger pappa. Och du?
– Något med virkning. Jag hade en virkperiod just då.
– Virkkonsulent? Virkfröken?
– Virkkonstnär, kanske. Stympa inte människors drömmar, även om de är gamla.
Hon blir allvarlig på rösten:
– Tänk på det, Roger. Tänk på det. Drömmar är sim skisser är som idéer – sköra som rimfrost.
– Blev du sur? säger pappa retsamt.
Mamma suckar.
– Nej, men du vet att du gjorde Beata ledsen.
– Ren överrumpling. Jag blev så ställd.
– Förklara det för Beata, inte för mig.
– Du är sur, säger pappa.
Mamma vänder ryggen till.
– Jag blev det nu, mumlar hon.
– Surpuppa, säger pappa ömt och ligger kvar och tittar i taket, förundrad över det feminina könet.
– ”Sköra som rimfrost”, muttrar han.
– Va? säger mamma med alldeles platt röst.
– Inget. Jag bara tänkte.

(Utmaning: skriv om ett drömyrke)

tisdag 19 juni 2012

Analogt


Sommarn regnar utanför fönstret och vi gör klippdockor. Hela lovet gör vi klippdockor med våra trubbiga saxar. Mamma har sparat några jättevackra och gameldagsa klippdockor från när hon var liten. Dem får vi leka med. De fanns varje vecka i Året Runt, säger hon. På sjuttitalet. Nittonhundrasjuttitalet. Mamma och pappa och alla vuxna är verkligen gamla. De kommer från ett annat århundrade. Klippdockorna vi gör själva blir så klumpiga och fula jämfört med mammas perfekta men litet skrynkliga från Året Runt. Men så kommer Sofi på att vi kan fixa till bilder i Photoshop och på så sätt göra våra egna. Det blir bra men vi leker mest med mammas gamla.

Så en dag skvalar det inte längre därute, det är till och med litet sol och det märker inte vi, vi håller på med en massa kläder till ett klippdocksbröllop, men mamma kommer och säger ”Lystring!” och ”Med omedelbar verkan!” och ”Verkställ!” och ”Glöm inte gummistövlarna!” och vi blir utslängda som ett par fulla gubbar från en pub. Jag har nog sett.

Det är skönt därute. Det blöta och det varma. Vi leker att gräset inte får nudda ovanför gummistövlarna. Att man faller död ner då. Och det gör man nästan, för grässtråna – och allt annat som växer – är så fulla med blött efter flera veckors regn att de är riktigt obehagliga.

Eftersom vi inte vill röra vid det som växer är det svårt att veta vad vi ska göra men vi går ner till åkanten båda två och börjar bråka om ifall ån har stigit eller inte. När vi har bråkat färdigt kastar vi litet smörgås i det stilla vattnet, sen går vi in igen och fortsätter med bröllopsförberedelserna.

”De borde ju vara ute men jag blir i alla fall så glad när de håller på med något analogt,” säger mamma till sin kompis Karin när de passerar mitt rum. Karin är snäll. Jag vill att hon ska stanna och upptäcka klippdockorna från Året Runt och säga att hon minns dem från sin egen barndom men hon ropar bara ”Hej, Martina! Hej. Sofi!” och så går hon och mamma ut och torkar av utemöblerna och sätter sig i dem. med näsorna hopskrynklade så att de ser ut som katter.

(Utmaning: skriv om ett sommarregn)

måndag 18 juni 2012

Jog my Memory


– Please jog my memory, she said, giving his elbow another litte rub. Where did we meet?
And he wrapped her shawl around her and said, with a crispy edge to his voice:
– We should think about going inside. It's getting cold.
She spread her arms wide, dropping the shawl on the ground, laughing:
– I can't feel the cold! Tell me now. I know I've met you before. Were we lovers? Friends? Colleagues, perhaps?
He looked briefly at his knuckles, feeling a shiver pass up his spine. It was painful every time, every bloody Saturday he came to visit her. He grabbed her hand.
– Let's go inside and play a game! Wouldn't it be nice to have a game of draughts?
She still played very well but now she just shook her head.
– I want to talk. Just sit and talk. You see, nobody visits me and the girls here are so busy.

So they talked. Nonsensically to him but she seemed to flourish. When it was time to part, he impressed her forehead with a dry kiss and said, under his breath:
– Goodnight, Mum.
She grabbed him and held him at arm's length, scrutinizing his face, as if to ward off her bewilderment.
– My dear, my dear, she said, accepted the scarf from his hand and retreated indoors.

(Utmaning: skriv om att jogga)

söndag 17 juni 2012

Jävligt i Mali


Mormor Berta vecklade ut sina spindelfingrar, deras papperstunna hud, den hjärtskärande rosa renheten; for med dem sökande över afrikakartan, stannade med ett prövande pekfinger och sa:
– Det är för jävligt, det som händer i Mali.
Jag hickade till och det sprutade te ur min mun men inget hamnade på duken utan det ramlade tungt på de nyoljade tiljorna på mormors glasveranda. Nu trevade hennes fingrar över mitt ansikte med en näsduk, torkade mig om munnen tills jag blev ny. Golvet ignorerade hon.
– Du håller inte med? frågade hon spjuveraktigt med huvudet på sned.
– Jag vet inte så mycket, mumlade jag. Jag vet att det är något med tuaregerna.
– Det är kaos i norr, sa hon kort och strök sig över kjolen. Men du verkade bli väldigt tagen? Väldigt ställd?
– Du svor, viskade jag.
– Tja. Jag vet inte.
Hon tystnade och såg illmarig ut.
– Jag trodde inte att du svor, sa jag olyckligt.
– Det enda jag vet, sa hon utstuderat långsamt och fattade tag om sin nötta bibel som om hon vore förälskad i den. Det enda jag vet är att det står i Bibeln att man inte ska svärja vid sitt huvud och det har jag inte gjort. Inte svurit vid någon annans huvud heller, för den delen.
– Men man ska inte missbruka...
– … Herren sin Guds namn, nej! Det har jag aldrig gjort! Jag säger aldrig ”Herre Gud!”, som du gör. Eller ”Jeeesus” på engelska. Inte ens ”himla” säger jag. Men om det är jävligt i Mali så säger jag att det är jävligt i Mali. Och ingenstans i Bibeln står det att jag inte kan göra det.
Hon trutade med munnen och hällde upp mer te utan att fråga. Hon visste att ingen kunde slå henne, den gamla missionspionjären, på fingrarna i bibelkunskap.
– Men åk nu inte tillbaka till bibelskolan och säg ”fan” och ”jävla” och motivera med att jag sa att du kunde göra det!
– Jo, det ska jag, sa jag okynnigt. Skrymtare där!
Vi skrattade in i den osannolika sommarnatten, hon så glittrande ungt. Nej, jag skulle aldrig börja svära men åter hade hon öppnat perspektivet för mig en liten bit och blottat en större värld, den 89-åriga söndervärkta gamla kvinnan i det gråvita huset uppe i norr, och som vanligt var det läskigt och befriande på samma gång.

(Utmaning: skriv om att svära)

lördag 16 juni 2012

18-årsdag


Myndighetsdagen minns jag. 25 januari. Snöflingor som löst stickade grytlappar. Förändring på gång. Nicke kom, blyg som en aning, och gav mig en svarvad dosa som han gjort på terapin. Verktygen räknade och inlåsta klockan 15.55. Nicke. Som han hade hatat min skugga när jag kom till ungdomsvårdsskolan två år och tre månader tidigare. Men allting ändrades när han blev föreståndarens gullunge efter incidenten vid Korpsjön och ingen längre ville vara med honom. Då gick jag till honom. Det hade gått upp för mig att ensamheten stod som en farlig, vitviolett aura omkring honom. Jag gick till honom och knackade på.

Ungdomsvårdsskolan. Oskyldiga, drömska dagar. Nu var dagen kommen när jag skulle därifrån. Jag satt och tittade stumt på en plogbil i grådagern. Den plogade vägen mellan skolan och anstalten och jag hade bara att följa med. Klockan 10.30 gick transporten. Jag var myndig. Jag hade blivit kriminalvårdens ansvar. Är det konstigt att man dör en smula då?

Klockan 10.30 samma dag, den 25 januari 1982, fick min tvillingsyster håltimme mellan biologin och engelskan. Hon har berättat att hon cyklade som radiostyrd genom gatorna i den lilla staden, mellan flingorna som dalade som stora flor. Hon var glad, beslutsam, trosviss. Sladdade in på pastorsexpeditionens gård, gick in och ansökte om utträde ur Svenska kyrkan. Det tog en dryg minut. Trampa hela vägen upp till Högbergsskolan, tyst sjungande Imagine there's no heaven... Ett maskinskrivet intyg försiktigt instoppat i formelsamlingen i ryggsäcken. Hon var myndig. Hon var fri. Världen kunde bre ut sig utan tjuvkikande gudar. Det måste ha varit berusande.

Hon kom hem på kvällen sen till morsan.
– Jag fick femma på kemiprovet!
– Å, vad roligt. Tomas ringde. Han är på fängelset nu.
De åt lövbiff sedan. Min syrra nobbade sitt första glas vin. Vår 18-årsdag.

(Utmaning: skriv om att bli myndig)

fredag 15 juni 2012

Ödemarksvandring


På den femte dagen av min vandring har jag ett enda geggigt kex kvar att äta och tändstickorna är slut. Russinfingrar, russintår i den kompakta vätan som också börjar luckra upp kartan i sitt immiga fodral. Jag är lurad, omtöcknad och skadad och fruktar på allvar för mitt liv. Men jag går på i fåfäng förhoppning om att rörelsen ska förändra någonting. Förändra min belägenhet. En kilometer, litet styvt eller litet knappt, till nästa mål. Ack, hur jag den första dagen trott att målet var slutet. Hur jag tänkt mig att jag skulle kunna skryta inför mina vänner om min milslånga ensamvandring i regnskogen. Hur levande utmaningen varit. Hur rolig. Då sken också solen. Sedan mål som ledde till mål som ledde till mål i en skattjakt i helvetet. Regnet. Iglarna. Skorpionerna. Ensamheten. Ödemarken.

Här. Nu börjar stigningen i djungellandskapet som jag väntat på. En liten höjd bara, en mjuk bergsrygg, och på andra sidan den nästa mål. När ska jag äta kexet? Jag äter den på krönet. Sen blir det väl fruktdiet. Det är larvigt att svälta ihjäl i en regnskog.

Jag hade vunnit ett presentkort på poker nere på en sylta i en watte i Colombo 10. ”Ditt livs regnskogsäventyr!” sa killen jag vann det av. Det var visst någon eko-skit också. Eko-skit var ordet. Utan toapapper i fem dagar lyser arslet som på en babian. Jag har sett dem, babianerna. Jag har jämfört.

Jag är mindre trött nu, när jag följer branten uppför. Trots allt fortfarande en liten energiimpuls inför ett mål. Hur många har det varit nu? Arton? Tjufem? Jag sätter mig på en sten uppe på höjden och öppnar försiktigt den lilla plastbyttan med kexet. Man ser inte nånting i djungeln. Ingen aning om att det sluttar på båda håll. För säkerhets skull kollar jag kompassen innan jag sätter iväg mot nästa mål.

Jag kommer ner i en liten glänta. Det är trevligt. Jag ser mer än handen framför mig. Och faktiskt har det slutat regna. På långt håll ser jag den lilla röda flaggan. Halleluja! Min sadistiska lekledare har inte glömt mig än. Han eller hon eller den eller de leker ännu Gud. Medsamma jag börjar gräva vid flaggans fot börjar det smälla i skogsbrynet. Jag hukar mig och vänder mig om. Det verkar vara ett fyrverkeri som lamt tävlar med solljuset här mitt i ingenstans. Jag fortsätter gräva och får upp dosan med lappen i. Lappen med instruktionerna för hur jag ska kunna nå nästa mål. Där står det:

Du är framme
Du är ny
Tacka oss
som hjälpte dig bryta ditt ego.

Jag ser mig osäkert omkring. Plötsligt hörs motorljud. På en fyrhjuling, genom fyrverkeriets enstaka gnistor, rider en underskön kvinna in i gläntan. Hon är klädd i en smakfull, grann sidensari och har ringar och juveler från huvud till fötter. Hon slänger sig av fordonet, rusar fram till mig och ger mig en kyss på pannan. ”Vad duktig du har varit,” säger hon. ”Nu ska vi fira!”

För första gången i mitt liv svartnar det för ögonen på mig av ilska. Jag tittar in i hennes täcka, leende ansikte och drar på en stor smäll rakt in i hennes perfekta tänder. ”Jag firade uppe på krönet med mitt sista kex,” säger jag till sidenbyltet framför mina fötter, haltar mot fyrhjulingen, rivstartar den och försvinner bort i kvinnans spår.

(Utmaning: skriv om att fira)

onsdag 13 juni 2012

Utan snus i två dagar


Utan snus i två dagar försmäkta vi på denna ö och denna ö är den stoiska beslutsamheten, den vansinniga stoiska beslutsamheten att i ett nu göra upp med missbruket. Inget nikotin. Inte i någon form. Frihet utan en liten dosa. Askes. Vanvett. Jag är det närmaste jag kommit att gå under, inte av hunger eller köld, inte av obesvarad kärlek, utan av abstinens.

Jag tror inte på tuggummin och plåster med nikotin i och dessutom är de preparaten minst lika dyra som snuset och cigen. En del av upplägget här är ju faktiskt att visheten ska bedra snålheten. Tusen spänn i månan. Tolv tusen på ett år. En lagom semester. Och jag är glad över att slippa röka och snusa. Det säger jag. Den här gången är det för alltid, säger jag, och det är ett privilegium att slippa.

Men vid Brommaplans breda betongpelare står de som jag identifierar mig med. De drar långa bloss och korta, de gör det jag helst skulle vilja, det är en öken i mitt bröst. Men jag har redan slutat flåsa. Men jag vill också kunna ta upp en vit cylinder till och så en annan. Baka en prilla. Känna stinget och den mjuka kudden under läppen. En förlängning av barndomen. Utsökt tröst.

Ett ”aldrig mer”. Aldrig mer svepa cellofanet av ett cigarrettpaket, öppna det och ta bort stanniolpapperet, dra upp en cig. En av många. Aldrig mer. Jag har gjort det för absolut sista gången. Det regnar tårar på min grav. Dagen släpar sig fram utan avbrott. Det ylar från mitt bröst. I ett ögonblicks panik funderar jag på att börja suga på tummen men klienterna kan ifrågasätta det. Två dagar har gått. Jag knaprar selleri igen. Två dagar och tre minuter.

”Det är en förmån att få slippa.”

”Det tar tjugoen dagar att befästa en ny vana.”

Jag dör. Jag går under. Jag förgås.

Ta mig härifrån, bara ta mig.

Jag förgås.

(Utmaning: skriv om att förgås)